Lenin ut ur KB!

Motion till årsmöte för ST-KB 421, 11.4.1991.

Jag vet inte om Hermann Göring någonsin under sina vistelser i Sverige besökte Kungliga biblioteket, men låt oss för resonemangets skull anta att så vore. Skulle detta i så fall vara en händelse värd att fira? Skulle det vara anledning att speciellt markera den plats där han satt med ett särskilt bord, antingen det han faktiskt satt vid eller ett som så mycket som möjligt liknar det? Skulle ett sådant bord vara ett lämpligt monument att visa upp för besökande turister, från Tyskland eller från något annat land?

Om jag föreslog något sådant, skulle ni förmodligen reagera med rättmätig indignation. Ni skulle säga till mig: ”Nazismen är en ondskefull ideologi; när den praktiserats i verkliga livet, har den lett till krig och folkutrotning; historien har dömt ut den och kastat den på skräphögen; de enda monument vi behöver är varnande påminnelser som barackerna och gaskamrarna i Auschwitz.”

Och om jag svarar att själva ideologin kanske inte var så ondskefull, och att nazismens ohyggligheter snarare berodde på en blandning av vissa nazisters rent personliga ondska och ett antal olyckliga historiska tillfälligheter, då skulle ni (förhoppningsvis) svara: ”Det resonemanget är absurt. Nazismens ondska ligger i själva dess ideologi, och en sådan ideologi kan inte få annat än de resultat den faktiskt fick. Nazismen fordrade t.ex. individens totala underkastelse under kollektivet (den ariska rasen, förkroppsligad i den tyska staten och dess ledare); den bedömer människor, inte efter deras faktiska förtjänster (eller brist på förtjänster) utan efter deras rastillhörighet, m.a.o. efter genetiska tillfälligheter som individen själv inte rår för; nazismen var uttryckligen förnuftsfientlig och kunde nå sina framgångar endast genom att vädja till människors lägsta känslor och mest destruktiva impulser: rädsla, avund, hat, blodtörst. Att en ledande nazist en gång suttit på KB är och förblir en skamfläck, inte något att resa monument över.”

Om detta resonemang övertygar, med vilken rätt har då KB ett Leninbord?

Kommunismen är en ondskefull ideologi; den fordrar individens absoluta underkastelse under kollektivet (”arbetarstaten”), den bedömer människor, inte efter förtjänst eller brist på förtjänst, utan efter klasstillhörighet, den har nått sina framgångar endast genom att vädja till avund mot de rika och hämndlystnad mot dem; den utlovar ett kommande himmelrike på jorden, men när den praktiserats har den oundvikligen och undantagslöst lett till utarmning och misär; den håller på att hamna på historiens skräphög och lämnar efter sig ett jättelikt konkursbo; dess monument är arbetsläger och monumental miljöförstöring; den har förslavat hela Östeuropa och lagt det i ruiner, låt vara utan att fälla bomber.

Vid den tid Lenin levde och verkade kan det möjligen ha funnits ursäkter (om än inte särskilt övertygande) för tron att kommunismen en gång skulle åstadkomma ett lyckorike på jorden och för benägenheten att betrakta dess företrädare som profeter eller i värsta fall ”vilseledda idealister”. Idag är tiden för sådana ursäkter för länge sedan ute.

Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan nazism och kommunism (och den som vill slå mig på fingrarna kan säkert hitta några att peka ut). Men grundorsaken till de båda ideologiernas ohyggliga resultat är och förblir densamma: kollektivism – inte den urvattnade kollektivism som råder i västerländska blandekonomier (och hindrar dem att nå sin fulla potential), utan fullständig, kompromisslös kollektivism, där individen inte ses som något annat än ett utbytbart fragment av kollektivet.

Den mest synbara skillnaden mellan nazism och kommunism är att det tagit femtio år längre för kommunismen att kollapsa (eller ännu mer: vi har inte sett slutet än).

Det är ett misstag att tro att Lenin var en renhjärtad idealist, och att Sovjetkommunismen spårade ur först med Stalin. Gulag och utrensningarna, som nådde sin kulmen under Stalin, existerande till sitt embryo redan under Lenin (och, för all del, redan under tsarväldet). Och något brott med Lenins grundläggande ideologi representerar inte Sovjets senare utveckling.

Nu, under Sovjetimperiets sönderfall, har det blivit populärt att rensa undan Leninbilder och slå omkull Leninstatyer; de förtryckta vet vilka symboler de ska ge sig på.

Kungliga bibliotekets monument över Lenin borde ha rensats undan för länge sedan; idag har vi inte ens ursäkten att ”historien” står på vår sida; ”historien” visar hoppingivande tecken på att vända.

Jag föreslår därför:

– att Leninbordet försvinner ur Kungliga biblioteket.

Strängnäs 18 mars 1991
Per-Olof Samuelsson

Den här motionen avslogs förstås; men något år senare togs ändå Leninbordet bort, utan några större åthävor, i samband med en ombyggnad av KB. Men då hade Sovjetimperiet redan fallit sönder; så det fanns inte längre någon anledning för KB att stryka Makten medhårs.