tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Startsidan
Vad är Nattväktaren?
Vanliga frågor
Om Ayn Rand
Själviskhetens dygd
Lovsång
Artiklar "on line"
Articles on line in English
Tidigare nummer
Objektivistisk skriftserie Pamfletter av POS
Beställningar
Länkar

(iii)

Flera företrädare för näringslivet trädde upp till Göran Perssons försvar; en av dem var SAF:s Hans-Göran Myrdal; en annan var Grossistförbundets Sture Lindmark.
Det är en besynnerlig form av självbedrägeri Hans-Göran Myrdal ägnar sig åt i sitt Brev till ledarsidan 8.11.96.Först säger han att Göran Perssons famösa stabilitetsuttalande kan "ges en annan och mer acceptabel tolkning". Men varför ska Perssons uttalande omtolkas? Han har sagt exakt vad han har sagt och inte vad en eller annan "med ett rejält mått välvilja" kan tolka in i det. Vad är det som säger att Göran Persson menar något annat än vad han faktiskt säger? Och om han nu menade vad Myrdal vill att han ska mena, varför sade han då inte det? Och om han faktiskt talat med kluven tunga, varför i alla världen ska det då accepteras?

Dessutom är Perssons uttalande i samklang med hans karaktär. Persson har stått i rampljuset i några år nu, och ingen kan gärna ha missat att han har en diktatorssjäl. (Katrineholmarna har vetat det förr och döpt honom till "Han Som Bestämmer".) För något år sedan hotade han att "brännmärka" alla som talade illa om hans politik. (Vill Myrdal ge det en välvillig tolkning också?) Inser man att Perssons själ är en diktatorssjäl, så förvånas man inte över att han sympatiserar med andra diktatorssjälar.

Sedan ägnar sig Myrdal åt en optimistisk betraktelse om Kinas möjligheter att utvecklas till en marknadsekonomi. För all del: ingen hoppas väl något annat än att kommunismen ska falla och marknadsekonomin segra. (Ingen utom diktatorssjälarna, som inte vill veta av någon marknadsekonomi, och det stora folkflertalet, som aldrig begripit vad marknadsekonomi går ut på.) Men att tro att marknadsekonomin ska segra genom att dess företrädare slickar maktens stövlar är en illusion.

De kinesiska ledarna har på senare år börjat tillåta ett visst mått av marknadsekonomi, därför att även de förstår att det är det enda som kan rädda landet undan fullständig misär. Detta är i princip detsamma som Lenin gjorde i början av 1920-talet med sin "Nya Ekonomiska Politik". Denna politik räddade inte Ryssland från årtionden av kommunistisk diktatur. Den gav bara landets medborgare ett kort andrum. Och det är allt Kinas medborgare kan vänta sig, om inte den kommunistiska regimen faller. Självfallet kommer den förr eller senare att falla, på grund av det kommunistiska systemets bristande verklighetsförankring och egna inre motsägelser. Men det finns inget som säger att det kommer att ske snabbt, ingen automatik som kan få det att ske inom en tioårsperiod. Och processen påskyndas inte av att västerländskt näringsliv ställer sig in hos de kinesiska makthavarna och går dess ärenden. Den skulle påskyndas av ett klart och entydigt ställningstagande: "först lämnar ni ifrån er makten (eller garanterar åtminstone mänskliga rättigheter); sedan kan vi investera".

Man får inte hänge sig åt illusioner om de kinesiska ledarnas motiv. Deras motiv är inte att öka friheten eller ens välståndet i Kina. Om så vore, skulle de inse att frihet och välstånd är oskiljaktiga och skulle självmant ha lämnat ifrån sig makten. De skulle inte ägna sig åt sådant som att mangla sönder demonstranter med stridsvagnar eller döma dissidenter till decennielånga fängelsestraff. Deras motiv är enbart att undvika total ekonomisk katastrof – det skulle inte "gagna stabiliteten" i deras maktutövning. En del av deras motiv är förmodligen också militärt. Det är allmänt känt att Kinas ledare gärna vill annektera (och plundra) Taiwan. Det är inte otroligt att man också kastar lystna blickar på Sydkorea och/eller Japan. Och man får aldrig glömma att kommunismen har världserövrarambitioner. Om västerländska investeringar resulterar i att Kina får råd att rusta upp och bli en militär supermakt, vad har då västvärldens industriledare åstadkommit med sitt krypande för den kinesiska makten? Det är idé att ställa sig den frågan innan det är för sent.

Myrdal menar också att de kinesiska ledarna genom sin NEP-politik "blivit marknadsekonomins fånge". Vilken syn på marknadsekonomin ger detta uttryck för? Att socialismen är ett fängelsesystem är vi förhoppningsvis överens om. Därför kan marknaden förvisso bli "socialismens fånge" – så som den är här i Sverige och i andra blandekonomier, där marknaden ibland kallas "fri" men i själva verket är insnärjd i regleringar och utsatt för plundring (eller mera eufemistiskt "mjölkning") från statsmaktens sida. Men om staten kan bli marknadens fånge, vad är då "marknaden"? Ett alternativt fängelsesystem? (För all del: det är exakt vad marxisterna påstår att den är. Men jag trodde inte Hans-Göran Myrdal var marxist.)

Myrdals inlägg är uppenbarligen menat som ett försvar för svenskt näringslivs fega krypande inför de kinesiska bödlarna. Detta krypande kan på kort sikt ge lite extra pengar åt storföretagen och deras aktieägare. På lång sikt – och inte alltför lång sikt heller; låt mig göra som Myrdal och gissa på tio år – är det ett självbedrägeri, en dålig affär och ett svek mot mänskligheten.

Massakern på Himmelska Fridens Torg har faktiskt ägt rum. Och den var en massaker, inte någon beklaglig olyckshändelse. Frågan är bara hur många gånger en sådan händelse ska behöva upprepas, innan fjällen faller från somligas ögon.

Innehållsförteckningen

Artiklar "on line"

Till startsidan