tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Piratöversättningar
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

(vi)

Detta inlägg skrevs 1997, i samband med att Hongkong såldes ut till Kina; det publicerades (med några smärre tryckfel) i Eskilstuna-Kuriren 8.9.97.
Så har världen då fått uppleva två spektakulära fyrverkerier: ett kapitalistiskt fyrverkeri då England lämnade Hongkong, och ett kommunistiskt då kineserna tog över – och frågan för de flesta tycks ha varit vem som åstadkommit det finaste fyrverkeriet.

Hongkong har fram till det kommunistiska maktövertagandet varit det samhälle i världen som kommit närmast fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism. Tyvärr har detta inte berott på någon medveten ideologisk strävan i denna riktning (i så fall skulle England också vara laissez-faire-kapitalistiskt, och det är det inte) – det har berott på ren lättja: det har varit enklare för britterna att lämna Hongkong fritt och i fred än att försöka exportera den brittiska "välfärdsstaten" dit. Resultatet har ändå blivit att Hongkong har avancerat från att ha varit en fiskeby till att bli ett av jordens mest välmående samhällen.

(Samtidigt har Nordkorea, det land i världen som mest konsekvent tillämpat kommunismen, drabbats av akut hungersnöd. Men varken Hongkongs framgång eller Nordkoreas katastrof kommer någonsin att omvända några kommunister från kommunismen.)

Kommer det att förbli så efter Kinas maktövertagande?

De flesta menar att det "står skrivet i stjärnorna", som om endast astrologer kan veta svaret och som om inga pålitligare kristallkulor funnes.

Den hoppfulla synen på Hongkongs framtid grundar sig på ett löfte givet 1983 av Deng Xiaoping och upprepat till leda av de kinesiska ledarna, ett löfte sammanfattat i slagordet: "Ett land – två system". Hongkong ska – för en femtioårsperiod – få förbli kapitalistiskt, medan resten av Kina får förbli kommunistiskt.

Jag har ännu inte sett eller hört någon kommentator som uppmärksammat det enkla och uppenbara faktum att slagordet är självmotsägande. Ett land kan inte samtidigt och på samma gång vara kommunistiskt och kapitalistiskt, lika lite som vatten samtidigt och på samma gång kan förångas och frysa till is. Så den verkliga frågan är: kommer Hongkong att bli kommunistiskt, eller kommer Hongkong att, med exemplets makt, göra resten av Kina kapitalistiskt?

Tänk nu efter en smula: vad kan Kinas kommunistiska ledare ha för motiv för att låta Hongkong förbli en kapitalistisk enklav? Ett rimligt motiv skulle vara Hongkongs själva välstånd, oviljan att döda den gås som värper guldägg. Men om de kinesiska ledarna tänker så, varför i all världen inför de inte kapitalism i resten av Kina också? Varför överger de inte kommunismen?

Om de kinesiska ledarna verkligen tänker så här, kan det endast vara ett utslag av parasitism: en parasit kan inte överleva, om den dödar den organism den parasiterar på.

Förhållandet mellan Hongkong och Kina är i själva verket exakt detsamma som förhållandet i vilket samhälle som helst mellan å ena sida laglydiga, hårt arbetande medborgare och å andra sidan inbrottstjuvar. Den laglydige har ingen som helst nytta av inbrottstjuvarna; inbrottstjuvarna kan inte överleva alls utan de laglydiga, hårt arbetande medborgarna: funnes inte de, funnes det heller inget att stjäla.

Skillnaden är bara den att i Kina är det tjuvarna som har den politiska makten. (I Sverige har de än så länge bara den politiska maktens djupt kända sympati.)

Slagordet "Ett land – två system" har förstås bara en avsikt: att invagga oss i en falsk känsla av säkerhet och hoppfullhet. Men saken har ytterligare en aspekt som är verkligt olycksbådande:

Det har rapporterats åtskilliga gånger i media att om införlivandet av Hongkong visar sig framgångsrikt (d.v.s. om den slutliga katastrofen kan skjutas några år eller något decennium på framtiden), då kommer Kina att propagera för att få ta över Taiwan på samma premisser.

Kommer Västvärldens politiker att göra effektivt motstånd mot denna propaganda? Knappast, med tanke på vad som redan skett med Hongkong. Vad vi kommer att få se är förmodligen ännu en Münchenöverenskommelse, med "Ett land – två system" som en palimpsest över det gamla nötta "Fred i vår tid".

Det enda egentliga hoppet är att det ska gå med kommunismen i Kina som det har gått med kommunismen i Östeuropa. Och det är faktiskt inte mycket till hopp. Vad kommunismen lämnar efter sig när den rasar samman är en söndervittrad statsapparat och en mängd rivaliserande rövarband (så som vi sett och ser i det forna Jugoslavien). Kommunismen kan ingenting skapa; den kan endast förstöra; allt den kan lämna efter sig när den kollapsar är ruiner. Ett Hongkong utplundrat av rivaliserande krigsherrar är knappast bättre än ett Hongkong utplundrat av den nuvarande kinesiska centralmakten.

Det enda verkliga hoppet är långsiktigt och består i att människorna äntligen inser att kommunismen (och socialismen) är alltigenom ond. Och inte ens detta är nog. Vad som fordras är att människorna äntligen inser att kapitalismen är god. Först då kommer människorna att veta vad det är de måste försvara.