Är löneökningar inflationsdrivande?

Nej, naturligtvis inte. Det är tvärtom inflationen som är pris- och löneökningdrivande. Om detta skrev Sven Rydenfelt en bra artikel i SvD:s näringslivsbilaga 8.1.1991, ur vilken jag saxar:

Lönen är ett pris, priset på arbete, och alla prishöjningar, inklusive alla löneökningar, är symtom på inflation, inte orsaker till inflation. Över huvud ter sig föreställningen att ett speciellt områdes prisstegringar, i det här fallet arbetsmarknadens, skulle vara orsaken till alla andra områdens prisstegringar, konstruerad och verklighetsfrämmande.

Vidare:

Trots att fackföreningar i vårt land verkat i över hundra år, har de inte i något väsentligt avseende förmått ändra vår lönestruktur. De olika yrkenas placering på lönetrappan är i stort sett densamma som för hundra år sedan. Låglöneyrkena ligger trots fackets ”solidariska” politik kvar på sina platser, och detsamma gör höglöneyrkena. I realititen är marknadskrafterna här så starka, att inte ens socialistiska regimer förmått ändra på denna struktur.

Glöm inte heller den helt fundamentala roll de fria marknadskrafterna via lönebildningen spelar, när de via löneskillnader fördelar (allokerar) 4,5 miljoner människor i vårt land på hundratusentals olika former av jobb. Och att de klarar denna gigantiska uppgift utan att beröva dessa miljoner deras lagfästa rätt att fritt välja yrke och boplats.

Om makthavarna genom dekret ändrade på marknadens lönestruktur, skulle man inom vissa yrken få ett överskott av sökande och inom andra yrken inga sökande alls. Man skulle då tvingas upphäva det fria yrkesvalet, och resultatet skulle bli generellt tvångsarbete, med andra ord ett slavsamhälle.

Och längre fram:

Men att genom statliga dekret bromsa löneökningarna är som att dämma upp en flod. Efter en tid bryter vattenmassorna genom fördämningen. När vårt lönestopp efter 1950 upphävdes, fick vi en löneexplosion med drygt 40 procents ökningar under de följande två åren. Mycket kan våra makthavare styra. Men marknadens krafter i fråga om lönebildningen är så starka, att de endast tillfälligt och marginellt låter sig påverkas.

Och om själva teorin att det är löneökningarna som driver på inflationen, och inte tvärtom:

För regering och riksdag som genom sin makt över penningpolitik och finanspolitik kan påverka penningmängd och inkomstbildning, och därmed måste bära det yttersta ansvaret för penningvärde och inflation, har löneinflationsteorin kommit som en gåva från ovan. Hela ansvaret har kunnat lämpas över på löntagarna och deras fackliga organisationer.

Visst kan det te sig förvånande, att en socialdemokratisk regering tar en sådan chans. Men möjligheten att slippa en förgörande kritik och därmed hålla sig kvar vid makten väger tyngst. […]

Och för arbetsgivarna slutligen måste löneinflationsteorin te sig som rena önskedrömmen. Detsamma gäller alla dem på den borgerliga sidan som solidariserar sig med arbetsgivarna och begärligt tar chansen att vältra över ansvaret för inflationen på löntagarna och facken.

Det blev flera långa citat här, men jag skulle gott ha kunnat citera hela artikeln. (Jag tror knappast att artikeln finns tillgänglig på nätet, så den som ändå vill läsa hela får gå till läggen.)

Att löneinflationsteorin är en önskedröm för arbetsgivarna visades redan någon vecka senare, då Rydenfelt fick mothugg av en småföretagare, Sture Åström, som ondgjorde sig över att Rydenfelt inte lagt hela skulden för inflationen på facket. Ett belysande citat:

Makthavarna-fackpamparna har i decennier försökt föra en s.k. solidarisk lönepolitik. Men de har inte lyckats övertyga de enskilda medlemmarna om det rättvisa i tanken.

Medlemmarna har tyckt att den som direkt bidrar till en produktivitetsförbättring bör få en större andel av den. Och förhandlat sig till löneglidning. I nästa varv  har sedan facket begärt kompensation till de lågavlönade. Som direkt övergått i inflation. Och därmed varit improduktiv och produktivitetsnedsättande för samhället som helhet.

Åström skulle ha rätt här, ifall han inte hade blandat ihop orsak och verkan. (Eller menar han att Riksbanken är tvungen att trycka upp nya fiatpengar för att täcka de ökande lönekostnaderna?)

Alltnog; jag skrev själv följande:

Jag blev glatt överraskad över att se en ekonom av facket (Sven Rydenfelt, 8.1) ta bladet från munnen och säga vad alla ekonomer vet men de flesta förtiger: att inflationen är en monetär företeelse, att den orsakas av de institutioner som har penningväsendet i sin hand (d.v.s. centralbankerna), och att både pris- och lönehöjningar är verkningar av inflationen, inte orsaker.

Sammanhanget är i själva verket inte svårt att se. Anta t.ex. att det bara fanns en enda, monopolistisk mjölkbonde i hela landet. Det är självklart att tillgången på mjölk och mjölkprodukter i så fall skulle betingas uteslutande av denne ende bondes produktion. När det gäller penningväsendet har vi exakt denna situation, en enda monopolistisk producent. Skillnaden är egentligen bara denna: bonden har vissa begränsningar i sin produktiva kapacitet; en ko kan inte ge hur mycket mjölk som helst, och det går inte att hålla hur många kor som helst (om inte annat måste betet förr eller senare ta slut); riksbanken kan däremot när som helst öka penningmängden med ett enda penndrag.

I SvD 16.1 får Rydenfelt mothugg från småföretagaren Sture Åström, som hävdar att inflationen i själva verket beror på facket och dess maktställning. Hans i sammanhanget relevanta argument är detta: vissa (produktiva) löntagare förhandlar sig till högre löner (löneglidning); varpå facket fordrar att alla andra löntagare (de inte fullt så produktiva) ska få kompensation för löneglidningen; därför är inflationen oundviklig.

Argumentet missar poängen. Det som ovan beskrivits skulle inte kunna inträffa, om inte inflationen (en ökande penningmängd i ekonomin) redan vore ett faktum. Det förutsätter att penningmängden redan har ökat, eller åtminstone att man vet att den kommer att öka. Om den inte ökade, skulle fackets krav ha en helt annan effekt: företagen skulle helt enkelt inte ha råd att anställa arbetare som kräver för hög lön i förhållande till sin egen produktivitet, och resultatet skulle bli arbetslöshet, snarare än ökade löner och priser.

Om lönen betalades ut i mjölk i stället för i pengar, då vore det uppenbart att orimliga lönekrav leder till att mjölken helt enkelt tar slut och att några blir helt utan. Det finns som sagt gränser för hur mycket mjölk som går att producera, men det finns inga gränser för hur mycket pengar det går att producera. Straffet för överproduktion av pengar är förstås att pengarna mister sitt värde.

Det finns mycket man kan anklaga facket för, men det är faktiskt inte facket som kör våra sedelpressar. Men på ett vis har Åström ändå rätt: facket har otvivelaktigt ett inflytande över regering och riksdag, och dessa i sin tur över Riksbanken; och om Riksbanken trycker upp pengar, då har alla som inte protesterar en skuld i detta.

Den största skulden i detta sammanhang åvilar dock alla de ekonomer som sveper in ekonomiska grundfakta i dimridåer, försöker blanda bort orsak och verkan och vältra över ansvaret för det brott inflationen utgör (legaliserat falskmynteri) på dess offer.

Strängnäs 16 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 5.2.1991 under rubriken ”Ekonomerna bär största skulden”.