Föredrag om ”vara och böra”

Jag höll det här föredraget 1991 inför Fria Moderata Studentförbundets lokalavdelning i Göteborg. En del av mina anteckningar inför föredraget var i form av korta stolpar, och de lakunerna har jag förstås fyllt ut här.

(i)

Ett par preliminära anmärkningar:

1. Jag är inte Ayn Rand och inte heller hennes ställföreträdare på jorden eller hennes speciella språkrör i Sverige eller någonting i den stilen. Det jag har att säga här idag är självfallet grundat på hennes filosofi och såvitt jag själv kan bedöma, helt förenligt med den; det är i stort sett en utläggning av hennes text, och jag är förmäten nog att tro att hon skulle hålla med mig om hon var här idag och lyssnade; men jag har ingen telepatisk kontakt med hennes avlidna ande, och hon kan inte avbryta mig och rätta mig ifall jag skulle trassla till det för mig.

2. Jag är inte medlem av FMSF, och uppriktigt sagt finner jag inte något större värde i denna organisation. Det finns i stort sett två falanger inom Studentförbundet: de värdekonservativa och de nyliberala. De förra grundar sig på Gud och traditionen, de senare med ett välfunnet uttryck, på ”drömmar, kaffesump och gässens inälvor” (m.a.o. på total subjektivism). Vad jag har att säga här är fullkomligt oförenligt med båda dessa uppfattningar. Så ta inte det faktum att jag befinner mig här som något slags sanktion av Studentförbundet – ta det hellre som ett slag i ansiktet. Det enda jag kan säga är att jag är tacksam mot just denna avdelning för att den ger mig chansen att yttra mig i ett väsentligt ämne – och att jag talar till er på premissen att ni är mänskliga varelser, utrustade med ett visst mått av förnuft och kan tillgodogöra er ett lagom avancerat resonemang.

Det jag har att säga här idag är egentligen ganska självklart, men tyvärr är det självklara oftast det som är svårast att förklara och samtidigt det som är viktigast att formulera så precist som möjligt. På samma sätt är de dummaste invändningarna ofta de som är svårast att besvara – ”mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves”, heter det. Min uppgift här är att skingra en viss typ av dumhet. Och jag säger inte detta för att förolämpa er; i en värld som är så fylld av dumhet som vår är det svårt att inte falla offer för den.

Låt mig börja med några enkla konstateranden:

Ni är alla här, vilket innebär att ni alla har valt att komma hit hellre än att göra något annat.

Ni har alla stigit upp ur sängen i morse hellre än att ligga kvar. Ni har klätt på er (hellre än att gå omkring nakna). Ni har ätit frukost (hellre än att gå omkring hungriga).

Somliga har förmodligen något förhållande till någon representant för motsatta könet, d.v.s. föredrar en partner framför andra.

De flesta sympatiserar förmodligen med något politiskt parti och tycker det är bättre än andra partier, eller åtminstone mindre dåligt.

Många, hoppas jag, har ett mål med sina studier, ett yrke eller en karriär i blickpunkten.

De flesta (får vi hoppas) föredrar ett fritt samhälle framför diktatur och fördömer t.ex. Sovjets politik i Baltikum.

Gemensamt för allt detta är orden ”hellre”, ”bättre”, ”föredrar ”– ord som uttrycker värdeomdömen, som förutsätter alternativ, som uttrycker val.

Problemet jag vill ta upp: har dessa värdeomdömen någon grund i fakta? Eller är de bara uttryck för önskningar, utan grund i fakta? M.a.o.: är de (eller kan de vara) objektiva? Eller är de alltigenom subjektiva?

Vad har modern filosofi för svar på denna fråga? Jag ska ge några exempel.

Från en akademisk filosof:

Från ”vara”-satser följer inga ”böra”-satser, som bekant. [Min kursivering.]

Ur en artikel i Svensk Linje om rättigheter:

Eftersom rättigheter är moraliska begrepp förutsätter ett bevis [för rättigheter] att man kan härleda värden ur fakta, eller ”böra” från ”vara”, som det brukar uttryckas. Det är en väletablerad ståndpunkt inom filosofin att ett sådant steg är omöjligt. [Min kursivering.]

Ur en artikel i Svensk Tidskrift:

Man kan inte härleda ”bör” från ”är” konstaterade Hume. Moraliska värderingar är subjektiva och har sin grund i individernas känslor. Människans förnuft kan inte ge oss några normer för vårt handlande. [Min kursivering.]

Ur en artikel i Svensk Linje:

Det vanligaste argumentet för naturliga rättigheter är någon form av naturalism, d.v.s. att man reducerar en värdesats till ett faktapåstående. Personen P bör utföra handling D om och endast om den har egenskapen C. C representerar ett icke-moraliskt faktum. David Hume menade att detta är en ohållbar ståndpunkt eftersom man härleder ett moraliskt bör från ett påstående om den faktiska verkligheten. Hume byggde denna ståndpunkt på den generella principen för logiskt tänkande som gör gällande att ett giltigt argument inte kan dra slutsatser som inte finns, åtminstone, implicit, i premisserna. Detta är en invändning som ingen … lyckats komma förbi.[1]

Vad betyder allt detta? (Lägg märke till att de första tre citaten inte ger något argument alls, utan bara hänvisar till vad som är ”allmänt bekant”, en ”väletablerad ståndpunkt”, vad ”Hume konstaterat”. Fjärde citatet är bättre i det avseendet, för det talar i alla fall om hur Hume tänkte.)

Låt oss börja med att konstatera att ”böra” står för ett begrepp (liksom alla ord vi använder med undantag av egennamn). Om ett ”böra” inte kan härledas ur ett ”vara” eller ur fakta, måste detta betyda att det finns begrepp som inte kan härledas ur fakta eller m.a.o. inte står för något i verkligheten. Låt oss se hur det förhåller sig med den saken.

Ta först några enkla begrepp som bord, stol, kniv, gaffel, bil, cykel, hund, katt, etc. Dessa begrepp står för saker som vi direkt kan se, höra, ta på. Det är uppenbart att dessa begrepp står för saker som faktiskt finns, d.v.s. är härledda ur fakta.

Ta nu några mer avancerade begrepp, t.ex. möbel, husgeråd, fordon, djur. Dessa begrepp är lite allmännare, lite abstraktare, men de är ju fortfarande inte särskilt svåra att bilda eller att begripa eller använda. Värt att notera är att de bygger på de enklare begreppen. Man kan inte bilda begreppet ”möbel” utan att först ha bildat begrepp som ”bord”, ”stol”, ”säng”, ”byrå” och kanske några till. Eller begreppet ”husgeråd” utan att först ha bildat ”kniv”, ”gaffel”, ”sked” ”kopp”, ”tallrik” m.fl. Eller begreppet ”fordon” utan att först ha bildat ”bil”, ”cykel”, ”buss”, m.fl. Eller begreppet ”djur” före ”hund”, ”katt”, ”häst”, ”fisk”, ”orm”, m.fl.

Exempel på ännu mer avancerade begrepp skulle kunna vara ”heminredningsarkitekt” eller ”bilmekaniker”. Alla vet förstås vad en bilmekaniker är (man kan se och höra och ta på honom), men notera gärna hur många tidigare begrepp man måste ha bildat. Man måste ha bildat begreppet ”bil” och kunna formulera tanken att ”bilen är trasig och behöver lagas”, och då måste man ju också ha bildat begreppen ”trasig”, ”lagas” och ”behöva”. Och så måste man ha ett hum om vad en mekaniker i största allmänhet är. Men det är ju fortfarande inte så avancerat att det bereder oss några egentliga svårigheter.

Men ta ett abstrakt matematiskt begrepp. Ingen har förmodligen sett eller tagit på en derivata eller en primitiv funktion eller roten till ett negativt tal. Betyder det att de inte är härledda ur fakta?

Ta t.ex. det matematiska begreppet ”fakultet”, det som brukar symboliseras ”n!”, där n står för ett godtyckligt tal. För att bilda (eller fatta) begreppet ”fakultet” måste man först bilda eller fatta begreppet produkt, och dessförinnan multiplikation, och dessförinnan addition, och dessförinnan tal, och dessförinnan måste man direkt ha iakttagit t.ex. fem fingrar eller två öron.

Exemplet är värt att titta närmare på, för det demonstrerar en av begreppsbildningens viktigaste funktioner: kondensation. Hade vi inte 10!, vore vi tvungna att säga 10x9x8x7x6x5x4x3x2x1. Hade vi inte gånger, vore vi tvungna att säga 1+1+1+1+1+1+1... Hade vi inte plus, kunde vi inte säga något alls.

Men detta är tillämpligt också på mindre abstrakta begrepp. Utan ”bilmekaniker” skulle vi vara tvungna att ge en utförlig yrkesbeskrivning. Utan ”husgeråd” vore vi tvungna att räkna upp knivar-och-gafflar-och-skedar-och-koppar-och-fat-och-tallrikar-och-glas-och-och-och.

Och om vi inte hade de allra enklaste begreppen? Låt mig ge ett citat (ur Jonathan Swifts Resan till Laputa, kap. 5):

Vi begav oss därpå till språkskolan, där tre professorer överlade om förbättringar av sitt modersmål.

Det första förslaget var att förkorta talet genom att dra ihop flerstaviga ord till enstaviga och utelämna verb och particip, eftersom i verkligheten alla tänkbara föremål inte är annat än substantiv.

Det andra förslaget var att avskaffa alla ord överhuvudtaget, och detta påstods vara en stor fördel såväl ur folkhälsans som korthetens synpunkt. Ty det är klart att varje ord vi uttalar i någon mån nöter på lungorna och följaktligen bidrar till att förkorta våra liv. Men eftersom ord endast var namn på ting fanns det en utväg. Det skulle vara bekvämare för alla att bära på sig de saker som var nödvändiga för att diskutera ett visst ämne. Och denna uppfinning skulle säkerligen ha blivit verklighet till invånarnas fromma såvida inte kvinnorna i förening med den råa och obildade hopen hade hotat göra uppror om de inte fick använda sina lungor på samma sätt som deras förfäder gjort. En så oförsonlig fiende till vetenskapen är det lägre folket.

Men många av de lärdaste och visaste har anslutit sig till det nya sättet att uttrycka sig genom saker, vilket endast har den olägenheten att en person som har en omfattande och olikartad verksamhet måste bära med sig en motsvarande mängd saker på ryggen, om han inte har råd att hålla en eller två starka tjänare för att hjälpa honom. Jag har ofta sett två lärda som nästan dignade under bördan av sin packning, liksom gårdfarihandlare hos oss, och som, då de möttes på gatan, fick lägga ner sina bördor och öppna säckarna för att samtala bortåt en timme med varandra, varpå de plockade ihop sina tillbehör, hjälpte varandra på med packningen och tog farväl.

Men för kortare samtal kan man bära med sig så mycket saker i fickorna och under armarna att man reder sig, och hemma hos sig behöver man inte råka i förlägenhet. I det rum där man tar emot personer som tillämpar denna nya metod finns alla möjliga föremål inom räckhåll, vilka kan behövas för detta slags artificiella konversation.

En annan stor fördel som man väntade sig av denna uppfinning var att den skulle komma att tjäna som universalspråk, begripligt för alla civiliserade folk vilkas husgeråd och verktyg ju i allmänhet är av samma slag eller åtminstone är varandra så lika, att man inte kan ta fel på deras användning. Sändebuden skulle sålunda bli i stånd att förhandla med främmande furstar och ministrar vilkas språk var dem fullkomligt obekant.

Låt oss nu se om vi kan hitta något begrepp som inte är härlett ur fakta, som bokstavligt talat inte står för något i verkligheten.

Ett par exempel skulle kunna vara ”kentaur” och ”enhörning”. Nej, sådana djur finns inte, men hästkroppar finns och mänskliga överkroppar finns; horn finns och pannor finns och en punkt mitt i pannan finns. Så även om begreppen är hopfantiserade, bygger de på sådant som faktiskt finns i verkligheten. Det är likadant som med de där skära elefanterna som det sägs att man hallucinerar om, ifall man drabbas av delirium tremens: det finns inga skära elefanter i verkligheten, men det finns elefanter och det finns saker som är skära.

Tomtar och troll finns inte heller, men de är ju rätt lika oss människor, och för att bilda begreppet ”troll” behöver man bara utrusta honom med svans, och svansar finns det ju gott om i djurvärlden. Spöken finns inte heller, men de erfarenheter som ger upphov till begreppet är verkliga (knarrande dörrar eller vad det nu kan vara).

Försök nu bilda ett begrepp som bokstavligt talat inte har någon verklighetsanknytning alls. T.ex. ”glöra” (bara för att ge begreppet ett namn). Vad är ett glöra? Vad står begreppet för? Är det ett vanligt substantiv; står det för någon sorts sak (som ”öra”)? Eller för står det någon sorts verksamhet (som ”köra” eller ”snöra”)? Eller för någon egenskap? Någon sorts relation? Är det ett abstrakt matematiskt begrepp med många steg tillbaka till den konkreta verkligheten? Det kan inte vara någon av dessa saker: vi har redan definierat det som ett begrepp utan någon grund i fakta. Är det något i stil med tomtar och troll och kentaurer eller runda fyrkanter? Samma sak. Om jag bad er att bilda eller fatta ett sådant begrepp, skulle ni inte kunna göra det hur ni än försökte. Ni skulle dra slutsatsen att ”glöra” inte är något begrepp alls, utan bara en meningslös ljudräcka eller bokstavssammanställning.

Men detta är förstås den exakta, bokstavliga innebörden av påståendet att ett ”böra” inte kan härledas ur ett ”vara”: att ordet ingenting betyder. Och jag vill påpeka att detta i så fall gäller alla dess synonymer: hellre, bättre, föredra. De betyder varken mer eller mindre än nonsenssammanställningarna snällre, fättre eller glöresdra.

Slutsats: om ordet böra betyder något alls, måste det vara härlett från vara eller fakta, och problemet är inte om en sådan härledning är möjlig, utan hur den görs.

Jag måste påpeka att de som hävdar tesen inte själva betraktar ”böra” eller dess synonymer som ett meningslöst ljud, de utfärdar rekommendationer hela tiden. Utan att blinka, och utan att se minsta självmotsägelse i det, rekommenderar de ju oss att rätta oss efter David Hume! Och vad är den eviga uppmaningen att inte försöka härleda något ”böra” från något ”vara” annat än en rekommendation: ”Du bör inte, under några som helst förhållanden, försöka grunda dina rekommendationer på fakta!”

Få om några hävdar emellertid explicit att böra eller värde är tomma ljud. Vad de hävdar är vanligen att värdeomdömen eller böra-satser blott och bart är uttryck för känslor.

Men känslor är något som faktiskt existerar. Om jag blir arg är min ilska verklig, om ledsen min sorg, om rädd min rädsla, om glad min glädje, etc. Så tesen är inte längre att ”böra” inte kommer från ”vara”, utan att det kommer från en viss typ av ”vara”, nämligen emotionella tillstånd. (Detta brukar kallas ”emotiv värdeteori”.)

För att förstå vad teorin innebär:

Anta att jag promenerar gatan fram och får ögonen på en underbart vacker kvinna; att jag grips av en stark impuls att genast lägra henne och följaktligen drar in henne i närmsta portgång och våldtar henne. Enligt den emotiva värdeteorin i dess ”nakna” form är satsen ”denna kvinna bör våldtas” härledd ur min plötsligt påkommande kättja. Hur kan någon säga att detta var något jag inte borde ha gjort? Flickan kanske å andra sidan inte alls uppskattar mitt handlande, och detta må implicera ett ”böra” för henne (t.ex. att skrika på hjälp), men det kan inte implicera något ”böra” för mig.

Vad kan få mig att motstå impulsen? Många värdeemotivister har ett svar: den uppfostran samhället (via föräldrar och skola) gett mig har hos mig injagat en hälsosam skräck för polisen; satsen ”denna kvinna bör inte våldtas” är då helt enkelt ett uttryck för min polisrädsla.

Men varför har farbror samhället gjort det? Det uppenbara svaret för en emotivist: lagarna har stiftats av personer som själva känner avsmak för våldtäkter; lagen själv är ett uttryck för denna känsla hos lagstiftarna, inget annat. Vore lagarna i stället stiftade av personer som känner sig uppiggade av tanken på våldtäkt, skulle lagarna se annorlunda ut, och uppfostran skulle gå ut, inte på att injaga en hälsosam skräck för polisen hos unga pilska män, utan i stället en hälsosam foglighet hos unga flickor.

Notera vad som är frånvarande i denna ”analys”: kvinnans rätt att förfoga över sin egen kropp, en rätt som i detta fall skulle ålägga mig ansvaret att ta reda på om mina känslor är besvarade innan jag tillfredsställer mina lustar. Men ett begrepp som ”rätt” kan inte härledas ur en emotiv teori: satser om rättigheter och rättighetskränkningar är också, enligt teorin, känslouttryck. ”Kvinnans rätt till sin kropp – hipp, hipp, hurra!” ”Mannens rätt att våldta – usch och fy!” Men om lagstiftarna hade motsatta känslor, skulle det förstås bli precis tvärtom: usch och fy för kvinnans rätt till sin kropp, och hipp, hipp, hurra för mannens rätt att våldta.

Notera också hur denna teori ersätter rätt med maktspråk: om mina känslor inte stämmer med flickans, är det hela bara en fråga om vem som är starkast; jag har en fördel eftersom pojkar normalt är starkare än flickor, men det vore annorlunda om hon var förberedd och tagit en kurs i judo eller karate. Samma sak gäller för lagstiftarna: lagen är bara ett uttryck för lagstiftarnas känslor; eftersom de sitter vid makten, kan de göra sina känslor gällande och nonchalera eller underkuva alla andras.

Om ”böran” är känsloyttringar, då står den enes böra i ständig strid med den andres, och vi har ett allas krig emot alla, ett krig som kan avgöras endast genom att någon får den totala makten över alla andra. (Se härom Thomas Hobbes, Leviathan.)

Perverst nog brukar förespråkare för denna teori hävda att den i själva verket är ägnad att motverka fanatism och främja sämja och tolerans mellan människorna. Axel Hägerström och hans lärjunge Vilhelm Lundstedt menade att deras emotiva värdeteori (som fått namnet ”värdenihilism”) skulle leda till humanare strafflagstiftning.

Den förste betydande förespråkaren av en emotiv värdeteori, David Hume, menade att det i botten av varje värdeomdöme ligger en alldeles speciell känsla, som han kallade moraliskt gillande/ogillande. Hume menade att denna känsla var universell eller gemensam för alla: om två personer har exakt samma information om ett händelseförlopp, kommer de att känna exakt detsamma för det; känner de olika, beror det på att de har olika information.

Det finns åtskilligt att invända, men låt mig ge ett exempel: När Olof Palme mördades, väckte detta otvivelaktigt starka känslor. Somliga grät öppet, andra blev chockerade över själva dådet utan att för den skull sörja det specifika offret, andra åter upplevde en slags lättnad; somliga t.o.m. jublade offentligt. Det är uppenbart att dessa olika reaktioner betingades av olika syn på Olof Palme som människa och politiker. Men exemplet bör vara nog för att vederlägga Humes universella gillande/ogillande. Om vi å andra sidan ställer frågan: ”Var det rätt att döda Olof Palme?” så är svaret rimligen oberoende av dessa olika känsloreaktioner; den mest rabiate Palmehatare måste rimligen komma till samma slutsats som hans mest devota anhängare. Men notera att jag säger att det är rimligt därför att jag inte är emotivist; en konsekvent emotivist vore tvungen att säga att det är rätt att döda Palme, bara man hatar honom tillräckligt; satsen ”Palme bör dödas” är bara ett uttryck för Palmehat, liksom satsen ”Palme bör få leva” är ett uttryck för något annat, beundran eller relativ likgiltighet.

Hume skulle kunna kontra: vår bedömning av Palmes insatser och av hans ideologi är en del av informationen: om vi alla vore sossar, skulle vi alla älska Palme; om ingen vore sosse, skulle alla tycka illa om honom. Men på frågan: ”Bör vi vara sossar?” har Hume fortfarande inget annat svar än: ”Det beror på om vi känner för det.”

I slutanalysen är den emotiva teorin faktiskt lika absurd som tomma-ord-teorin.

Känslor är automatiska reaktioner hos oss. Exempel: om jag säger ”aj” när någon nyper mig, så är mitt ”aj” inte härlett ur min smärta; det är ett automatiskt uttryck för smärtan. Om jag ser ett brutalt mord visas på TV och säger ”usch”, är detta ett uttryck för min automatiska reaktion. Likadant om jag får en glad nyhet och ropar ”hurra”. Den emotiva teorin säger nu att varje böra-utsaga, hur väl genomtänkt och grundad den är, i grund och botten är ekvivalent med dessa interjektioner, aj, usch, hurra, fy fan, etc. ”Saddam Hussein gasar kurder; att gasa kurder är ont; Saddam är ond” betyder bara ”Saddam Hussein fy fan”.

Men vänta ett ögonblick. Om jag säger ”Saddam Hussein fy fan” är det rimligt att fråga mig varför jag säger fy fan, och jag kan svara med att räkna upp hans illgärningar. Men om jag gör tvärtom, håller ett långt föredrag om Saddam och hur ond han är, och någon sedan frågar mig varför jag höll det, är det ett svar om jag då svarar: ”Saddam fy fan”?

Det emotivistiska misstaget i viss mån begripligt: det finns ett intimt samband mellan värderingar och känslor. Om jag vinner en miljon, kan jag inte gärna bli annat än glad; om jag förlorar en nära vän, inte annat än ledsen; om jag utsätts för en skriande orättvisa, inte annat än arg; om jag anfalls av en vild tiger, inte annat än rädd. Men: bedömer jag tigern som ett hot mot mitt yttersta värde (mitt liv) därför att jag blir rädd? Nej: jag blir rädd därför att tigern hotar mitt yttersta värde.

Hur kommer Hume fram till sin teori?

Humes normala procedur när han vill invalidera någon abstraktion är att ”se sig omkring” och säga att han inte hittar abstraktionen. Låt oss tillämpa detta på värdesatser:

Säg att Hume blir vittne till ett rånöverfall. Han ser två män, han ser den ene ta upp en pistol, den andre sträcka upp händerna, den förste sticka in handen i den andres innerficka och plocka till sig plånboken som han sedan springer iväg med. Detta är vad Hume ser. Men han ”ser” inte abstraktionen ”rån” eller ”brott”. Slutsats: abstraktionen är inte härledd ur iakttagna fakta i yttervärlden. Nu känner emellertid Hume också ett starkt ogillande över det han bevittnat. Denna känsla har han en direkt upplevelse av; detta får honom att sluta sig till att ”rån” eller ”brott” i själva verket är en synonym för hans känsla av ogillande.

Allt detta grundar sig på en syn på begreppen som Hume tagit över från George Berkeley.

Allt som finns i vårt medvetande, enligt denna syn, är direkta sinnesintryck eller minnesbilder, mer eller mindre bleknade, av dessa sinnesintryck. Ett enkelt begrepp som ”bord” är inget annat än en minnesbild av bord som vi sett förr.

 Så här skriver George Berkeley i Avhandling om principerna för mänsklig kunskap. Han börjar med att citera John Lockes Essay on Human Understanding:

Abstrakta idéer är inte så påtagliga eller lättillgängliga för barn eller för ett ännu inte tränat medvetande som enskilda idéer. Om de tycks det för vuxna människor, så är det endast därför att de blivit det genom träget och förtroget bruk. Ty när vi noggrant tänker över dem skall vi finna, att allmänna idéer är något som medvetandet uppdiktat och funnit på, vilket medför svårigheter, och att de inte ger sig själva så lätt som vi är benägna att föreställa oss. Fordras det t.ex. inte någon möda och skicklighet för att bilda den allmänna idén om en triangel (som ändå inte är en av de mest abstrakta, omfattande och svåra)? Den får nämligen varken vara snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav. I själva verket är den någonting ofullkomligt som inte kan existera, en idé i vilken vissa delar av flera olika och oförenliga idéer är sammanförda. Det är sant, att medvetandet behöver sådana idéer och tillgriper dem så fort det kan för att lättare kunna meddela sig med andra och för att utvidga sitt vetande, två ting för vilka det har en stark naturlig benägenhet. Men ändå har man skäl att misstänka, att sådana idéer är tecken på vår ofullkomlighet. Åtminstone är detta tillräckligt för att visa, att de mest abstrakta och allmänna idéerna inte är de som medvetandet först och lättast blir bekant med och inte heller de som dess tidigaste vetande är förtroget med.” (Bok 4, kap. 7, § 9.)

Och tillägger själv:

Om någon har förmåga att i sitt medvetande bilda en sådan idé om en triangel som här beskrivits, är det fåfängt att försöka att genom diskussion få honom att överge den, och inte heller skulle jag vilja gripa mig an därmed. Allt jag önskar är, att läsaren ville fullt och klart ta reda på om han har en sådan idé eller inte. Och detta kan, tror jag, inte vara någon svår uppgift för någon att utföra. Vad är lättare för envar av oss än att iaktta våra egna tankar en smula och därvid se efter, om vi har eller kan få en idé, som motsvarar den beskrivning som här givits på den allmänna idén om en triangel som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (George Berkeley, Valda skrifter, s. 38f; svensk översättning Anna Sjöstedt.)

Med denna syn är inga abstraktioner alls möjliga – möjligen skulle vi kunna tala begripligt om bord, stolar, etc., men knappast ens om möbler.[2] För att inte tala om fakultet. Har vi den minsta minnesbild av en fakultet?

Måste ett ord eller ett begrepp vara en ”avbildning” av tingen? Vad Berkeley säger är att varje gång man talar om eller tänker på en triangel, måste man ha en triangel för sin inre blick, och det enda man kan se för sin inre blick är förstås någon specifik triangel: kanske en rätvinklig, kanske en likbent, kanske en liksidig, kanske en trubbvinklig eller en spetsvinklig; men allmänbegreppet ”triangel” som abstraherar från alla dessa skillnader mellan olika trianglar kan man ju inte se.

Låt oss tillämpa detta resonemang på färgbegrepp i stället. Vi har ju t.ex. ingen svårighet att bilda ett begrepp som ”blå” och att inse att ”blåhet” är en egenskap som delas av vartenda blått föremål i hela universum. Betyder det att begreppet ”blå” måste bara blått? Att vi måste se blått för vår inre blick varje gång vi använder begreppet ”blå”? Att vi måste använda blå bokstäver varje gång vi nämner det i skrift? Måste man se rött varje gång man använder begreppet ”röd”? Måste det svartna för ögonen på oss varje gång vi använder begreppet ”svart”?

Med Berkeleys begreppsteori är det förstås omöjligt att tänka alls – och vi kulle inte heller kunna prata med varandra eller meddela oss med varandra i skrift. Vi skulle vara tvungna att följa Swifts rekommendation ovan och bära med oss allt vi vill prata om i en säck.

Begrepps funktion är att kondensera information; när begreppen blir allt mer abstrakta, kondenserar de mer och mer information. Berkeley och Hume skär av det mänskliga tänkandet vid dess rot – inte bara värdeomdömen, men det också.

Jag hoppas att ni kan se från detta hur viktigt det är med en korrekt teori om begreppsbildning. Det är en korrupt begreppsteori som leder fram till den emotiva värdeteorin; för en objektiv värdeteori behövs en objektiv begreppsteori.

[Därefter blev det rast, och mina åhörare kunde i lugn och ro fundera över hur de bildar och definierar begreppet ”rast” – för att inte tala om varför man bör ta rast då och då.]

(ii)

Låt mig gå tillbaka till början och ta ett enkelt, vardagligt exempel.

Du vaknar på morgonen, tittar ut genom fönstret och ser att det är vitt på marken; du tittar på termometern och ser att den visar på -35°. Situationen ställer dig onekligen inför en rad problem. T.ex.: ska jag stanna kvar i sängen eller gå ut på stan? Anta att du har ett gott skäl att stiga upp, som t.ex. att du har en skola eller ett jobb att gå till. Så nästa fråga är vad du ska ta på dig. Det är ganska uppenbart att du måste klä dig varmt: långkalsonger, raggsockor, vinterbyxor, kängor, halsduk, en varm ytterrock, pälsmössa – snarare än kortkalsonger, kortärmad skjorta, sandaler etc. Detta är förstås ett skolexempel på att ”vara” implicerar ”böra”, och det är lika uppenbart att ett annat ”vara” (t.ex. en strålande högsommardag) skulle implicera ett helt annat ”böra”.

Anta nu att du har en rumskamrat och att han säger till dig: ”Du ska inte stanna hemma och du ska inte klä dig varmt; ta shorts och T-shirt och sandaler i stället. Det är nämligen”, fortsätter han, ”en väletablerad ståndpunkt inom filosofin att vara aldrig kan implicera böra, så varför ska du låta termometern diktera ditt klädval?” Vad skulle du svara? Rimligen: ”Är du inte riktigt klok? Vill du att jag ska frysa ihjäl?” Om denne rumskamrat vore tillräckligt genomsyrad av modern filosofi, skulle han replikera: ”Ditt resonemang förutsätter det som skulle bevisas. Vad är det som säger att du inte ska frysa ihjäl? Allt ditt svar säger är att du gärna vill leva, men vad är det som säger att du också bör leva?” Om din rumskamrat dessutom vore lite intelligent, kunde han fortsätta: ”Jag går gärna med på att min rekommendation är lika godtycklig som din; om vara aldrig kan implicera böra, kan det implicera shorts och T-shirt lika litet som yllekalsingar och päls; men nu råkar det vara så att jag önskar livet ur dig, så varför inte för en gångs skull göra som jag vill?”

Du kan av detta samtal dra en av två slutsatser: antingen att din rumskamrat skämtar med dig, eller också att han faktiskt önskar livet ur dig – och det senare implicerar ett nytt böra för dig: att ni båda med det snaraste bör flytta isär.

Men även efter denna separation kanske du grubblar över det filosofiska problemet: är din önskan att leva faktiskt lika godtycklig som din rumskamrats önskan att du ska dö?

Den fråga du ställer dig är förmodligen: varför önskar han livet ur dig? Har jag sårat honom på något sätt? Eller finns det något annat som gör honom så fruktansvärt hatisk och mordlysten? Du ställer dig den frågan, därför att du vet att önskningar har orsaker; liksom känslor är önskningar effekter snarare än oreducerbara grundpremisser.

Men om vi i stället frågar dig varför du helst av allt vill fortsätta leva, förefaller dig frågan förmodligen meningslös. ”Det är klart jag vill leva!” säger du dig; ”varför undra varför?”

Ändå är det just detta filosofer av din rumskamrats typ ägnar sig åt att undra över. Naturen av deras undran belyses kanske bäst om vi går tillbaka till ett av citaten i början. Om en slutsats ska vara giltig, måste den, åtminstone implicit, redan finnas i premisserna. Men om man visar att slutsatsen faktiskt finns implicit i premisserna, kommer samma filosofer igen och säger: ”I så fall är beviset ett cirkelbevis.” Så om du säger: ”Det är självklart att jag vill leva!” svarar de: ”Godtyckligt vald utgångspunkt!”, och lägger du fram ett bevis, kommer de igen med: ”Cirkelbevis! Det du skulle bevisa är redan förutsatt i premisserna!”

Det är uppenbart att detta är en attack inte bara på idén att ”böra” kan härledas ur ”vara”, utan mot alla slutledningar överhuvudtaget. Om slutsatsen inte finns implicit i premisserna, är det inte fråga om någon slutledning; om slutledningen är korrekt, så finns slutsatsen implicit i premisserna. Om detta vore en invändning värd att ta på allvar, skulle vi lika gärna kunna upphöra att tänka eller resonera alls.

Så låt oss lämna vår filosofiske ”rumskamrat” därhän och se på problemet från scratch.

Först ett par preliminära punkter:

Först: om våra begrepp är härledda ur fakta, så måste det finnas fakta som ger upphov till dessa begrepp; eller, mera exakt: som ger upphov till behovet av dessa begrepp. Om det finns bord och stolar och olika färger och ljud och smaker, etc. i verkligheten, så gör detta att vi måste bilda begrepp för dem, annars skulle vi varken kunna tänka eller prata om dem. Att säga att begreppet ”glöra” inte har någon grund i fakta betyder att det inte finns några fakta som gör att vi behöver detta s.k. begrepp.

Och det andra: våra begrepp kondenserar en stor mängd kunskap.

Så vi måste fråga oss: vilket ”vara” eller vilka fakta ger upphov till behovet av ”böra”, och 2. vilken kunskap kondenseras av begreppet ”böra”. (Egentligen samma fråga ställd på två olika sätt.)

I exemplet ovan var det temperaturen utomhus som gav upphov till behovet av varma kläder. Så låt oss uttrycka det lite mer abstrakt.

Det första att lägga märke till: du är ett levande väsen. Som levande väsen kan det aldrig vara likgiltigt för dig om det är varmt eller kallt ute. Alla levande väsen är beroende av att temperaturen håller sig inom vissa givna gränser – det kan kan variera från den ena organismen till den andra, men inga organismer kan överleva mitt i en glödande lavaström eller nära absoluta nollpunkten.

Om du inte vore ett levande väsen utan t.ex. en stenbumling, skulle temperaturen å andra sidan varken göra till eller från. Stenbumlingen lever inte och är därför inte heller utsatt för risken att dö. Och jag vill gärna påpeka ytterligare en liten självklarhet: om du redan låg ihjälfrusen ute i snön, skulle inte du heller längre vara utsatt för risken att dö.[3]

Det andra att lägga märke till är att du har alternativ att välja mellan: i mitt exempel kan du stanna hemma eller gå ut; går du ut, kan du välja mellan att vara naken eller påklädd; klär du på dig, kan du välja mellan olika plagg. Men det grundläggande alternativet, som ligger bakom alla dessa valmöjligheter, är: leva eller dö. Om du aldrig levat eller redan vore död, vore det nonsens att säga att du bör klä dig varmt. Stenbumlingen står inte inför något sådant alternativ, och inte heller du om du redan ligger i snön ihjälfrusen.

Och för det tredje: om du inte vore människa utan t.ex. hund, skulle du inte ha det här problemet: du skulle redan ha päls. Om du vore björn, skulle du ligga i ide. Om du vore antilop, skulle du överhuvudtaget inte bo i ett land med det klimat vi har. Om du vore flyttfågel, skulle du redan ha dragit söderut. Om du vore ett litet frö som lämnats kvar att gro i marken, skulle du vara utlämnad på nåd och onåd: kanske du överlever till våren, kanske du förfryser, men du kan inte göra mycket åt det.

Poängen här är att varje levande väsen, växt eller djur, så länge det är i livet är utsatt för risken att dö och därmed har alternativet liv eller död. Och varje levande organism är resultatet av att det funnits tidigare levande organismer av samma slag eller i varje fall liknande slag. Hunden ovan finns, därför att det förut funnits hundar (och dessförinnan vargar eller schakaler). Hunden har sin varma päls därför att dess förfäder haft den. Björnen går i ide, därför att dess förfäder gjort det, etc. Hade förfäderna inte haft päls och inte gått i ide, hade de inte överlevt kylan, och den nuvarande hunden eller björnen skulle inte finnas. Vi kan därför säga att problemet vad hunden eller björnen bör göra vid -35° kyla har lösts av evolutionen.

Människan är naturligtvis också ett resultat av evolutionen, och min eller din existens är ett resultat av att vi haft mammor och pappor, som i sin tur haft mammor och pappor, etc. Men detta faktum varken hjälper dig eller hindrar dig i den situation jag beskrivit. Du måste hjälpa dig själv.

Det är som om evolutionen sagt till människan: ”Jag har tagit dig hit, men härifrån måste du klara dig själv.”

Mera exakt: vad evolutionen har frambragt är ett väsen utrustat med valfrihet eller fri vilja. Men bruket av denna fria vilja är överlämnat åt människan själv.

Den fria viljan ger människan möjligheter som andra organismer helt enkelt inte har. T.ex. är människan det enda djur som skapar avancerade samhällen eller civilisationer, som utvecklar språk, som har vetenskaper och konster, etc. etc. Men det finns en baksida på det myntet: en lägre organism kan inte medvetet handla mot sin egen överlevnad; människan kan det.

Jag har därmed redovisat de fakta som ger upphov till behovet av begreppet ”böra”, t.ex. ”Du bör klä dig varmt” (eller dess synonymer, som ”Varma kläder är att rekommendera”). Och jag vill påpeka att detta begrepp gör varken mer eller mindre än sammanfattar eller kondenserar dessa fakta, reducerar alla dessa fakta till en enda lätthanterlig mental enhet, uttryckt eller symboliserad i ett kort ord.

Anta nu att vi inte hade begreppet ”böra”, men att vi hade alla de fakta som det sammanfattar/kondenserar. I så fall kan du ändå formulera en tanke med samma innebörd som ”Du bör klä dig varmt”, men det skulle bli väldigt omständligt: du måste säga t.ex. ”Du lever och står inför alternativ som är av betydelse för ditt fortsatta liv; ett alternativ bevarar/befrämjar ditt liv, ett annat skadar/gör slut på det; du är fri att välja vilketdera – inget hindrar dig – men du är inte fri att undfly konsekvenserna; just nu är det kylan som ställer dig inför ett alternativ av detta slag; du kan ta hänsyn till kylan eller strunta i den; tar du hänsyn, har du en god chans att överleva, struntar du i den, löper du risk att bli sjuk eller rentav dö.” Notera: allt detta är fakta, jag har överhuvudtaget inte använt ordet böra eller gott/ont eller någon uppenbar värdeterm. Ändå säger jag exakt samma sak, bara mycket kortare och koncisare, när jag säger; ”Det är kallt ute, alltså bör du klä dig varmt.”

Låt mig gå tillbaka för ett ögonblick till den förmenta invändningen att härledningen är godtycklig eller cirkulär.

Anta att jag säger: ”Det här är ett bord”, och att någon frågar mig: ”Hur vet du det?” Om jag överhuvudtaget bevärdigar mig att besvara denna fråga, skulle jag säga: ”Titta här: det har en plan yta, det står på ben eller något liknande stöd, det används till att ställa/lägga mindre föremål på. Det är sådana saker begreppet ’bord’ står för.” Är detta godtyckligt, hämtat ur luften? Det enda som skulle kunna kallas godtyckligt här är själva ljudsammanställningen b-o-r-d – jag skulle kunna säga ”table” eller ”Tisch” eller ”tafel” eller ”mesa” eller hitta på ett alldeles eget ord för samma sak. Men att, när ett begrepp väl är bildat, tillämpa det på saker som uppenbart faller under det – vad är det för godtyckligt med det? Är det cirkulärt? När jag förklarar varför jag kallar bordet ”bord”, har jag redovisat några av de fakta som fick mig att bilda begreppet från början. Att kalla detta cirkulärt vore att säga att vartenda ord/begrepp vi använder är cirkulärt och därmed ogiltigt och att allt vi säger eller skriver, inklusive dessa invändningar, är meningslös rappakalja. Det är uppenbart att detta gäller lika väl för begreppet ”böra”.

Det finns ett par andra typer av invändningar som jag vill beröra.

1. Frågor av typen: ”Vad är det som ger livet dess värde (eller dess mening)? Vad är det som gör att vi bör leva?”

Den som följt mitt resonemang så här långt bör se att detta är en ogiltig fråga. ”Värde” (eller ”böra”) är begrepp som har mening endast därför att vi är levande väsen. Av detta följer att livet självt är ett värde och att det enda rimliga svaret är att livet ger sig självt sitt eget värde (eller sin egen mening). Att fordra att något annat än livet ska ge det värde eller mening är att förklara att livet självt är värdelöst.

Ni känner förmodligen till uttrycket: ”Livet är som en påse – tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.” Och det är på sin plats att ge pastor Jansson ordet här, för frågor/invändningar av den här typen representerar resterna av ett religiöst monopol på moralen, den djupt inpräntade idén att moral består i att rätta sig efter Guds bud, att fråga sig vad Gud har för plan med just mitt liv, o.s.v., som ger upphov till frågor av det här slaget.

En variant som jag då och då stöter på lyder så här: ”Om du härleder ’värde’ ur ’liv’ och kallar livet den yttersta värdemätaren, så har du reducerat moralen till en överlevnadsfråga.” Fundera ett ögonblick på det. Det är naturligtvis precis vad jag har gjort. Vad är det för fel med det? Fråga er vad en människa kan ha för uppfattning av livet om hon betraktar detta som en vägande invändning.

Invändningar av det här slaget är helt enkelt livsfientliga och bör kännas igen som sådana.

Så finns det en typ av invändningar som är förnuftsfientliga.

Ta följande: ”Ditt resonemang grundar sig på vissa ’teorier’ om hur levande väsen är beskaffade och hur människan är beskaffad. Men teorier kan kullkastas av ny kunskap.” Samma personer som reser denna typ av invändningar brukar också hävda att alla teorier grundar sig på ”drömmar, kaffesump och gässens inälvor”, så ni kan se det förnuftsfientliga bara på det.

Notera att allt jag sagt grundar sig på fakta som är tillgängliga för vem som helst och inte fordrar några vetenskapliga specialkunskaper. Man behöver ingen doktorsgrad i biologi för att veta att levande varelser är utsatta för risken att dö; likadant för de fakta om människan jag dragit fram för att visa hur hon skiljer sig från andra levande väsen.

De som kommer med den här typen av invändningar brukar hävda att objektivismen är ”dogmatisk” och att de själva är ”förutsättningslösa”. Hur förhåller det sig med det?

Själva uttrycket ”drömmar, kaffesump och gässens inälvor” är avsett som en sammanfattning av Karl Poppers vetenskapsteori (att teorier utgör gissningar snarare än identifikation av fakta). Men Popper är bara en lärjunge till tidigare filosofer, framför allt Kant och Hume. Men Humes hela filosofi går ut på att visa att förnuftet inte är något att ha, att det inte duger att leva efter, och att vi klarar oss bättre genom att handla efter våra känslor och ”instinkter”. Detta är grundförutsättningen för den förment ”förutsättningslösa” granskning som en del mindre andar utsätter objektivismen för.

Notera att just dessa filosofer, Popper och Hume, är FMSF:s speciella husgudar. Notera t.ex. att när jag för ett par år sedan attackerades i Svensk Linje därför att mina uppfattningar inte stämde med Popper och Hume, fick jag inte ens lov att komma med en replik.

Jag tror ni kan se vid det här laget varför jag inte tycker att FMSF är mycket att ha. Det är en organisation som påstår sig vara för frihet och marknadsekonomi och en massa andra bra saker, men som uppenbarligen är villig att gå med på att allt detta grundar sig på subjektivism och skepticism, m.a.o. att dränka allt de påstår sig stå för i kaffesump.[4]

Flera av er som är här är med i FMSF och är också objektivister eller sympatiserar åtminstone med objektivismen. Problemet ni står för är uppenbarligen om det går att reformera FMSF inifrån eller ej. Låt mig bara säga att det är exakt vad jag har försökt göra i många år, och jag kan bara säga att jag skändligen misslyckats: allt jag har fått för det i slutändan är att bli kallad ”dumdryg folkskolemagister”, m.m. i samma stil. Och det är förmodligen allt någon annan kommer att få för besväret också.

Jag vill inte gärna lämna er med ett pessimistiskt slutackord, så låt mig bara säga att jag inte betraktar kampen för förnuft och moral och kapitalism som förlorad på förhand. Men det är en kamp som kommer att ta lång tid, och det är inte troligt att vi får se frukterna av den i vår egen livstid. Men låt mig ändå sluta med ett Randcitat (hämtat ur minnet): ”Den som kämpar för en bättre morgondag, lever i den idag.”

Åtskilliga av resonemangen i detta föredrag är inspirerade av Harry Binswanger, framför allt hans bok The Biological Basis of Teleological Concepts. Äras den som äras bör! (Att jag sedermera tappat allt förtroende för Harry Binswanger är en annan sak.)