tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Får man ta avstånd från terrorism? Nej, det får man inte. Inte om man gör det kompromisslöst och dessutom försöker göra det i Filosofisk tidskrift.
 
Bakgrunden till detta påstående är följande:
 
Torbjörn Tännsjö, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet [numera promoverad till professor vid Göteborgs universitet] och tillika aktiv vpk-are, har i en samlingsvolym betitlad Filosofi och samhälle (Doxa 1978) publicerat en artikel, där han hävdar att terrorhandlingar är "etiskt neutrala medel". Jag ska försöka ge en kortfattad resumé av hans resonemang.
 
Terrorhandlingar ska inte bedömas eller fördömas som handlingar "i sig" utan efter sina konsekvenser. För Tännsjö innebär detta att terrorhandlingar är bra om de leder till en önskvärd samhällsomdaning (i socialistisk riktning). Gör de inte det, är de dåliga.
 
Det är irrelevant om terrorhandlingens offer är skyldiga eller oskyldiga. Man kan m.a.o. inte fördöma en terrorhandling bara därför att den drabbar oskyldiga offer. Tännsjös argument för detta är att det inte råder något "naturligt samband" mellan skuld och straff.
 
Det är värt att notera att detta argument, om det alls är giltigt, på sin höjd kan motivera mild behandling av brottslingar som överbevisats om sin skuld. Men Tännsjö använder det som argument för saklöst dödande av oskyldiga. Detta är "brännvinsfilosofi" (ty om en advokat resonerade så, skulle det kallas "brännvinsadvokatyr").
 
Terroristens avsikter är moraliskt irrelevanta.
 
Det är också moraliskt irrelevant om terroristen har mandat att utföra en terrorhandling, eller om han tillhör en självutnämnd politisk grupp.
 
Det enda som är relevant är terrorhandlingens konsekvenser. Tännsjö kommer fram till att terror, i nuvarande läge, inte leder till den önskade samhällsomvandlingen. (Han anser dock att det kan finnas undantag.) I sin kritik av terrorismen (som alltså är praktisk, pragmatisk och helt principlös) ansluter han sig till Lenin: individuella terrorhandlingar är "småborgerliga" - terror kan accepteras endast som ett led i partiets övergripande strategi.
 
Tännsjös artikel har gett upphov till vissa kritiska kommentarer. Den mest träffande kommer från Ingemar Hedenius, som menar att Tännsjö försöker "göra den praktiska filosofin till något slags lyxfnask åt det kommunistiska taktiktänkandet".
 
Sådan kritik skakar Tännsjö lätt och lättvindigt av sig. ("Skojigt att höra men ack så svårt att bemöta.") Däremot besvarar han gärna seriös kritik, varmed menas kritik presenterad i hans egna filosofiska kategorier. Ett sådant replikskifte har förts i Filosofisk tidskrift mellan Tännsjö och Per Ericson. Dessa båda eminenta representanter för samtida svensk filosofi resonerar med varandra genom att jämföra två tänkbara världar som är identiskt lika varandra, utom att den ena världen innehåller en terrorhandling som den andra saknar.
 
Låter det konstigt? Plocka då fram Voltaires Candide ur bokhyllan och läs! Det är två samtida arvtagare till mäster Pangloss som sitter här och diskuterar, som om terrorismen vore ett problem i deras egna tankekonstruktioner, inte i den reellt existerande verkligheten.
 
Sådan är alltså bakgrunden. Undertecknad, som åtminstone har den likheten med Voltaire att han har svårt att hålla käft, skickade följande inlägg till Filosofisk tidskrift. Det refuserades med denna motivering:
 
"Det snuddar visserligen vid argument som skulle kunna anföras mot Tännsjö, men på ett alltför ytligt och svepande sätt ... Det tillför knappast något nytt, och delvis vantolkar det nog också Tännsjö." (Alla kursiveringar mina.)
 
Skojigt att höra men ack så svårt att bemöta. Särskilt i en publikation som inte vill veta av en öppen debatt om saken.
 
Svensk Linjes läsare må döma själva!

$ $ $

Torbjörn Tännsjös tänkande om terrorismen är ett exempel på filosofins armod.
 
Tännsjös syn på terrorismen hänger samman med en samhällsfilosofi som, för att uttrycka det milt, är intellektuellt absurd och moraliskt förkastlig. Jag har diskuterat och kommer att diskutera detta i andra sammanhang och nämner det bara för att ingen ska tro att det finns skymten av grundläggande värdegemenskap mellan mig och Tännsjö.
 
En reflektion är dock på sin plats: Tännsjö diskuterar terror "från vänster", utifrån ett socialistiskt perspektiv. En fascist skulle, utifrån sitt perspektiv, kunna använda exakt samma resonemang på terror "från höger", och komma fram till att en kristallnatt eller en bombad järnvägsstation måste bedömas, inte som en handling "i sig" utan efter dess effektivitet i att omvandla samhället i fascistisk riktning.
 
Men låt mig så långt det går bortse från de politiska ideologierna och granska Tännsjös argument rent filosofiskt.
 
"Terrorhandlingar är etiskt neutrala medel. Deras riktighet avgörs uteslutande av vilket värde deras konsekvenser har." Detta är Tännsjös tes.
 
Det framgår inte klart, vare sig av Tännsjös replik i Filosofisk tidskrift eller av hans ursprungliga artikel i Filosofi och samhälle, om han i sin konsekvenskalkyl räknar in konsekvenserna för de direkt drabbade. Vi får veta att han betraktar deras skuld eller oskuld som irrelevant. (Detta i sig självt borde vara nog för att grundligt misskreditera hans resonemang.)
 
De människor som dör (eller lemlästas) i en terrorattack - hör deras död (lemlästning) till handlingen själv eller till dess konsekvenser?
 
Om mördare X riktar pistol Y mot offer Z:s hjärta och trycker av - var ska vi då dra gränsen mellan handling och konsekvens? Endast genom att intellektuellt klyva det som i verkligheten är förenat kan vi hävda att handlingen är etiskt neutral och endast konsekvenserna etiskt kalkylerbara.
 
Vill man göra denna klyvning kan man hävda att alla handlingar är etiskt neutrala, eftersom handlingen är en sak, dess konsekvenser något annat. Men detta är en ren intellektuell lek (såvitt man inte förnekar att specifika orsaker leder till specifika verkningar). I verkliga livet är inga handlingar etiskt neutrala, eftersom alla handlingar har konsekvenser - och eftersom handlingens natur rimligen påverkar konsekvensernas natur.
 
Naturligtvis är det rimligt att räkna med en handlings indirekta konsekvenser likaväl som de direkta. Men den utilitaristiska konsekvensetiken lider av en avgörande svaghet. Att kalkylera en handlings alla konsekvenser, goda och dåliga, från nu och till tidens ände, är omöjligt för en varelse som inte är allvetande. De rena konsekvensetikerna borde därför rikta sina råd till Gud (bortsett från att denne, såsom varande allvetande, knappast behöver några goda råd).
 
För oss människor är sådana råd meningslösa. En balansräkning som tar in all lust och allt lidande i hela världen (och dessutom måste jämföra med ett oändligt antal tänkta världar) är omöjlig att genomföra. Om man försöker, hamnar man snart i ett hav av "computer print-out" och ett etiskt vakuum. (Möjligen är detta rentav avsikten med resonemang sådana som Tännsjös - att ge etisk vägledning som vid närmare beskådande visar sig futil.)
 
Vad vi behöver är bättre formulerade principer för vad som är "gott i sig" (självändamål) och vad som är gott som medel.
 
En lösning är att ställa upp ett mål utanför den enskilda människan och betrakta allt annat som medel eller hinder för uppnåendet av detta mål. Vi kan kalla denna lösning den "millenaristiska" Det är i sammanhanget egalt om tusenårsriket fattas religiöst eller politiskt. Det betydelsefulla är att varje våldshandling med detta synsätt blir etiskt neutral "i sig", men försvarbar om den påskyndar tusenårsrikets ankomst.
 
Den andra lösningen är att betrakta människans liv - varje enskild människas liv - som ett mål i sig. Frågan om våldets berättigande blir då principiellt mycket enkel: våld är berättigat i självförsvar, och endast i självförsvar. Rätten att leva tillkommer alla som själva respekterar rätten att leva.
 
Jag vill naturligtvis inte hävda att denna princip är helt oproblematisk. Det kan ibland vara svårt att avgöra om en viss handling begåtts i självförsvar eller ej, eller om någon brukat mer våld än nöden krävt. (RAF:s och liknande terrorgruppers dåd hör dock inte till den kategorin.) Men principen kräver inte för sin tillämpning att man förutser allt som kommer att hända i hela världen för all framtid.
 
Låt mig lämna de abstrakta rymderna och titta på ett konkret fall. Torbjörn Tännsjös artikel ställer mig inför ett etiskt alternativ. Ska jag låta Tännsjö själv smaka på den medicin han själv rekommenderar? Ska jag söka upp honom och företa någon "etiskt neutral" handling mot honom? (I den konsekvensetiskt vällovliga avsikten att förebygga ytterligare filosofisk skadeverkan på den svenska opinionskroppen.)
 
Detta skulle medföra obehagliga konsekvenser för mig själv - för vi har ju ett repressivt "kapitalistiskt" etablissemang som i sin outgrundliga repressiva tolerans skyddar även Torbjörn Tännsjö från de praktiska konsekvenserna av hans tänkande.
 
Men anta att jag vore immun mot straffpåföljder. (Detta villkor skulle exempelvis vara uppfyllt, om jag vore obotligt sjuk och bara ville göra mänskligheten en sista tjänst.) Den rena konsekvenskalkylen ger mig faktiskt ingen vägledning. Jag skulle precis lika gärna kunna konsultera en spåkäring eller slå i I Ching - eller handla på ögonblickets impuls.
 
Det enda som i den situationen räddar Tännsjö från ett välförtjänt kok stryk är faktiskt principen att endast ta till våld i självförsvar. Hans idéer är ett hot mot mitt liv - men det är ännu inte för sent att värja mig intellektuellt mot dem. Han har ännu inte makt att censurera mig eller spärra in mig eller släppa loss den exekutionspatrull han försett med filosofiska vapen. Det är inte för sent att bemöta hans idéer med bättre idéer.
 
Därav denna artikel.
 

Copyright © 1982, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa

Version för utskrift