Diverse insändare 1991

Ligger pedagogiken bakom våldet?

Henrik Unné skrev en cirkulärinsändare i slutet av 1990 om flumpedagogiken på daghemmen och i skolorna, som bl.a. publicerades i Lärarnas Tidning. (Tyvärr har jag slarvat bort den insändaren, så jag kan inte ge något citat.) Han fick ett par mothugg i LT. En skrev så här:

I stället för att vara ”själviska individualister” lär vi barnen att tänka på varandra, att behandla andra som man vill bli behandlad själv och att bygga upp och lita på sitt sunda förnuft.

Att påpeka för personer som är obevandrade i objektivismen att det är precis så ”själviska individualister” gör är förstås lönlöst, ifall man inte har ett antal helsidor till sitt förfogande.

Att skylla ungdomsvåldet enbart på ”flumpedagogiken” är troligen för enkelt. Det har nog mer att göra med att en del ungdomar har uppfostrats till att bara tänka på sig själva. När också föräldrarna bara tänker på sig själva, känner sig ungdomarna ensamma och svikna av alla utom av sitt gäng.

Men om nu ungdomarna uppfostrats till att bara tänka på sig själva, hur bär de sig åt för att tänka på sina föräldrar eller på sitt gäng?

Och en annan skrev så här:

Enligt alla pedagogiska rön danas personligheten mycket tidigt – upp till ca tre års ålder. Föräldrarna är då normbildande. I en kärleksfull omgivning är chansen stor att barnet växer upp till en trygg och harmonisk människa. Tyvärr är familjemiljön inte alltid den bästa.

Slitningar och missbruk inom familjen är sannerligen ingen god början för det lilla barnet. Många klara sig trots allt bra, men några skadas och dem får vi ta emot i skolan. Om du visste, Henrik Unné, hur mycket tid vi ger dessa barn i hopp om att kunna mildra skadorna!

Vidare:

Lärarna bedriver ingen flumpedagogik! Vi vill ge barnen kunskap men också lära dem att samarbeta, att bry sig om och att ta ansvar för sina handlingar. Att skolan skulle vara grunden till att ”tonåringar ger efter för impulsen att begå ett meningslöst våldsdåd” är en absurd åsikt!

Naturligtvis kan man ha förståelse för att de som jobbar på dagis och skola ilsknar till, när de får höra att det är deras fel att det begås meningslösa våldsdåd – de allra flesta gör säkert vad de kan. Men att skylla dessa våldsdåd på allt utom skolan är inte bättre, det. Jag skrev följande replik:

Låt mig helt kort besvara Anna Wahlströms och Carina Lindgrens inlägg i LT 15/90.

Anna Wahlström menar att barns utveckling bestäms nästan uteslutande av de tre första levnadsåren, och om det inte mött kärlek i hemmet under dessa år, kan skolan inte reparera skadorna, bara mildra dem.

Låt mig säga att om ett barns intellektuella och emotionella utveckling tar slut vid tre års ålder, är detta knappast ett naturligt faktum; det måste i så fall finnas något som hindrar barnets vidare utveckling.

Det är förvisso sant att många barn har svåra hemförhållanden. Men i Chicago har Marva Collins visat att det går att nå utmärkta skolresultat med barn som vuxit upp i slummen. Om hon kan åstadkomma detta i en liten privatskola i Chicagos slum, varför kan inte den skattefinansierade svenska skolan göra detsamma? Men så menar hon också att skolans uppgift är undervisning och träning av barnets intellektuella förmågor, inte samhällsanpassning.

Carina Lindgren menar att ungdomsvåldet beror på att barn uppfostrats till att tänka på sig själva. Men om ett barn inte får tänka på sig självt, vem ska då tänka på det? Lärare, skolledare, politiker, kamrater – alla utom barnet självt. Är det att undra på att så många träder in i vuxenlivet oförmögna att ta vara på sig själva? Eller att gänget blir centralpunkten i så många ungdomars tillvaro? Eller att allt våra ungdomar tycks ha lärt sig efter tolv års skolgång är att ställa krav – krav som andra ska uppfylla?

Carina Lindgren undrar också om det finns ”något mer subjektivt än att tycka att man är objektiv”. O ja, det gör det: att tro att det inte finns någon objektiv sanning, att allt är en fråga om löst, subjektivt tyckande.

Strängnäs 3 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Lärarnas Tidning nr 3/91.

Om Baltikums frigörelse från Sovjetunionen

”Djup oro”. ”Sorg”. ”Besvikelse”. ”Bestörtning”. Det diplomatiska språkets vanligaste känslouttryck trillar just nu ur munnen på snart sagt varje politiker, i Sverige likaväl som utomlands. Hur ”trovärdiga” (för att använda ett annat av politikens popord) är dessa deklarationer, och vilken effekt kommer de att få?

När man lyssnar till dessa ord från svenska politiker, bör man hålla i minnet att Sverige var bland de första nationer som diplomatiskt godtog den ursprungliga ockupationen av Baltikum i början av 40-talet. Låt vara att detta i viss mån var betingat av det dåvarande världsläget, att det kan förklaras (om än inte helt urskuldas) av önskan att hålla oss utanför kriget – men detta krig har varit slut sedan 45 år, och vårt godtagande är ännu inte återkallat. Om vår statsminister nu skriver till Gorbatjov och ber på sina bara knän att han inte ska ”trappa upp våldet ytterligare”, betyder detta därför inget annat än just att han ber på sina bara knän.

Utländska statsmän är inte mer värda, de. När Sovjet intog Budapest 1956 eller Prag 1968, var det ingen i väst som lyfte ett finger; det var bara samma diplomatiska brösttoner som nu. Västerländska politiker som uppfostrats till pragmatism och ”realpolitik” (en eufemism för illusionspolitik) har alltid hittat och kommer alltid att hitta skäl att inte stöta sig ”för mycket” med Sovjetunionen. ”Gorbatjov kan man prata affärer med”, ett uttalande fällt av en känd mollusk i järnrustning, är ett pregnant uttryck för denna inställning.

President Bush kommer att göra som våra egna statsmän: be på sina bara knän (och kanske dra in ett eller annat maktpaket). Faran för att Sovjet ska byta sida i Golfkrisen kommer före: som god pragmatiker kommer han inte att vika en tum från principen att varje ny situation ska bedömas efter ögonblickets läglighet; som god ”realpolitiker” (d.v.s. illusionspolitiker) kommer han att betrakta varje genuin frihetskamp som illusorisk.

Vad kan då väst överhuvudtaget göra för att stödja Litauen?

Ett modest minimikrav vore att samtliga sovjetiska diplomater i väst genast skickades hem och att ambassaderna stängdes. Sovjet borde också med omedelbar verkan uteslutas ur Förenta Nationerna (och om FN röstar ned ett sådant resolutionsförslag, borde alla FN-delegater utvisas ur USA och FN anmodas att söka sig nytt högkvarter).

Och alla presumtiva kandidater till Nobels fredspris borde tillskriva Nobelkommittén i Oslo och förklara att de tänker vägra ta emot priset, om det skulle tilldelas dem.

Förmodligen kommer dessa och alla andra liknande förslag jag kan komma med att avfärdas som verklighetsfrämmande och ”extrema”. Men om realism och moderation är liktydigt med munväder, då är dessa saker faktiskt inte mycket att ha; och det vore i så fall bättre att hålla käft än att hyckla ”oro” och ”bestörtning”. Om Sovjets övergrepp mot Baltikum verkligen utgör en oundviklig historisk nödvändighet, vore det hederligare att ge uttryck för denna fatalism och ödmjukt foga sig i ödet.

Och att erkänna att Murens fall och det senaste årets frigörelseprocess i Östeuropa inte var något annat än en tillfällig andhämtningspaus i den ödesbestämda marschen mot global diktatur.

Strängnäs 13 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 22.1.1991 under den fyndiga rubriken ”Ödesbestämd marsch mot global diktatur”.

Mer på samma tema: En person vid namn John Olander skrev följande insändare i SvD:

När det gäller EG, då är man minsann hyperkänslig i fråga om svensk neutralitet, men här blandar man sig på ett ogenerat sätt i Sovjetunionens inre angelägenheter, låter känslorna svalla, ringer i kyrkklockor o.s.v. Svenska politiker och merparten av våra opinionsbildare har av någon svårförklarlig anledning alldeles tappat huvudet i fråga om den pågående konflikten i Baltikum.

Denna omvärldens ensidiga inblandning äventyrar ju utan tvekan hela den demokratiska omvandlingen i Sovjet. Det kan gå så illa att Gorbatjov och hans medhjälpare blir avsatta och de reaktionära krafterna åter kommer till makten. Då hamnar världen åter i det kalla krigets mardröm.

Några fakta som borde kyla av de värsta hetsporrarna: Hela idén om en snabbt genomdriven självständighet är dödfödd av den enkla anledningen att halva Lettlands befolkning är ryssar, som bott där sen decennier. I Estland är andelen ryska invandrare nästan lika stor. Vart skall dessa miljoner ta vägen? Det har ju tydligt framkommit att den ryska befolkningen nästan undantagslöst vill fortsätta att tillhöra Sovjetunionen.

Det kan inte hjälpas, jag tycker det svenska agerandet är vettlöst!

Mitt svar:

För det första försiggår det ingen ”demokratisk omvandlingsprocess” i Sovjetunionen, bara en desperat kamp för att rädda de sista resterna av ett korrupt system.

För det andra är det Sovjetmakten själv som skapat nationalitetsproblemen mellan balter och ryssar, och är därför den makt som är minst lämpad att lösa de problemen.

Och för det tredje är det Sovjetunionen som blandar sig i Baltikums inre angelägenheter, ingenting annat. De baltiska staterna är sedan femtio år ockuperade (i enlighet med det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentrop-pakten), och det enda ”vettlösa” i dagens protester är att de kommer femtio år för sent.

Samt att de kommer från politiker som i normala fall svansar lika mycket för makten som hr Olander själv.

Strängnäs 22 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Inlägg om Gulfkriget

I en intressant artikel i DN 15.1.91 diskuteras krigets metaforer. Med självrättfärdig indignation konstaterar artikelförfattarna att när Irak ger sig på Kuwait kallas det ”våldtäkt”, men när USA ger sig på Irak kallas det något annat.

Att ingripa mot en våldtäktsman är förstås inte våldtäkt. Men det som faktiskt sker är värre.

Antag att den våldtagna ropar på hjälp, och att polisen kommer till platsen. Men i stället för att ingripa ställer sig polisen och säger: ”Innan jag räknat till hundra ska du vara borta från kvinnan.” Och när han kommer till nittionio, börjar han räkna i decimaler.

Vilket förstås är exakt vad USA sysslat med i Persiska viken den senaste tiden.

Strängnäs 15 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Längre inlägg i samma ämne:

En sak bör vi aldrig glömma när det gäller kriget i Persiska golfen: Saddam har nått sin maktställning med västerländsk hjälp. Utan västerländsk expertis och västerländska vapen skulle Irak aldrig kunnat bli det militära hot det idag är; om inte USA i åratal hjälpt och uppmuntrat Saddam, skulle USA idag inte behöva gå i krig mot honom.

Man kan hoppas att västerländerna lär sig något av detta: att det är självmordsmässigt att hjälpa och stötta diktaturer. Men förmågan att dra lärdomar av historien är inte överdrivet utvecklad, allra minst bland politiker som betraktar det som ”realistiskt” att vägra se längre än näsan räcker.

Så till en annan aspekt: det hävdas ofta att kriget mot Irak inte handlar om folkrätt eller om principer, utan rätt och slätt om ”oljan och pengarna”.

Låt mig påpeka en sak: om emiren av Kuwait eller någon annan oljeschejk åker omkring i pråliga limousiner och viftar med långschalar, kan det förvisso sticka i ögonen på vanliga knegare som måste åka begagnad folka och vända på slantarna – men han utgör inte något hot mot liv och lem. Men om Saddam åker omkring i pansarvagn och viftar med kärnstridsspetsar, då är det ett hot mot liv och lem. Och om Saddam får behålla Kuwait med dess oljerikedomar, är det detta han kommer att använda pengarna till.

Så kriget är ett krig om oljan och pengarna – och det är en tvingande nödvändighet att hindra Saddam från att lägga vantarna på dem. En diktator som använt giftgas mot sin egen befolkning kommer knappast att tveka att fälla atombomber över Tel Aviv (eller Washington) den dag han får chansen.

Kriget mot Irak kommer självfallet inte att lösa Mellanösterns problem. Det enda det kommer att åstadkomma är att en enda massmördare blir desarmerad för överskådlig tid framöver. Men det är alltid något.

Strängnäs 23 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 29.1.1991.

Om skillnaden mellan schimpanser och människor

Det finns en ärevördig metod inom logiken som kallas ”reductio ad absurdum” (eller ”ad impossibile”). Metoden går i korthet ut på följande: om ett resonemang leder till orimliga (omöjliga) konsekvenser, är det något fel på resonemanget; det är dags att gå tillbaka och ompröva resonemangets grundförutsättningar.

(Det kan tilläggas att modern filosofi har en diametralt annan syn på användningen av denna metod: den består i att reducera ett resonemang till orimligheter och sedan skadeglatt utropa: ”Förnuftet har haft sin chans; förnuftet har misslyckats!” Eller, som det ibland uttrycks: om filosofin eller vetenskapen kommer till slutsatser som strider mot sunda förnuftet, måste sunda förnuftet ”ge vika”. Jag delar inte denna syn.)

Ett resonemang som man allt som oftast hör, och som senast spökade i ett inlägg på denna sida 10.2.91, går ut på följande: människan har till 99% samma arvsanlag som schimpanserna; alltså är det ingen större skillnad på människor och schimpanser.

Sunda förnuftet, grundat på elementära iakttagelser, säger oss att skillnaden mellan människa och schimpans är enorm. Vissa skämtsamma spekulationer till trots spelar det t.ex. ingen roll hur många schimpanser man släpper loss på hur många skrivmaskiner i hur många årkvadriljoner – de kommer ändå aldrig att åstadkomma Shakespeares samlade verk. Och – för att betrakta avigan på samma mynt – inga schimpanser konstruerar vare sig vätebomber eller patriotmissiler för att utkämpa sina strider; de nöjer sig med käppar och andra enkla vapen.

Eller, för att ändra exemplet en smula: inga schimpansflockar har filosofer som Aristoteles eller Ayn Rand. Men så är de också besparade ödet att råka ut för filosofer som Augustinus eller Immanuel Kant.

Jag vet inte om de 99 procenten är en vetenskaplig sanning eller en populärvetenskaplig vandringslegend, men låt oss anta att det är sant. Den uppenbara konsekvensen är inte att ”människor är schimpanser”. Den uppenbara konsekvensen är att den där sista procenten är den intressantaste delen av människans arvsmassa, och att ett studium av den skulle kunna förklara varför just människan kan bilda begrepp och tänka abstrakt, medan andra djur inte kan det. Detta är nämligen den mest grundläggande skillnaden mellan människor och djur, den som förklarar de båda exempel jag tog upp (Shakespeare och vätebomben), liksom bokstavligt talat otaliga andra. En vetenskaplig förklaring ska förklara de fakta som är tillgängliga – inte bortförklara dem.

Det här är inte bara filosofiska hårklyverier (eller sällskapslekar), utan har tydliga praktiska konsekvenser. Notera t.ex. den skadeglädje med vilken kapitalismens och det fria näringslivets fiender drar paralleller mellan den darwinistiska ”kampen för överlevnaden” och den fria marknaden; hur man t.ex. jämför framgångsrika affärsmän med ”adrenalinstinna babianhannar”. Det finns i själva verket bara en sak som förenar affärsmännen och babianhannen: önskan att överleva och göra det bästa möjliga av livet. Men det ”bästa möjliga” är faktiskt något annat för oss än för babianerna!

Strängnäs 10 februari 1991
Per-Olof Samuelsson

Att man alltid ska behöva påpeka att Torbjörn Tännsjö är ond

Torbjörn Tännsjö, om någon, bör se sig noga i spegeln innan han anklagar någon för att vara en fara för tankefriheten. Det var inte mer än några år sedan Tännsjö skrev en uppsats där han pläderade för att yttrandefriheten ”på sikt” borde avskaffas. (Hans argument för ståndpunkten var obegripligt – om man inte vadat igenom och rensat den moderna filosofins Augiasstall i alla dess rännor – men hans slutsats var otvetydig och glasklar.)

Det är inte särskilt roligt att behöva gå ut och försvara Alf Svensson; men jämfört med Tännsjö är t.o.m. kristendomen att föredra. Yttrandefriheten ger oss otvivelaktigt rätt att yttra också det som är falskt och dumt och ondskefullt; så för mig får Tännsjö gärna säga vad han vill. Men jag håller med Alf Svensson på en punkt: det är varken mer eller mindre än en skandal att vanliga hyggliga skattebetalare ska behöva bekosta hans vedervärdigt nihilistiska yrkesverksamhet.

Strängnäs 21 maj 1991
Per-Olof Samuelsson

Om dödshjälp

Den verkliga frågan i botten på den aktuella dödshjälpsdebatten är Kants pliktmoral.

Kant resonerade så här: så länge en människa lever därför att hon vill leva, har hennes önskan ingen moralisk halt; det är bara ”själviskhet” och ”lyckomoral”. Men när livet blivit till ett outhärdligt lidande och själva livsgnistan håller på att slockna, då blir det till en plikt att fortsätta leva, sak samma hur ledsamt det är eller hur ont det gör.

En rationell människa med en rationell moral resonerar som Tore Bjerke i hans inlägg härförleden: jag är nöjd med mitt liv, men nu när det snart är slut välkomnar jag också döden.

En kantian, å andra sidan, måste välkomna döden mer, ju lyckligare han är; och avstå från att dö först när livet blivit en outhärdlig plåga, för vilken det inte längre finns någon bot.

Det är denna ohyggliga form av sadism som måste rotas ut.

Strängnäs 24 maj 1991
Per-Olof Samuelsson

Om postens service

Bo Lewin (EK 25.5.91) förstår uppenbarligen inte vad som är så upprörande med Postens senaste reklamkampanj.

Att Postens service blir sämre och dyrare är en olägenhet, men i och för sig ingen skandal. Vad som utlöser gallfebern är att försämringen så braskande utmålas som en förbättring. Kortare giltighetstid och sämre villkor för rabattmärkena (ökat porto upp till 100 gram) tillkännages som om det plötsligt blivit extra förmånligt att skaffa dessa märken (varmed rimligen, om ord har någon betydelse, måste menas mer förmånligt än förr om åren). Eftersom ingen gärna kan undgå att se försämringarna, kan detta inte ses som annat än en förolämpning mot postkundernas intelligens.

Allra värst är dock det sockersöta lilla brev från generaldirektör Ulf Dahlsten som ingår i Postens reklamutskick. Om någon av mina bekanta skulle skicka mig ett brev så fyllt av skenheliga fraser, skulle jag omedelbart säga upp bekantskapen. Tyvärr är jag inte bekant med hr Dahlsten, så jag har ingenting att säga upp. Det bästa jag kan göra är att sätta upp en skylt ovanför min brevlåda: ”Reklam från Postverket undanbedes!”

Strängnäs 28 maj 1991
Per-Olof Samuelsson

Om ”miljövännerna”

Förr eller senare avslöjar sig alltid ”miljövännerna” som människofiender.

Uppfattningen att en god miljö är en miljö som gagnar människan avfärdas och fördöms i ett inlägg på Dialog 8.7.91 som ”mänsklig hybris”. Vad annat betyder detta än att människan inte har här på jorden att göra?

Samme person menar att ”de konventionella energiformerna håller på att ta slut”. Om så vore, skulle detta vara ett avgörande skäl för en ordentlig satsning på utbyggnad av kärnkraften. Men ”miljövänner” vill inte satsa på annat än de konventionellaste (och ineffektivaste) energiformerna av alla: sol och vind.

Samme person ondgör sig över att ”marknadsekonomin har inga lösningar på de globala miljö- och energiproblemen”. Om människans tämjande av naturen är ”hybris”, då finns det en ”lösning”: människosläktets utrotning. Skribenten säger det inte; men det ligger i resonemangets förlängning; och mer extrema (och konsekventa) ”miljövänner” säger det öppet.

Strängnäs 10 juli 1991
Per-Olof Samuelsson

Frihet från att ta Ayn Rand i försvar i Dagens Nyheter

Ayn Rands roman Atlas Shrugged (Och världen skälvde) ger uttryck för idén att det är de tänkande människorna som håller världen igång och att den skulle kollapsa den dag dessa bestämmer sig för att inte spela med på människofiendernas villkor. Det står var och en fritt att reagera på detta budskap efter sin egen världsbild och sina egna grundvärderingar; och man kan inte be om sina ideologiska fienders gillande; men den brännmärkningsteknik som Ola Larsmo använder sig av i DN 24.7 (”en grumlig kompott av övermänniskoideal och kritik av den demokratiska jämlikhetsidén som jag knappast tror att någon seriös högerpolitiker skulle vilja ta i med tång”) kan inte kallas annat än just brännmärkningsteknik.

Dessutom är denna bok faktiskt det förnämsta diktverk som sett dagens ljus sedan historiens gryning, så den kan rekommenderas till var och en som tröttnat på vad som idag passerar som ”litteratur”.

För moderna intellektuella är språket inte ett verktyg för tänkande och kommunikation, utan för att misstänkliggöra motståndarens idéer och svepa in ens egna i dimridåer. Ta som exempel hr Larsmos diskussion av kapitalismen. Kapitalismen är ett samhällssystem som grundar sig på varje enskilds rätt att leva för sin egen skull, inklusive rätten att producera och bedriva handel för sin egen skull. Men den attackeras regelbundet med hänvisning till regimer som trampar exakt dess rättigheter under fötterna: om en regim inte är socialistisk, kallas den helt slappt och utan eftertanke för ”kapitalistisk”, och så är man av med debattämnet. Endast hegelianismen (en filosofi som predikar att allt är raka motsatsen till vad det faktiskt är) kan ge begreppsglidning av det här slaget en aura av plausibilitet.

Att använda ”kålsuparargumentet” när man jämför kapitalism och kommunism är enbart löjeväckande. Kommunismen grundar sig uttryckligen på idén att en människa inte ska leva eller producera för sin egen skull, utan för något slags kollektiv ”helhet”. En sådan idé kan inte leda till andra konsekvenser än den faktiskt lett till. Att kommunismen håller på att vittra sönder inger ett visst hopp för framtiden. Inte mycket, men en smula.

Jag måste till sist nämna att jag inte är medlem av ”Frihetsfronten” och inte har det ringaste med denna organisation att skaffa. Denna ”front” förespråkar inte rättigheter och kapitalism, utan nyckdyrkan och anarkism; och finns det något man inte ska ta i med tång är det den.

Strängnäs 24 juli 1991
Per-Olof Samuelsson

Refuserat p.g.a. ”platsbrist”.

Ett senare kort inlägg till DN:

Med anledning av Christina Kellbergs reportage i DN Söndag 1.12 vill jag påpeka att vad Ayn Rand förespråkade var rationell egoism. (Vad som menas med ”tuff” egoism vet jag inte riktigt, men ska jag tolka det välvilligt, betyder det väl att stå fast vid det som är sant och rätt, även när det är impopulärt.)

Till intervjuoffret, Henrik Anderson, kan jag bara säga: ”Lycka till!” Att försöka sprida en smula rationalitet och välförstådd egennytta i den osaliga blandning av religiösa traditionalister, anarkistiska huliganer och pragmatiska ”mjaha”-sägare som går under samlingsbeteckningen ”ungmoderater” – det kommer sannerligen att bli en tuff match!

Strängnäs 2 december
Per-Olof Samuelsson

Kapitalism och socialism

Jag håller med Hans Roland Gottfridsson (18.8) i vad han säger om omöjligheten av tvångsmonopol på en helt fri marknad, men jag kan inte hålla med om att det skulle vara ett ”kunskapsteoretiskt problem” att ”forskningen ingenstans har en helt fri kapitalism att studera”.

Låt mig för att visa detta först observera att vi inte heller har något renodlat exempel att studera på raka motsatsen: ett socialistiskt samhälle utan ringaste inslag av kapitalism. Ingen socialism har någonsin helt lyckats utrota kapitalismen: denna har alltid i någon mån levt kvar i form av någon liten smal privat sektor och/eller i form av svarta marknader. Men detta ställer oss inte inför något ”kunskapsteoretiskt problem” när det gäller att döma ut socialismen. (Och om en ”perfekt” socialism, som helt lyckades strypa allt privat företagande och privat ägande, någonsin skulle uppstå i verkliga livet, skulle ett sådant samhälle dö svältdöden, och det skulle inte finnas något för forskningen att studera.)

För att visa att fri kapitalism, eller ”laissez-faire”, är ett idealt system är det inte nödvändigt att ha ett perfekt konkret exempel att peka på, och skälen är desamma som i stycket ovan: vad som behövs är ett kontinuum av exempel på mer och mer kapitalism (respektive mer och mer socialism) och en analys av varför marknaden fungerar bäst när den lämnas i fred, och varför statliga ingrepp (utöver de legitima ”nattväktarfunktionerna”) inte kan åstadkomma annat än skada. Utifrån detta är det kunskapsteoretiskt fullt legitimt att extrapolera och säga: ren, oblandad laissez-faire-kapitalism har visserligen hittills aldrig existerat, men allt talar för att den är det ideal vi måste eftersträva.

Det är viktigt för kapitalismens försvarare att förstå denna punkt, eftersom det är ett ständigt upprepat argument (som stelnat till en klyscha) från dess motståndare att renodlad kapitalism är lika ”utopisk” som renodlad socialism, och att båda är lika omöjliga i verkligheten (eller lika vedervärdiga). Så är det inte – och detta är ett lillfinger som vi inte bör unna djävulen.

Strängnäs 19 augusti 1991
Per-Olof Samuelsson

Ad hominem och ad baculum

Det finns ett par typer av ”argument” som inte hör hemma i en civiliserad debatt.

Ett av dessa brukar kallas för ”ad hominem” (”mot människan”, därför att det går ut på att angripa personen snarare än saken). Det består i att ersätta argument med personliga förolämpningar och okvädinsord. Ett typexempel är kommunister som regelbundet skäller sina meningsmotståndare för ”fascister” i stället för att bemöta dem i sak. (Men det är inte enbart kommunister som ägnar sig åt detta.)

En besläktad typ består i att ersätta argument med öppna eller förtäckta hotelser. Detta brukar kallas för ”käppargumentet” (eller på latin ”ad baculum”), eftersom det i grunden består i att hota sin meningsmotståndare med ett kok stryk i stället för att bemöta honom i sak. Återigen är det långt ifrån bara kommunister som ägnar sig åt detta, men ett tydligt exempel är att hota med det ”arbetande folkets” (eller de ”förtryckta massornas”) hämnd.

Det bör vara uppenbart att de här typerna av ”argument” inte övertygar någon eller får någon att byta åsikt. Men detta är heller knappast avsikten. Avsikten är att injaga fruktan, att spela på människors mindervärdeskomplex, att öka deras adrenalinutsöndring.

Båda typerna av ”argument” innebär i själva verket att man bekänner sin egen intellektuella vanmakt. Man tar till dem, därför att man inte längre har några sakargument.

Även om kommunister är långt ifrån ensamma om att använda dessa debattmetoder, finns det ett logiskt skäl till att just de tar till det så ofta. Skälet ligger i en av marxismens grundteser: att en människas åsikter i själva verket bestäms av, och är ett uttryck för, hans eller hennes klasstillhörighet; och att åsikter ska bedömas, inte efter om de stämmer med verkligheten eller ej, utan efter hur de fungerar som vapen i klasskampen. Med den premissen i botten blir alla åsikter och argument ”ad hominem”: det blir ointressant om argument X är sant eller ej, det enda intressanta är vilka klassintressen argumentet ”gagnar”.

Idén har sin motsvarighet inom nazismen, i sådana ”argument” som att relativitetsteorin måste vara felaktig, därför att Einstein var jude (en variant av ”argumentet” vi gudskelov slipper nuförtiden). Förr kunde man ofta höra att en viss åsikt var ”osvensk”. För att ge ett riktigt bisarrt exempel kan jag nämna att Carl David af Wirsén en gång skrev en pamflett mot Ellen Key, där en av hans angreppslinjer var att det var ”okvinnligt” av Ellen Key att tycka som hon gjorde. (M.a.o.: vissa åsikter är acceptabla, om de uttalas av män, men oacceptabla, om de uttalas av kvinnor!)

Eftersom den här sortens ”argument” är alltigenom osakliga, finns det förstås inte heller någon möjlighet att bemöta dem sakligt. Det finns strängt taget inget att bemöta. Men detta hindrar dem inte från att i viss mening vara ”effektiva”. De åstadkommer faktiskt något: de skymmer sikten, de förgiftar atmosfären, de sprider hat. Man borde därför helst ignorera dem; men samtidigt måste man ju värja sig för rent förtal.

Insändarredaktioner brukar förbehålla sig rätten att korta ner inlägg (vilket man förstås måste ha förståelse för). Hur vore det om de också förbehöll sig rätten att stryka personliga förolämpningar och hotelser ur det som publiceras? En sådan åtgärd skulle göra mycket för att hyfsa debatten.

Strängnäs 28 augusti 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 7.9.1991.

Äganderätten och skatterna

I ett inlägg på Dialog 4.9 hävdar Nils Werner att en grundlagsfäst äganderätt är oförenlig med det allmännas rätt att ta ut skatter av oss, eftersom varje skatteuttag är en kränkning av vår rätt att behålla våra inkomster eller vår förmögenhet.

Hr Werners argument är ovedersägligt. Låt mig bara påpeka att det är lika tillämpligt på vanlig tjuvnad. Om vår äganderätt är absolut och okränkbar, då är minsta stöld en stöld; och det båtar tjuven föga om han försvarar sig med att han inte lagt beslag på allt vi äger.

Omvänt: om äganderätten inte är absolut och okränkbar, då existerar den strängt taget inte alls. Då är allt vi till äventyrs får behålla att betrakta som ett ”lån” eller en ”gåva” från staten eller tjuven.

Konstigare än så är det inte. Somliga tror nu otvivelaktigt att en okränkbar äganderätt skulle leda till statens utarmning och sönderfall. Men många av de tjänster som stat och kommun förser oss med (som t.ex. upprätthållande av lag och ordning) är tjänster som vi verkligen behöver; varav följer att de mycket väl kan finansieras med frivilliga bidrag.

Tjänster som inte har med upprätthållande av lag och ordning att göra, å andra sidan, tas bäst om hand av den fria marknaden.

Strängnäs 4 september 1991
Per-Olof Samuelsson

Etik och människovärde

I den nu överståndna valrörelsen har ett parti – kristdemokraterna – profilerat sig genom att betona ”människovärdet” och behovet av ”moral och etik”.

Detta är egentligen förbluffande, och man måste fråga sig om KDS alls känner till vad den kristna religionen lär. Läser de inte Paulus? Eller Augustinus? Eller Luther? Går de inte varje söndag i kyrkan och bekänner sin synd och skuld i alla sina livsdagar?

I så fall borde de veta att kristendomen betraktar människan som alltigenom värdelös, som stående helt och hållet under syndens och Satans välde, som en varelse oförmögen att alls utföra något gott av egen kraft utan helt och hållet hänvisad till Guds oförskyllda nåd.

Vilken etik följer ur ett sådant synsätt? Strängt taget ingen alls. Vilken etik en människa än bekänner sig till, är det uppenbart att etiken förutsätter att människan besitter fri vilja, att hon kan välja mellan gott och ont, och att det betyder något om hon väljer det ena eller det andra. Om en människa gör det goda därför att hon inget annat kan, kan det ju inte räknas henne till förtjänst; gör hon det onda därför att hon inget annat kan, kan hon ju inte heller klandras för det. Förmaningar och varningar, rekommendationer, påbud eller förbud blir ju också bortkastade och meningslösa, om en människa ändå alltid gör det hon måste göra och inte har något val.

Somliga kristna bejakar den fria viljan och hävdar att våra gärningar, åtminstone i någon liten mån, bidrar till att göra oss förtjänta av saligheten (eller fördömelsen). Men andra är mer konsekventa och förnekar den. Och detta förnekande av viljefriheten är faktiskt en av grundpelarna i den form av kristendom som är statsreligion i vårt land (och som jag förmodar de flesta kristdemokrater bekänner sig till): lutheranismen.

Om någon tvivlar på detta, vill jag rekommendera Martin Luthers skrift Om den trälbundna viljan från år 1526. Den fria viljan förmår intet, hävdar Luther i denna skrift; förmår den något alls, är det bara att göra det onda. Att försöka följa lagens bud nyttar till intet: lagen upplyser oss blott om att vi är alltigenom syndiga, men den frälser oss inte från synden. Rättfärdiga blir vi genom tron allena; men att vi tror (om vi tror) är inte vårt verk, det är ett verk av Guds nåd i oss, och förtjänsten tillkommer Gud, själva förblir vi lika usla. För dem som inte tror gäller detsamma: det är Gud som har förstockat deras hjärtan, inte de själva.

Och denna religion skulle lägga grunden för etik och människovärde?

Man kan nu fråga sig om våra moderna kristdemokrater är uppriktiga i sitt anspråk på att företräda en hög moral. Somliga är det säkert – men om dem skulle Luther säga att de brister i syndamedvetande och ännu är långt från nåden. De kristna som tagit del av denna nåd (de ”frälsta” eller ”återlösta”) och som ändå talar gudsnådeligt om sin höga etik, måste betraktas som hycklare; vad de gör är att försöka smuggla in människans värdelöshet och totala hjälplöshet under människovärdets och etikens täckmantel.

Och detta är mer (och värre) än en valtaktisk fint: det är ett hot mot jordiskt liv och jordisk lycka.

Strängnäs 11 september 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 14.9.1991 under rubriken ”Om människovärde och kristen moral”.