"Jag gör
det, därför att det är ont"
Nedanstående
artikel är daterad 25 oktober 1999 och har skickats till ett
50-tal tidningar och tidskrifter.
Ni
känner förmodligen till kyrkofadern Tertullianus ord om
den kristna återlösningstanken, idén att Kristus
sonat människornas synder genom att, själv syndfri, dö
på korset: "Credo, quia absurdum", "jag tror det, därför
att det är absurt". En människa som säger någonting
sådant är självfallet oemottaglig för förnuftsargument.
Kristna som följer Tertullianus exempel behöver aldrig
överge sin tro därför att någon påpekar
för dem att deras tro leder till orimliga konsekvenser. "Det
är ju precis det vi säger!" är deras svar. Inte heller
tjänar det något till att påpeka det självklara
för dem. Ett korollarium till Tertullianus tes är: "Dubio,
quia evidentum", "jag tvivlar på det, därför att
det är självklart". Många filosofer har visat sig
på styva linan genom att tvivla på sina egna sinnens
vittnesbörd eller på logiska slutledningar som är
så enkla att ett barn kan se att de stämmer - detta samtidigt
som de vräker ur sig de mest vettlösa absurditeter och
väntar sig acceptans och applåder för dem (och ofta
också får det).
 
Det finns ett talande exempel på detta från
vårt eget århundrades fysik. En av kvantfysikens grundare,
Schrödinger, ansåg att den version av kvantfysiken som
lagts fram av hans kolleger Heisenberg och Bohr, var orimlig. För
att visa att den var orimlig gjorde han ett tankeexperiment som
fått namn efter honom: "Schrödingers katt". Tankeexperimentet
går ut på att stänga in en katt i en gaskammare
som är kopplad till en geigermätare och en radioaktiv
isotop. När isotopen sönderfaller, ger geigermätaren
utslag och aktiverar en ampull med cyanid som dödar katten.
Men vi vet inte exakt i vilket ögonblick isotopen ska falla
sönder, och vi kan därför inte i ett givet ögonblick
veta om katten lever eller är död. Och om Heisenberg och
Bohr hade rätt, skulle detta innebära att om vi inte vet
om katten är levande eller död, så är
katten inte heller vare sig levande eller död. Eller också
är han levande och död på en och samma gång.
Vilket är uppenbart orimligt.
 
Vad hände med Schrödingers katt? Jo, alla
har glömt att tankeexperimentet var avsett att motbevisa
Heisenberg och Bohr. I stället har katten blivit accepterad
som dagsens sanning och citeras om och om igen som belägg för
tesen att kvantfysiken slutgiltigt bevisat att den värld fysiken
studerar inte styrs av orsak och verkan eller av identitetslagen
- kort sagt att det är denna värld själv som
är absurd, inte Heisenbergs och Bohrs besynnerliga version
av kvantfysiken. Heisenberg och Bohr var de första som drog
denna slutsats. Och varför inte? Det är ju just detta
deras teori går ut på: att världen är absurd.
Så varför påvisa det absurda i deras resonemang
för dem, när de redan vet (och skryter med)
att deras resonemang är absurt?
 
Det finns en motsvarighet inom etiken. Somliga etiska
teorier är onda. För att precisera: de är sadistiska.
De går ut på att göra människans liv till
ett helvete på jorden. Kardinalexemplet är Immanuel Kants
etik. Kant säger uttryckligen i Grundläggning av sedernas
metafysik att etikens mening inte är att göra
människan lycklig utan tvärtom att göra henne olycklig.
Det finns ett välbekant stycke i Kants bok där han förklarar
att en människas vilja att uppehålla sitt eget liv blir
moraliskt lovvärd först när hennes liv blivit fullständigt
outhärdligt för henne. En sådan teori kan endast
motiveras av ren illvilja, av en önskan att plåga människorna,
om möjligt tortera dem. Men skulle det tjäna något
till att påpeka detta för Kant? Visst inte. Allt han
skulle säga är: "Javisst. Det ska göra ont
att leva. Det är ju just därför jag skriver det.
Jag vill inte se lyckliga människor omkring mig, och jag vill
inte se människor motiveras av sådant som en önskan
att bli lyckliga."
 
I dagens Sverige har vi en professor i etik som
lär ut ren och oförfalskad ondska till sina elever och
till alla andra som gitter lyssna. Han är den av våra
akademiska filosofer som flitigast publiceras både i facktidskrifter
och i dagspressen. Och det han predikar är undantagslöst
död och förstörelse. Professorn i fråga döljer
sig bakom en etisk teori som kallas "utilitarism" eller "nyttofilosofi"
och som i korthet går ut på att maximera den totala
lyckan här i världen - skenbart alltså raka motsatsen
till vad Kant predikade. Men den här professorns recept för
att maximera lyckan går undantagslöst ut på att
döda somliga för att andra (påstår han i varje
fall) ska få det bättre. Hans favoritämne har de
senaste åren varit organtransplantationer (förr i världen
var det terrorism). Han vill att friska människor ska slaktas
för att få friska organ att transplantera till sjuka
människor. Och detta skulle göra våra korta jordeliv
lyckligare? Tänk själv hur det skulle kännas att
framleva sina sista år med en främmande människas
hjärta i kroppen och samtidigt veta att den främmande
människan inte var ett olyckligt offer för en trafikolycka
utan en fullt frisk människa som bara saklöst och brutalt
mördades för att du skulle få ett nytt hjärta.
Jag skulle inte vilja leva med den insikten, och den som
skulle vilja det är för rutten inombords för
att kunna uppleva lycka alls.
 
Professorns namn är Torbjörn Tännsjö,
men det har ni säkert redan räknat ut. Hans senaste variant
av organslaktteorin, presenterad på SvD:s "vetenskaps"sida
Samtider 23.10.99 (under sedvanliga bugningar och fotskrapningar
från Samtiders redaktör Anders Björnsson) är
att man borde anordna ett lotteri, där de som drar nitlotterna
slaktas och de som drar vinstlotterna får deras organ, något
som han hoppas att ett framtida socialistiskt samhälle ska
åvägabringa. (Detta samtidigt som han fördömer
liberalismen som "moraliskt oacceptabel", därför att den
inte fordrar uppoffringar av detta slag.)
 
Skulle det tjäna någonting till att argumentera
med Tännsjö och försöka visa honom att hans
teorier är ondskefulla? Visst inte - lika lite som det skulle
tjäna något till att tala om för Tertullianus att
hans berömda tes är absurd. Tännsjö vet
att hans teorier är ondskefulla; det är just därför
han för fram dem.
 
Men hur är det då med dem som hjälpt
fram Tännsjö i hans karriär? Som rekommenderat honom
till hans professur? Tidnings- och tidskriftsredaktörer som
så frikostigt ger honom utrymme? De som prisar honom och kallar
honom en person som "kompromisslöst följer sitt förnuft"?
Är de lika moraliskt fördärvade, lika ruttna de?
Mja. På sätt och vis är de värre. De törs
inte bjuda motstånd. Eller så orkar de inte bjuda
motstånd, därför att de själva blivit cyniska
och bittra av att leva i en atmosfär där endast irrationaliteten
har möjlighet att frodas. Deras ondska är av ett annat
slag: det slag som kallas feghet.
 
Ni har förmodligen hört uttrycket "de
goda människornas tystnad". (Om inte, så präglades
det av Martin Luther King.) När de goda låter sig kuschas
av ondskan, då segrar det onda. Men när de goda väljer
att tala ut, då är ondskan maktlös.
 
När det gäller Tännsjö är
det hög tid att tala ut, innan hans idéer blivit verklighet.
När den dagen kommer, då kommer var och en som reser
invändningar att saklöst slaktas och plundras på
sina organ, för att människor av Tännsjös eget
skrot och korn ska kunna leva vidare och sprida sin ondska.
 
Men än är det inte för sent. Så
- alla goda människor - var är ni?
 
Copyright
© 1999, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa
Version
för utskrift
|