tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

En verklig skräckhistoria utspelar sig f.n. på den storpolitiska scenen.
 
I över ett år har president Clinton förhandlat med de kinesiska ledarna om villkoren för att göra Kina till "mest gynnad nation". Han har fordrat att Kina gör åtminstone några nominella ansträngningar att respektera mänskliga rättigheter.
 
Notera att Clinton inte ställt det självklara kravet: att Kinas ledning avgår och att Kina antar något som åtminstone avlägset liknar ett fritt samhällsskick. Allt han bett om är en ynka eftergift: att de kinesiska ledarna avstår från att mangla ihjäl dissidenter på öppen gata med stridsvagnar, och att de friger en eller annan dissident utan att återarrestera honom eller henne en vecka senare.
 
Kinas ledare har hårdnackat vägrat att gå med på dessa villkor, med motiveringen att handelsutbyte och mänskliga rättigheter inte har det ringaste med vartannat att göra. De kinesiska ledarna har också, om man får tro media, förolämpat och förödmjukat Clintons sändebud, Warren Christopher.
 
Nu svarar ledarna för världens rikaste och mäktigaste nation med att slicka den stövel som sparkar dem. Clinton har nu gett efter helt och gett Kina dess eftertraktade status som "mest gynnad nation" utan att ställa några villkor alls. Han har förklarat att han nu accepterar kinesernas motivering; vilket i klartext innebär att han accepterar vilka vedervärdigheter som helst.
 
Men detta är inte det värsta. Att USA:s presidenter är mjuka i ryggen mot kommunister, närhelst det kommer till kritan, är ju knappast något nytt. Det värsta är att Clintons helomvändning applåderas, och att de varmaste applåderna kommer från näringslivet. Det påstås t.o.m. att det varit påtryckningar från näringslivet (snarare än kommunistledarnas oförsonliga hållning) som fått Clinton att ge vika. Det påstås att näringslivet här ser sin stora chans att komma in på "världens största marknad" och därför ser allt tal om respekt för mänskliga rättigheter som ett handelshinder.
 
Alla som någonsin hävdat att näringslivet består av en samling cyniska, samvetslösa skurkar som är beredda att gå över lik för snöd vinnings skull (och inte skulle lyfta sin egen massakrerade mormor ur diket, om hon inte kunde betala bra för hjälpen) – alla dessa har nu fått allt det vatten på sin kvarn de någonsin kan önska sig.
 
Näringslivet (eller dess ledande talesmän) må vara just så cyniska och samvetslösa (jag håller det sannerligen inte för uteslutet). Men de kalkylerar fel och visar att de inte har lärt av historien. Affärs- och industrimän har praktiserat undfallenhet för totalitära diktaturer förr, och de har inte tjänat pengar på det, utan bara knutit repet till sin egen hängning.
 
Det är ett känt faktum att tyska affärs- och industrimän under Weimarrepublikens sista år gav ekonomiskt stöd åt Adolf Hitler. De gjorde inte detta därför att de var nazister, än mindre då (som vänstern brukar hävda) för att nazismen är någon sorts oundviklig slutprodukt av kapitalismen; i själva verket betalade man pengar till alla politiska partier (för att köpa sig förmåner eller för att muta sig fria från repressalier). Men faktum kvarstår att de gjorde det. De hade inte vett, och de hade inte kurage, att motsätta sig Hitlers marsch mot makten. Vad fick de för det? I slutändan ett förödande krig som lade landet (inklusive dess näringsliv) i ruiner.
 
Frihet (politisk frihet) är en förutsättning för att kunna tjäna pengar och behålla sina pengar. Vad dessa pragmatiska företrädare för näringslivet inbillar sig är tydligen att frihet inte har ett dyft med deras egen verksamhet att göra, och att de kan fortsätta att göra sig rika även om de lever i ett koncentrationsläger. Eller också föreställer de sig att just de ska kunna falla på knä för stöveln och därmed slicka sig fria från koncentrationslägret. Hur hårdhudade affärsmän kan vara så naiva är ägnat att förvåna. Men cynism och naivitet brukar hänga ihop, som avigan och rätan på samma mynt.
 
Vad påstådda företrädare för ett påstått kapitalistiskt näringsliv uppenbarligen inte förstår är att kommunism och nazism (och alla former av kollektivism) är parasitära system. De kan ingenting producera på egen hand, de kan bara plundra ut vad andra först producerat. Att Kinas ledare är så ivriga att dra in västerländskt kapital i Kina beror på att de behöver ett plundringsobjekt. Får de inget sådant plundringsobjekt kommer deras regim ganska snart att kollapsa under tyngden av sin egen oduglighet. Får de sådana plundringsobjekt, kan det dröja årtionden eller århundraden innan vi är av med dem.
 
Vad säger företrädare för svenskt näringsliv? Är ni naiva cyniker? Eller har ni vett och mod att bekämpa era fiender?

Copyright © 1994, 2000 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa