Frihet

av George Reisman

Denna uppsats är ett utdrag ur Capitalism: A Treatise of Economics (kap. 1, avsnitt 2; s. 21–27), och flera fotnoter hänvisar därför till senare delar av boken; den publicerades emellertid separat första gången i The Orange County Register, 11 och 18 juli 1992.

Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. Fysiskt tvång betyder att såra, skada eller på annat sätt fysiskt göra någonting mot eller med någon annans person eller egendom mot dennes vilja. Att initiera fysiskt tvång betyder att påbörja processen – d.v.s. vara först med att använda den. När man är fri är det initierandet av fysiskt tvång från andra människors sida som man är fri från. En individ är till exempel fri, när han är fri från hotet att bli mördad, rånad, angripen, kidnappad eller bedragen.

(Bedrägeri utgör tvång, därför att det innebär att ta ifrån någon egendom mot ägarens vilja; det är en sorts stöld. Om till exempel en bluffreparatör tar ifrån någon en tvättmaskin för att sälja den, samtidigt som han säger att han tar den för att reparera den, är han skyldig till tvång. När han tar den för att sälja den, tar han den mot ägarens vilja. Ägaren auktoriserar honom inte att sälja den, lika lite som han auktoriserar en inbrottstjuv.)

Friheten och staten

För att det ska finnas frihet fordras det att det finns en stat. Staten är den samhällsinstitution vars rättmätiga funktion är att skydda individen från initierandet av tvång. Dess rättmätiga funktion är att agera som ett ombud för individen, ett ombud till vilket han delegerar sin rätt till självförsvar. Den finns till för att möjliggöra ett organiserat, effektivt försvar och avskräckningsmedel mot initierandet av tvång. Genom att placera bruket av defensivt tvång under kontroll av objektiva lagar och procedurregler förhindrar den också att självförsvarsansträngningar förvandlas till aggression. Om till exempel individer kunde bestämma sig för att deras självförsvar fordrade att de kör gatan fram i stridsvagnar, skulle de i själva verket ägna sig åt aggression, eftersom de skulle göra alla andra skräckslagna. Kontroll över allt bruk av tvång, även i självförsvar, är nödvändigt för att människor ska vara tryggade mot aggression.1

En effektiv stat etablerar, genom att den minimerar hotet om aggression, existensen av individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att etablera frihet som ett allmänt socialt tillstånd. För ett överväldigande hot mot friheten kvarstår: nämligen aggression från staten själv.

Allt en stat gör vilar på bruket av tvång. Ingen lag är i själva verket lag om den inte backas upp av hotet om tvång. Så länge som det staten gör olagligt endast är handlingar som utgör initierande av tvång, är den frihetens vän och garant. Men i vilken mån staten än gör handlingar som inte utgör initierande av tvång olagliga, är den frihetens fiende och kränkare. När den gör sådana handlingar olagliga, blir den initierare av tvång.

Så även om frihetens existens fordrar statens existens, fordrar den existensen av en mycket specifik stat: nämligen en begränsad stat, en stat som uteslutande begränsas till funktionerna försvar och vedergällning mot initierandet av tvång – det vill säga till att tillhandahålla polis, domstolar och ett nationellt försvar.2

I ett helt kapitalistiskt samhälle överskrider inte staten dessa funktioner. Den dikterar till exempel inte priser, löner eller arbetsförhållanden. Den föreskriver inte produktionsmetoder eller vad för slags produkter som kan produceras. Den sysslar inte med någon form av ”ekonomisk reglering”. Den varken bygger hus eller tillhandahåller utbildning, sjukvård, ålderspensioner eller någon annan form av subventioner. Alla ekonomiska behov tillgodoses privat, inbegripet behovet av välgörenhet, när det uppstår. Statens utgifter är följaktligen strikt begränsade; de överskrider inte betalningen av kostnaderna för försvarsfunktionerna. Och därför är beskattningen strikt begränsad; den överskrider inte kostnaderna för försvarsfunktionerna.3

Kort sagt kännetecknas kapitalismen i sin logiskt konsekventa form av laissez faire. Staten i ett sådant samhälle är i själva verket blott och bart en nattväktare som den ärlige och fredlige medborgaren har mycket lite kontakt med och från vilken han ingenting har att frukta. De regleringar och kontroller som finns i ett sådant samhälle är inte regleringar och kontroller av den fredlige medborgarens aktiviteter, utan av vanliga brottslingars och statstjänstemäns aktiviteter – de båda klasser av människor som använder fysiskt tvång. Samtidigt som staten under kapitalismen kontrollerar brottslingarna, kontrolleras den själv av en författning, en rättighetsförklaring och maktdelning. Och på så sätt tryggas individens frihet.4

Givet statens existens och dess makt att tygla privat bruk av tvång, måste begreppet frihet definieras på ett sätt som lägger särskild tonvikt på medborgarens relation till sin stat. Detta beror på att statens kapacitet att kränka friheten är ojämförligt mycket större än någon privatperson eller något gäng vars aggression den bekämpar. Man behöver bara jämföra Gestapo eller KGB med maffian för att inse hur mycket större den potentiella faran för friheten från statens sida är än från privatpersoner. Staten verkar genom öppna kommunikationslinjer och har till sitt förfogande hela arméer som i modern tid är utrustade med artilleri, stridsvagnar, flygplan, raketer och kärnvapen. Privata gäng utgörs av en relativ handfull individer som verkar i lönndom och som mest kanske är utrustade med maskingevär. Därför måste frihet definieras inte bara som frånvaro av initierandet av fysiskt tvång, utan dessutom, för att belysa dess mest avgörande aspekt, som frånvaro av initierandet av fysiskt tvång från statens sida eller med statens sanktion. Statens själva existens kan lätt trygga individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Den avgörande frågan är individens frihet i relation till staten.

Frihet som grunden för trygghet

Det är viktigt att inse att frihet är grunden för både personlig och ekonomisk trygghet.

Frihetens existens etablerar direkt och omedelbart personlig trygghet i bemärkelsen säkerhet från initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, eftersom det man är fri från just är initierandet av fysiskt tvång.

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. När frihet råder, råder fred, eftersom det inte används tvång: försåvitt som tvång inte initieras, behöver bruket av tvång som försvar eller vedergällning inte äga rum. Fred i denna bemärkelse är ett av frihetens mest önskvärda kännetecken. Ingenting kunde vara värdefullare eller ärofullare.

Det finns emellertid en annan bemärkelse i vilken det kan råda en sorts fred. Här hotar en person eller grupp någon annan med initierande av tvång, och den andre bjuder inget motstånd utan lyder helt enkelt. Detta är slavars och ynkryggars fred. Det är den sorts fred som korrupta intellektuella länge yrkade på att västerlandets relativt fria folk skulle upprätthålla i relation till kommunistvärldens aggression.

Frihet är förutsättningen för ekonomisk trygghet, tillsammans med personlig säkerhet, därför att den är en väsentlig fordring för att individer ska kunna handla efter sitt eget rationella omdöme. När individer äger frihet, kan de beakta sina levnadsförhållanden och sedan välja den handlingsriktning som de bedömer bäst främjar deras ekonomiska välbefinnande och därmed deras ekonomiska trygghet. Dessutom kan de dra nytta av liknande val som görs av dem de gör affärer med.

Under frihet kan var och en välja att göra vad han än bedömer vara mest i sitt eget intresse utan att behöva frukta att bli hindrad av någon annans fysiska tvång, så länge som han själv inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; och samtidigt kan han behålla all inkomst han tjänar och spara så mycket han vill, och investera sina besparingar på det lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet, ökar en individ sina penninginkomster genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han ska erbjuda andra människor fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är sättet att förmå dem att frivilligt lägga ut mer av sina tillgångar på att köpa från honom hellre än från konkurrenterna. Således är friheten grunden till att var och en är så trygg som utövandet av hans eget förnuft och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

Att i detalj demonstrera det faktum att ekonomisk frihet är grunden till ekonomisk trygghet är ett huvudtema i denna bok. Denna bok kommer till exempel att visa att fri konkurrens i själva verket är en huvudkälla till ekonomisk trygghet, snarare än någon sorts hot mot den, och att sådana företeelser som inflation, depressioner och massarbetslöshet – de främsta orsakerna till ekonomisk otrygghet – är resultat av statens kränkningar av den ekonomiska friheten, och inte alls, som man allmänt tror, av den ekonomiska friheten själv.5

Den harmoni mellan frihet och trygghet som denna bok förespråkar står naturligtvis i direkt motsättning till det förhärskande synsättet att man för att uppnå ekonomisk trygghet måste inkräkta på den ekonomiska friheten och etablera en välfärdsstat. Förekomsten av ett socialt trygghetssystem i Förenta staterna och i andra länder utgör både en av de främsta konsekvenserna av denna felaktiga uppfattning och tillhandahåller väsentligt bevismaterial beträffande vad som är fel med den.

I den ekonomiska trygghetens namn har individernas frihet att förfoga över sina egna inkomster kränkts, i och med att de har tvingats bidra till det sociala trygghetssystemet. En huvudsaklig konsekvens av detta har varit att en enorm mängd besparingar har tagits från privatpersoner och hamnat i statens händer. Hade dessa besparingar stannat kvar i individernas ägo, skulle de ha investerats och skulle på så sätt ha hjälpt till att finansiera det ekonomiska systemets produktiva verksamheter, som t.ex. genom att sörja för byggande av nya fabriker och inköp av fler och bättre maskiner. I statens händer har dessa besparingar slösats bort på löpande konsumtion. Detta är resultatet av det faktum att staten har ett överväldigande större intresse för sina egna omedelbara finansiella behov än för några privatpersoners framtida ekonomiska trygghet och därför har lagt ut pengarna på att finansiera sina löpande utgifter. Detta har inneburit att dessa besparingar slösats bort och därigenom allvarligt undergrävt hela det ekonomiska systemets produktionsförmåga.

Dessa resultat kommer sig av att det ligger i sakens själva natur att privatpersoner har ett intresse av sin egen långsiktiga framtida ekonomiska trygghet och kommer att sörja för den om de lämnas fria att göra det, medan staten inte har något sådant intresse. Statstjänstemännens intresse ligger i att behålla sitt ämbete och lämna framtidens problem åt sina efterföljare. Därför resulterar kränkningar av den ekonomiska friheten med nödvändighet i att de gör individerna mindre ekonomiskt trygga. Faktum är att individerna, sedan de berövats existensen av verkliga besparingar för att sörja för sin framtida ekonomiska trygghet, nu är i en position där de är beroende av framtida lagstiftares frikostighet, och dessa måste vända sig till framtida skattebetalare för de nödvändiga medlen. Detta arrangemang har mycket mer gemensamt med den fullständiga otryggheten i att leva som tiggare än det har med någon verklig ekonomisk trygghet.6

I motsats till alla sådana vanföreställningar visar denna bok att vad som väsentligen fordras för att uppnå ekonomisk trygghet är just ekonomisk frihet.

Den ekonomiska och den politiska frihetens oskiljaktighet

Även om tonvikten i den här boken med nödvändighet ligger på den ekonomiska friheten, ska detta faktum inte på minsta vis tas som att det betyder bristande intresse för eller omsorg om den politiska friheten. Ekonomisk frihet och politisk frihet är oskiljaktiga. De är i själva verket bara olika aspekter av samma sak. Den förmenta dikotomin mellan ekonomisk frihet och politisk frihet, mellan äganderätt och mänskliga rättigheter, saknar grund. Praktiskt taget varje mänsklig verksamhet använder sig av rikedomar7 – av egendom. Att respektera rätten och friheten att använda egendom är att respektera rätten och friheten att bedriva de verksamheter där egendom används. Att förvägra rätten och friheten att bedriva sådana verksamheter är att förvägra rätten och friheten att använda den egendom det gäller.

Till exempel impliceras yttrandefriheten i en bondes rätt att använda sin betesmark som han finner för gott. Bondens äganderätt inbegriper hans rätt att bjuda in folk till sin mark för att hålla eller lyssna till ett tal. Varje försök från statens sida att stoppa eller hindra ett sådant tal är uppenbart att inkräkta på bondens äganderätt. Äganderätten inbegriper också rätten att bygga möteslokaler och radio- och TV-stationer och att använda dem till att föra fram vilka idéer man än finner för gott. Yttrandefriheten inryms helt och hållet i den ekonomiska friheten för ägarna av den sorts egendom som främjar tal att använda sin egendom som de finner för gott. Likaledes impliceras deras yttrandefrihet som inte äger sådan egendom i deras rätt och frihet att köpa användningen av sådan egendom från dem som faktiskt äger den och är villiga att hyra ut den till dem. Om staten inkräktar på sådant tal inkräktar den i och med det på äganderätten för ägarna av möteslokaler eller radio- eller TV-stationer att använda eller hyra ut sina utrymmen som de finner för gott.

På samma sätt inryms pressfriheten helt och hållet i en individs frihet att sätta sina typer så att de bildar de ord han vill bilda, och sedan använda sina tryckpressar, sitt papper och sitt bläck till att reproducera dessa ord, och att sälja den resulterande produkten till de köpare han väljer. Resefrihet inryms i rätten för en ägare att bygga järnvägar och landsvägar, bilar och flygplan, att köra sin bil vart man behagar, eller köpa en buss-, tåg- eller flygbiljett från vilken villig säljare som helst. Den inryms i friheten att använda sina skor för att vandra över gränsen.

När man förbjuder yttrande-, press- eller resefriheten, förbjuder man egendomsägare att använda sin egendom som det lyster dem. När man respekterar äganderätten respekterar man likaledes dessa friheter. På denna grundval bör man observera ironin i att förmenta konservativa försvarare av äganderätten förespråkar sådant som lagstiftning mot pornografi – en kränkning av tryckpressägarnas äganderätt – och i att förmenta liberala förvarare av medborgerliga rättigheter förespråkar kränkningar av äganderätten.8

Det rationella versus det anarkiska frihetsbegreppet

När frihetsbegreppet används rationellt, förutsätter det att verkligheten existerar, och därmed naturlagarna, nödvändigheten att välja mellan alternativ, och det faktum att om man tillgriper tvång, måste man vänta sig att bemötas med tvång. Av särskild vikt är det faktum att det förutsätter nödvändigheten av frivilligt samarbete från var och en som ska hjälpa till i någon verksamhet – inbegripet ägarna till all egendom som kan vara inblandad. Efter det att man tagit närvaron av allt detta för given, fokuserar det rationella frihetsbegreppet därefter på frånvaron av en särskild sak: initierandet av fysiskt tvång – speciellt från statens sida.9

I skarpaste kontrast till det rationella frihetsbegreppet står det anarkiska begreppet. Det anarkiska frihetsbegreppet evaderar och försöker utplåna den fundamentala och radikala distinktion som råder mellan två sorters hinder för uppnåendet av ett mål eller uppfyllandet av en önskan: ”hinder” som utgörs av verklighetens vanliga fakta, inbegripet andra människors frivilliga val, och hinder som utgörs av statens hot att använda fysiskt tvång. Enligt tingens natur är det till exempel omöjligt för mig att kvadrera cirklar, gå genom väggar eller vara på två ställen samtidigt. Det är inte heller möjligt för mig, under mitt livs faktiska omständigheter, att vinna nobelpriset i kemi eller en Oscar som årets bäste skådespelare, eller att ge mig in i bil- eller stålindustrin. Det finns alla möjliga saker som jag helt enkelt inte kan göra. Och bland de saker jag kan göra finns det många som jag väljer att inte göra, eftersom jag bedömer att konsekvenserna för mig själv kommer att vara högeligen oönskade. Till exempel kan jag inte godtyckligt bestämma mig för att lämna min arbetsplats mitt i vintern för att ta en solsemester utan att jag med stor sannolikhet blir avskedad. Jag kan inte köra bil på en stadsgata i 150 km/tim, inte heller kan jag slå ned eller döda någon annan, utan att löpa risk att bestraffas för att jag åsidosatt lagen. Och sedan finns det saker som är möjliga för mig att göra och som jag mycket gärna skulle vilja göra, men som skulle fordra andra människors samtycke, ett samtycke som de är ovilliga att ge. Till denna kategori hör sådana saker som att få mina uppfattningar publicerade i The New York Times eller att få med denna bok i kurslitteraturen vid ledande ”liberala” universitet.

Absolut inga av dessa fakta utgör någon kränkning av friheten, något förvägrande av rättigheter, eller något i den stilen. För att någon kränkning av friheten ska existera är det inte tillräckligt bara att någon inte uppnår vad han önskar. Vad som är nödvändigt är att det som specifikt hindrar honom är initierandet av fysiskt tvång, i synnerhet statens hot att använda tvång mot honom som svar på en handling han utfört som inte utgör bruk av tvång.

Det hör emellertid till det anarkiska frihetsbegreppets standardrepertoar att tolka just sådana fakta som en kränkning av friheten och rättigheterna. På grundval av det anarkiska frihetsbegreppet hävdar man att friheten kränks varje gång det finns något som en person, av vad anledning det vara må, inte kan göra, från att flyga till månen, till att ha råd med ett hus eller en universitetsutbildning som ligger utom räckhåll för honom, till att begå mord.10

Ironiskt nog accepteras det anarkiska frihetsbegreppet implicit av konservativa och fascister lika väl som av anarkister och hippies. Detta är uppenbart i de argument de för fram när de försöker etablera principen att det är nödvändigt och rätt och riktigt att kränka friheten. Till exempel hävdar de att vi inte tillåter en människa ”friheten” att mörda sin svärmor eller att överskrida fartgränser och ignorera rödljus och därigenom hota andras liv. När de konservativa och fascisterna framför sådana argument, nonchalerar de det faktum att sådana handlingar utgör initierande av tvång och är så långt ifrån att utgöra frihet att förbud mot dem är vad som faktiskt utgör frihet.

Det anarkiska frihetsbegreppet är förstås närvarande i kommunisters och socialisters påståenden att deras yttrandefrihet kränks därför att de hotas med att arresteras när de försöker avbryta en inbjuden talares tal genom att överrösta eller prata i mun på honom. Detta påstående från kommunisters och socialisters sida negligerar det faktum att deras handling utgör bruk av någon annans egendom mot dennes vilja – nämligen att använda möteslokalen mot ägarens eller hyresgästens vilja, som vill att den inbjudne talaren ska tala, inte den som avbryter honom. Det är därför i detta fall kommunisternas och socialisternas handling som utgör en kränkning – en genuin kränkning av yttrandefriheten.

Det följer av denna diskussion av kommunisters och socialisters falska anspråk att ett förbud mot att utan anledning ropa ”elden är lös!” på en fullsatt teater inte ska tolkas som någon form av begränsning av yttrandefriheten. Att utan anledning ropa ”elden är lös!” utgör en kränkning av teaterägarens och de övriga biljettinnehavarnas äganderätt, för det hindrar dem från att använda sin egendom som de önskar. När man ser det rationella frihetsbegreppet i sitt rätta sammanhang, blir det klart att ett förbud mot sådant tal inte är någon kränkning av yttrandefriheten, lika lite som att förbjuda störande häcklare att tala, eller förbjuda en objuden gäst att tala, ifall han skulle få för sig att leverera en harang i ens vardagsrum. Kränkningar av yttrandefriheten inträffar endast när talaren har tillstånd från ägarna till den egendom det gäller och sedan förhindras att tala genom initierande av fysiskt tvång – i synnerhet från statens sida eller från privatpersoner som agerar med statens sanktion.

På grund av de förvirrade idéer som har blandats in i frihetsbegreppet är det nödvändigt att ställa saker till rätta i ett antal viktiga konkreta fall. Så t.ex. kränks inte yttrandefriheten när en person inte får någon inbjudan att tala någonstans, utan när han faktiskt får en inbjudan och hindras av staten (eller av privatpersoner som agerar med statens sanktion) från att acceptera eller använda sig av denna inbjudan. Den kränks just av störande kommunister och socialister som polisen vägrar att avhysa. Ironiskt nog kränks den, när det gäller en teateruppsättning, just när någon utan anledning ropar ”elden är lös!”. Han kränker skådespelarnas yttrandefrihet.

Pressfriheten kränks och det råder censur, inte när en tidning vägrar publicera en nyhetsartikel eller en kolumn som den, av vad skäl det vara må, betraktar som ej värd att publiceras, utan när den är beredd att publicera ett stycke och hindras från att göra det av staten. Så om jag vill få mina synpunkter tryckta i The New York Times, men varken har råd att betala kostnaderna för en annons eller kan övertala redaktören att ge mig spaltutrymme, kränks inte min pressfrihet; jag är inte offer för ”censur”. Men anta att jag har pengar att betala en annons eller att jag kunde övertala redaktören att trycka mina synpunkter, och staten förbjuder det – det skulle vara en kränkning av pressfriheten; det skulle vara censur. Det är en kränkning av min pressfrihet om staten hindrar mig från att stencilera flygblad, om det är allt jag har råd med för att sprida mina idéer. Det råder återigen inte censur när ett TV-programs sponsor vägrar att betala för att sprida idéer som han betraktar som falska och onda, utan när han faktiskt godtar de idéer han ombeds sponsra och ändå hindras från att sponsra dem – till exempel av ett underförstått hot från staten att inte förnya TV-stationens licens, eller att godtyckligt förvägra honom något tillstånd han behöver för någon viktig aspekt av hans affärsverksamhet.11

Likadant är det om jag ber en kvinna att gifta sig med mig och hon svarar nej: min frihet kränks inte. Den kränks bara om hon säger ja, och staten sedan hindrar oss från att gifta oss – låt oss säga genom en lag beträffande äktenskap mellan människor av olika ras, religion eller blodgrupp. Eller till sist: om jag vill resa någonstans men saknar förmåga att betala kostnaderna för resan, har min resefrihet inte på något vis kränkts. Men anta att jag faktiskt har förmågan att betala kostnaden och vill betala den, men att staten hindrar mig – låt oss säga med en mur runt min stad (så som det tills nyligen var i Östberlin), en passrestriktion, eller en prisreglering på olja och oljeprodukter som skapar brist på bensin och flygbränsle och på så sätt hindrar mig från att köra bil och flygbolagen från att flyga – då kränks min resefrihet.

Det väsentliga i alla dessa fall är inte det faktum att det finns något som jag av ena eller andra skälet inte kan göra, utan vad det specifikt är som hindrar mig. Endast om det som hindrar mig är initierandet av fysiskt tvång – i synnerhet från statens sida – kränks min frihet.

Senare diskussioner i denna bok kommer att blottlägga det anarkiska frihetsbegreppets inflytande i de förvrängningar som har ägt rum i samband med antitrustlagarna – i begreppen om konkurrensfrihet och etableringsfrihet, och i de relaterade uppfattningarna om privat monopol och privat priskontroll. De kommer också att behandla de förvrängningar man finner i dagens uppfattning om ”rätt till sjukvård”.12

Här måste det påpekas att tillämpningen av det anarkiska frihetsbegreppet fungerar som täckmantel för kränkningar av genuin frihet. Om det till exempel är en kränkning av friheten att behöva arbeta för en kapitalist som villkor för att tjäna pengar och kunna leva, och om detta betyder att det råder ”löneslaveri”, som marxisterna kallar det, då förefaller det som att när kommunisterna mördar kapitalisterna, vedergäller de bara mot kapitalisternas aggression – i själva verket mot slavägare.13Likaså, om rese- eller flyttfrihet, som det anarkiska frihetsbegreppet hävdar, fordrar att man ska kunna ha råd att resa eller flytta, då kan en delstats krav att man ska ha varit bosatt där i, låt oss säga, ett år som villkor för att få ta emot socialbidrag tolkas som en kränkning av rese- eller flyttfriheten. Att upprätthålla en sådan förment rese- eller flyttfrihet fordrar sedan fortsatt motsvarande förslavning av skattebetalarna, som måste betala för att finansiera den under hot om att hamna i fängelse om de inte gör det.

Vad som är väsentligt att alltid hålla i minnet är att eftersom frihet – verklig frihet – är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång, är varje försök att rättfärdiga någon form av restriktion eller begränsning av friheten i själva verket ett försök att, medvetet eller omedvetet, släppa loss initierandet av fysiskt tvång. Som sådant är det ett försök att släppa loss förstörelse av människans liv och egendom och bör av detta skäl betraktas som monstruöst ont.

Vad som gör det anarkiska frihetsbegreppet så destruktivt är det faktum att det, genom att skilja friheten från rationalitetens sammanhang, inte bara söker etablera en frihet att initiera fysiskt tvång, som i fallen ”löneslaveri” och det anarkiska begreppet om resefrihet, utan också, på grundval av konsekvenserna av ett sådant förvrängt frihetsbegrepp, tillhandahåller ett skenbart rättfärdigande för kränkning av friheten som en rationell principfråga. Till exempel tjänar det anarkiska yttrandefrihetsbegreppet, som hävdar att häcklare kan prata i mun på en föreläsare och därigenom hindra honom från att förmedla sina tankar, inte bara till att legitimera kränkningen av föreläsarens yttrandefrihet, utan måste också, ifall det accepteras som ett giltigt yttrandefrihetsbegrepp, ytterst leda till yttrandefrihetens undergång som en rationell principfråga. För om yttrandefriheten faktiskt medförde att det blev omöjligt att förmedla sina tankar genom att hålla tal, eftersom häcklare hela tiden skulle kunna avbryta talaren, skulle respekten för rationaliteten – för värdet av att förmedla tankar – fordra att yttrandefriheten förnekas.

En sådan ondskefull absurditet uppstår endast på grundval av det anarkiska frihetsbegreppet. Den uppstår inte på grundval av det rationella frihetsbegreppet. Yttrandefrihet betyder rationellt att föreläsaren eller den inbjudne talaren har rätt att tala, och att de som häcklar och avbryter kränker yttrandefriheten. Det rationella frihetsbegreppet etablerar yttrandefrihet just genom att garantera förmedlingen av tankar, inte genom att vara dess fiende. Det är livsviktigt att hålla denna princip i minnet idag i en miljö där många universitetsområden har förvandlats till rena zoologiska trädgårdar, där fega och okunniga administratörer regelmässigt tolererar att talare avbryts av gäng av småbrottslingar som ger sig ut för vara studenter. Sådana universitetsadministratörer sviker därmed sitt ansvar för att bibehålla universiteten som de centra för utbildning och lärande som de enligt sin natur förväntas vara. När de tolererar anarkiska kränkningar av yttrandefriheten i yttrandefrihetens namn, banar de väg för den rent fascistiska förstörelsen av yttrandefriheten i rationalitetens namn.

Frihetens förfall i Förenta staterna

Under nittonhundratalet har friheten i Förenta staterna befunnit sig i förfall. Ett tvåfaldigt mått på detta förfall är det faktum att det nu, med endast lätt överdrift, är så att den genomsnittlige rånaren har mindre att frukta från polis och domstolar än den genomsnittlige framgångsrike affärs- eller yrkesmannen har att frukta av amerikanska skatteverket. Genom att i allt större omfattning tillåta att vanliga brott lämnas obekämpade, har staten i allt större omfattning försummat sin funktion att trygga individens frihet i relation till andra privatpersoner. På samma gång har den själv, allteftersom begränsningarna i dess makt avlägsnats, i allt större omfattning kränkt individens frihet. Statens energi och ansträngningar har mer och mer avletts från att skydda individens frihet till att kränka den.

I viss mån har denna process ägt rum under kodorden att bekämpa ”manschettbrott” i stället för ”våldsbrott”14. Den senare typen av brott är genuina brott som innebär initierande av fysiskt tvång. Den förra typen av brott innefattar element av genuin brottslighet, som t.ex. bedrägeri och förskingring, men består huvudsakligen av uppdiktade brott – d.v.s. fullkomligt tillbörliga aktiviteter från affärsmäns och kapitalisters sida som betraktas som brott utifrån marxismens och andra varianter av socialismens förvrängda perspektiv, som t.ex. att ta ut priser som påstås vara ”för höga” eller betala ut löner som påstås vara ”för låga”.

Ett politiskt parti som är för frihet skulle som huvudpunkten i sitt partiprogram ha att ersätta statens undertryckande av affärsmäns och andra fredliga privatpersoners aktiviteter med det rättmätiga undertryckandet av vanliga brottslingars, som t.ex. rånares och mördares aktiviteter. Dess väsentliga mål skulle vara att helt och hållet omdirigera statens energi bort från att lägga sig i medborgarnas fredliga, produktiva aktiviteter till att kraftfullt och effektivt bekämpa vanliga brottslingars destruktiva aktiviteter.

I vilken mån detta kan hända, och därmed frihetens framtid i Förenta staterna, beror först och främst på om frihetsbegreppet blir rätt förstått, och sedan på att det kompromisslöst upprätthålls i varje fall där friheten kränks eller hotas, från att polisen vänder ryggen åt störningar vid universiteten eller t.o.m. öppna upplopp och plundringar i större städer, till granskning av inkomstdeklarationer och den ständigt växande samlingen av statliga regleringar.

Alla de större problem vi nu upplever i Förenta staterna har som ett väsentligt element den inkonsekventa tillämpningen eller det rena övergivandet av landets egen storartade ursprungliga princip om en stat som värnar om individens frihet. Varje kränkning av denna princip – varje handling där staten ingriper i det ekonomiska systemet – utgör bruk av fysiskt tvång, antingen för att hindra individer från att agera i sitt egenintresse eller för att tvinga dem att agera mot sitt egenintresse. Det är inte att undra på att allteftersom frihetskränkningarna mångfaldigas, blir människor mindre och mindre i stånd att tjäna sina egna intressen och därför lider mer och mer. För att det amerikanska folket återigen ska kunna lyckas och blomstra är det väsentligt att Förenta staterna återvänder till sin ärofulla grundläggande princip: individens frihet.

Originalets titel: Freedom. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.