Kort replik om Ayn Rand

När "Och världen skälvde" (som – helt i förbigående sagt – är den främsta romanen i världslitteraturen) kom i svensk översättning 1986, lät SvD boken recenseras av – av alla människor – Sven-Eric Liedman. Jag fattade pennan och skrev följande inlägg till SvD:s kulturredaktion (innehållet och karaktären av Liedmans "recension" bör framgå av mitt svar):

"Rands ideologi är mig ytterligt motbjudande", skriver Sven-Eric Liedman i slutstycket av sin understreckare i SvD 9.1.87. Låt mig då först som sist deklarera att jag länge betraktat Liedman som en av de mera motbjudande ideologerna inom den svenska vänstern. När nu utbytet av infama tillmälen är undanstökat, kan vi gå in på sakfrågorna.

1. Ayn Rand tog avstånd från Friedrich Nietzsches filosofi. Detta är ett väl känt och dokumenterat faktum. Ändå utgjuter sig Liedman och många med honom om Nietzsche när de låtsas diskutera Ayn Rand. Är detta en hederlig debattmetod? Nej. Det är en exakt parallell till vad jag skrev om Spencer i mitt inlägg "Gränserna för staten" (SvD 30.11.86) – ett försök att undvika diskussion genom att angripa halmdockor. [Detta inlägg handlade bl.a. om vänsterns infama försök att likställa kapitalism med socialdarwinism.]
2. Lenin och Stalin tog död på miljontals människor och lade stora delar av världen i slaveri. Att antyda att Ayn Rand (eller John Galt) skulle göra detsamma är enbart billig demagogi.
3. Att AB Timbro har dålig konstnärlig smak är knappast något Ayn Rand kan lastas för. Vad än omslagsillustrationerna till "Och världen skälvde" är kongeniala med, så inte är det bokens innehåll.
4. Det är rent nonsens att pådyvla Ayn Rand ett "förakt för de många" och fullt ut lika ohederligt som att jämställa hennes filosofi med Nietzsches. Den som har läst "Och världen skälvde" (och Liedman ska ju höra dit?) vet att Ayn Rand i själva verket hyste djup respekt för många av "de många". Jag ska inte ta upp utrymme med exempel, för de är legio. Poängen är att Liedman diskuterar något annat än det han ger sig ut för att diskutera. Vad han har för motiv kan man bara gissa sig till.
5. Det är mycket olyckligt att Ayn Rand aldrig skrev någon fullständig systematisk framställning av hela sin filosofi – för hade hon gjort det, hade vi möjligen besparats en eller annan dum gliring från de höglärde. Till tröst kan meddelas att den systematiska framställning som faktiskt existerar, Leonard Peikoffs föreläsningsserie "The Philosophy of Objectivism", inom ett eller ett par år kommer att publiceras i bokform. [Den kom ut 1991.] (Den fackfilosofiskt intresserade kan redan nu ta del av David Kelleys "The Evidence of the Senses", som är en mycket lärd och detaljerad tillämpning av Rands principer på frågan om sinneserfarenhetens giltighet.)

Utrymmet tillåter knappast någon jämförelse mellan Ayn Rands metafysik och Hegels. Men om konstaterandet att existensen existerar (eller att tillvaron är till) är en ren trivialitet, vad ska man då säga om en filosofi som hävdar att vår tillvaro befinner sig i ett permanent mellantillstånd mellan att vara till och att inte vara till?

6. Det vore, enligt Liedman, "en vinning om den (Rands filosofi) kunde bli föremål för en debatt bland dem som verkligen kan känna sig dragna till den". Låt mig då säga att JAG i varje fall aldrig försökt dra mig undan den debatten. Tyvärr är det inte så många som är intresserade av vad jag har att säga. Dessutom reser sig åtminstone två svåröverstigliga hinder för en sådan debatt.

För det första är det väldigt svårt att komma fram till själva debattämnet, om man först måste rasera en mur av mer eller mindre medvetna förvanskningar, emotionella ryggmärgsreaktioner och irrelevanta sarkasmer.

För det andra är det inte särskilt troligt att den som skriver något positivt om Rand överhuvudtaget blir publicerad, åtminstone inte i något rikstäckande forum. Anmärkningen må tyckas paranoid, men tyvärr grundar den sig på lång och smärtsam erfarenhet.

11 januari 1987

SvD:s dåvarande kulturredaktör, Ingmar Björkstén, refuserade inlägget "därför att ordval och tonläge är rått och gällt och självcentrerat". (Om hr Björkstén skulle läsa detta, kan han ju upplysa den bildade allmänheten om vad exakt han grundar detta omdöme på.) Jag skrev en kraftigt nedbantat version av mitt inlägg som faktiskt blev publicerad ett par veckor senare. Så visst är jag en gnällspik om jag hävdar att jag blivit bojkottad!

Se också nätnattväktaren Ayn Rand och Friedrich Nietzsche.