Dåliga argument för en god sak

Huvudorsaken till att kärnkraften håller på att avvecklas i Sverige är att kärnkraftsförespråkarna har låtit motståndarna bestämma debattvillkoren.

Ett argument ”för” kärnkraften som tycks ha blivit populärt på sistone är detta: ”Det finns inget som helst skäl att tro att världen i övrigt ändrar sin kärnkraftspolitik det minsta, därför att vi lägger ner vår kärnkraft.” (Sign. ”Teknikvän”, EK 27.12.90; samma argument har framförts av Bo Södersten och åtskilliga andra.)

Men om det nu vore så att världen i övrigt faktiskt skulle lägga ner sina kärnkraftverk, bara för att vi gör det? Skulle det göra saken det minsta bättre? Nej, tvärtom: det skulle göra saken etter värre; på sin höjd kan vi säga att det är en tröst i bedrövelsen att det finns länder som sluppit Birgitta Dahl som energiminister.

Det bästa som kan sägas om argumentet är att det är sakligt irrelevant. Det faktum att det framförs och tycks tas på allvar pekar emellertid på något värre och mer olycksbådande: att kärnkraftens (och teknikens) vänner är villiga att ge efter för fienden på den avgörande punkten – att man är villig gå med på att kärnkraften (eller tekniken i allmänhet) är ett ”nödvändigt ont” – att man ”beklagar” att det är så ”illa ställt här i världen” att vi är ”tvungna” att använda kärnkraft.

Ett annat dåligt argument lyder så här: eftersom linje 1 och 2 tillsammans fick fler röster än linje 3, har svenska folket sagt ja till kärnkraften.

Vissa fakta är så förfärliga att det kan tyckas bekvämare att blunda för dem än att se dem i vitögat. Fakta i detta mål är att linje 1 och 2 gick ut under parollen: ”Kärnkraften avvecklas så fort det överhuvudtaget är möjligt (med hänsyn till bla-bla-bla)” – medan linje 3:s paroll var: ”Kärnkraften avvecklas BUMS.” Tillsammans fick dessa tre linjer c:a 97% av de avgivna rösterna. Hur ska detta kunna tolkas som ett ja till kärnkraft? (Vissa kärnkraftsmotståndare [bl.a. Torbjörn Fälldin] har den outsägliga fräckheten att kräva att även blankrösterna ska räknas som nej-röster, vilket förstås ger en än mer överväldigande majoritet för avveckling.)

Fanns det en ”linje 0” 1980? Ett alternativ under parollen: ”Kärnkraften avvecklas INTE”? Nej; vi som är för kärnkraften var m.a.o. berövade t.o.m. vår rösträtt.

Är detta ett faktum som vi kan skylla på motståndarna, på den högljudda avvecklingslobbyn? Självfallet inte; det är inte förbjudet att bilda opinion i Sverige. Skulden ligger hos alla kärnkraftsanhängare som mumlar urskuldande hellre än talar ur skägget.

För att uttrycka saken med största möjliga mildhet och diplomati: motståndet mot kärnkraftsavvecklingen är fegt och kraftlöst.

Strängnäs 2 januari 1991
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 4.1.1991.

En kortare insändare i samma ämne lite senare under året:

En kärnkraftsmotståndare påpekar (Dialog 28.3) helt korrekt att alla tre linjerna vid kärnkraftsomröstningen ville avveckla kärnkraften.

Det är inte varje dag man hör sådana medgivanden. Det vanliga är att man påstår att vi som ville behålla kärnkraften fick vår chans att säga vårt, och att vi förlorade omröstningen. Men vi fick aldrig denna chans: alternativen var avveckling, avveckling och avveckling.

Slutsatsen av detta är självfallet inte att vi ska sätta igång och avveckla. Slutsatsen är att folkomröstningen måste ogiltigförklaras såsom varande ett gigantiskt (och kostsamt) lurendrejeri.

Ge oss åtminstone en ny omröstning, där vårt tal får vara ”ja, ja” och ”nej, nej”.

Strängnäs 5 april 1991
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

(Jag skrev också flera insändare om kärnkraften i samband med kärnkraftsomröstningen 1980.)