Moraliskt allvar?

Ruth Halldén har i DN 11.5.78 recenserat Ayn Rands De levande, nyligen utgiven på svenska efter en beklaglig försening på mer än fyrtio år. Recensionen utmynnar i något som närmast liknar en önskan att överättningen aldrig kommit till stånd. Motivering: att den är småborgerlig, vulgär och grovt fördomsfull i sin syn på kommunismen.

En recensent är givetvis i sin fulla rätt att fälla vilket omdöme han eller hon än vill om en bok. Den enda rumpa som lämnas bar är ju recensentens egen. Det är dock värt att notera att flertalet amerikanska bokanmälare skrev ungefär detsamma om De levande år 1936 (mitt under Stalineran!) som Ruth Halldén skriver år 1978. Författare av Ayn Rands kaliber vinner ändå förr eller senare den läsekrets de förtjänar.

Men när en recension formar sig till ett försvar för tyranni - och när detta dessutom sker i namn av "psykologiskt och moraliskt allvar" - då finns det anledning att reagera, och att granska.

"Sättet att angripa kommunismen" - skriver RH - "är så vulgärt att det är svårt att ta boken på allvar". Detta kan nu betyda två saker: antingen att det som skildras i boken inte kunde ha ägt rum i 20-talets Sovjet; eller också att det kunde ha ägt rum, men borde ha bedömts positivt.

Ta till exempel en episod i början av boken: en importerad film klipps sönder och förvanskas till oigenkännlighet av den sovjetiska censuren, innan den visas. Vari består vulgärpropagandan? I att påstå att det förekom censur i 20-talets Sovjet? Eller i att uttrycka avsmak inför detta faktum?

Eller ta en mycket värre episod från romanens slut: ett ungt par skiljs åt och skickas till olika platser i Sibirien, därför att pojken delat ut oppsitionella flygblad och flickan gömt honom i sitt hem. - Är det en fördom att det fanns en begynnande Gulagarkipelag redan under 20-talet? Och vilket år förvandlades i så fall denna fördom till en självuppfyllande profetia?

Om inte, då måste RH mena att vi ska visa vårt moraliska allvar genom att tiga om vad som skett i Sovjetenionen; att det är "grovt fördomsfullt" att öppna munnen om det, att det är "vulgärt" att använda det som argument mot kommunismen, att det är "småborgerligt" att känna indignation över det.

Eller ta i stället ett av bokens genomgående teman: att kommunismen förstör sina egna bästa representanter och gynnar de sämsta, de mest korrupta. Om detta är en fördom, ja då är Sovjetunionens hela senare historia obegriplig.

Men RH diskuterar inte sådana här konkreta exempel; i stället försöker hon pressa in boken i något slags marxistisk mall och göra den till en skildring av en klasskonfrontation. Men det är den ju inte. Den skildrar individens konfrontation med staten - närmare bestämt den livsbejakande, den frihetsälskande och i största allmänhet "odrägliga" individens konfrontation med en totalitär stat, en som på fullaste allvar tar sig rätten att, så snart den finner för gott, offra den enskildes liv och lycka.

Men för att slippa ifrån denna obehagliga dikotomi (individ-stat, eller individ-kollektiv) försöker RH göra individualismen själv till en klasståndpunkt; m.a.o. förvandla hela frågan till en strid mellan två varianter av kollektivism. Sättet att göra detta är så snuskigt att jag måste citera det in extenso för att riktigt övertyga mig om att jag läst rätt: "Författarinnan pöser över av småborgerlig indignation, totalt oförmögen att se några fel hos det grymma ståndssamhälle hon representerar."1)

Vilket ståndssamhälle? RH ger inga svar. Troligen menar hon Tsar-Ryssland; ändå finns det inte ett ord i De levande, eller i Ayn Rands hela författarskap, som med sämsta vilja i världen kan tolkas som ett försvar för Tsar-Ryssland. Påståendet vilar på lösan sand.

Vidare bygger det på två underförstådda antaganden, som inte bara är falska utan också moraliskt anstötliga: för det första, att ingen människa rätt och slätt kan representera sig själv och sina egna nedvetna uppfattningar, utan måste representera något slags samhälle; m.a.o. att individualism "egentligen" bara är ett ett annat slags kollektivism, en annan form av totalitär diktatur (vilket i sin tur innebär att politisk frihet är en chimär); för det andra att varje människa automatiskt är medskyldig till alla de grymheter som begåtts av medlemmar av samma samhällsklass (vilket är den "sociala" varianten av läran om arvsynden).

Ska då detta gälla för att vara "moraliskt allvar"? Jag skulle vilja råda Ruth Halldén att se sig själv väldigt noga i spegeln, innan hon nästa gång ger sig ut att moralisera.