Diverse korta insändare

från 1988–90

Se välfärden i vitögat!

Valet är över. Svenska folket har för ytterligare tre år givit politikerna mandat att bedriva s.k. ”välfärdspolitik”. Politikerna kan andas ut.

Välfärdspolitiken grundar sig på föreställningen att om vi bara snällt betalar in våra skatter och avgifter under våra arbetsföra år, så kommer vi att bli väl omhändertagna den dag vi blir gamla och sjuka.

Den dag man är gammal och sjuk visar det sig att verkligheten inte stämmer med löftena. Är man 73 år gammal och behöver en diskbråcksoperation, så får man ingen diskbråcksoperation. Det är för dyrt. Allt man betalt under sina yrkesverksamma år just för att kunna få en diskbråcksoperation när man behöver den, de pengarna räknas inte längre. De har gått till något annat – eller holkats ur av inflationen.

Det är dags att se välfärdens verklighet i vitögat. Så länge vi är friska och arbetsföra, ska vi betala in så mycket vi någonsin orkar för att bygga upp välfärdens resurser. När vi blir gamla och sjuka, ska vi lägga oss ner och dö så snabbt som möjligt för att inte i onödan tära på samma resurser.

Och så kommer det att förbli länge än.

Strängnäs 19 september 1988
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i både Eskilstuna-Kuriren och Folket (jag har glömt anteckna exakt datum). – Detta är en av de få insändare jag skrivit som faktiskt gett resultat: 73-åringen jag nämnde (som var min mor) fick strax efteråt sin diskbråcksoperation.

Privatisering och människosyn

Jag håller fullkomligt med Gunno Gunnmo (TCO-S Aktuellt 5-6/1988): frågan om privatisering är en fråga om människosyn.

Privatisering grundar sig på uppfattningen att människan kan och bör ta hand om sig själv.

Socialisering, å andra sidan, grundar sig på uppfattningen att människan inte kan ta hand om sig själv – och om hon till äventyrs skulle det, ska hon förbjudas att göra det.

Den människosynen skrämmer och kväljer mig.

Strängnäs 29 september 1988
Per-Olof Samuelsson

Minns inte om den här repliken blev publicerad.

Avprivatisera äktenskapsmarknaden!

Man får höra de mest underbara argument för begränsningar av den fria marknaden.

I DN 5.3.89 för t.ex. prof. Ulf Himmelstrand fram tanken att tjänster som man bara begagnar sig av en enda eller ett fåtal gånger under sin livstid bättre skulle tillgodoses av det offentliga än av en marknad, där det ju är så lätt att träffa ”fel val”. Som exempel nämns utbildning och sjukvård.

Låt oss ta argumentet på allvar bara för ett kort ögonblick.

Ett av de mest livsavgörande beslut en individ fattar under sitt korta liv är valet av livskamrat. Detta val träffas antingen en gång för alla, eller på sin höjd några få gånger under livet. Och valet är i det närmaste irreversibelt: väljer man fel, kan man få dras livet ut med någon man inte passar ihop med; och en eventuell skilsmässa är under alla omständigheter en uppslitande affär, speciellt om man också skulle ha varit oförsiktig nog att sätta barn till världen.

Slutsatsen är oundviklig: ta ifrån människorna deras fria val ute på ”köttmarknaden” eller själsfrändemarknaden; överlämna ingåendet av äktenskap åt någon offentlig myndighet; och låt oss alla vara glada och nöjda med den vi får!

I verkligheten är naturligtvis allt annorlunda än i professorns drömmar. Ett offentligt monopol skulle ge oss ett familjeliv som fungerar lika dåligt som undervisning och sjukvård gör idag.

Men socialismen har aldrig rättat sig efter verkligheten. Den har bara försökt ändra på den; och när resultatet blivit som de blivit, har man fördömt verkligheten.

Strängnäs 5 mars 1989
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Ayn Rand och libertarianismen

Svar på en kolumn av Peter Ejemyr i tidskriften Medborgaren.

Med anledning av Peter Ejemyrs kolumn om libertarianismen i senaste numret av Medborgaren förtjänar det att påpekas att Ayn Rand otvetydigt tog avstånd från och fördömde den libertarianska rörelsen.

Ayn Rand skapade ett filosofiskt system (som hon kallade ”objektivism”), grundat på förnuft och egoism. På denna grundval förespråkade hon strikt separation mellan stat och ekonomi.

Libertarianismen, å andra sidan, avvisar nödvändigheten av ett filosofiskt system, och på denna grundval (eller snarare icke-grundval) angriper de allt vad stat heter, utan att fråga efter om det handlar om en totalitär stat, en överdimensionerad välfärdsstat eller en fullt legitim ”nattväktarstat”.

Filosofiskt är libertarianerna fullständiga eklektiker. Eftersom de anser att filosofin är likgiltig, kan de utan hämningar åberopa sig på vilka filosofer som helst, bara de någon gång, i något sammanhang, sagt något elakt om staten.

För att göra en lång historia kort, vill jag hävda att Ayn Rands filosofi är totalt oförenlig med Tio Guds Bud – d.v.s. med idén att moralen har gudomligt ursprung. Vad Augustinus (en annan av Ejemyrs hjältar) beträffar, är hela hans filosofi och människosyn diametralt motsatta Ayn Rands.

[Nu skrev Ejemyr faktiskt inget annat än att ”redan kyrkofadern Augustinus fastslog på sin tid att beskattning är legaliserat rofferi”. Så jag tog nog i för mycket när jag kallade Augustinus för en av Ejemyrs hjältar. Det blir lätt överdrifter när man polemiserar. Dessutom var jag redan sur på Ejemyr av en annan orsak.]

Det är naturligtvis hr Ejemyr obetaget att blanda sin häxbrygd efter behag. Han bör dock hållas underrättad om att de som verkligen ”svurit vid sitt liv och sin kärlek till det” inte sörplar i sig vad som helst. Ingen blandning mellan mat och gift kan vara hälsosam.

Strängnäs 15 september 1989
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat. – Slutklämmen i Ejemyrs kolumn var förresten riktigt bra:

Extremism till frihetens försvar kan aldrig vara fel. Måttlighet i strävan efter det som är rätt är ingen dygd.

Fast han glömde förstås nämna att detta var ett citat från Barry Goldwater.

Om hembränning

Insändaren jag besvarar är rätt rolig, så jag citerar den i dess helhet:

Någonstans måste samhället sätta gränsen för de budskap som sprids via tidningar och tidskrifter. När uppmaning till allvarliga lagbrott förekommer, är den gränsen onekligen nådd.

I dagarna sprids en tidning med namnet Nyliberalen. Det är en samling urspårade ungmoderater med bland annat den ”fria” moderata studenten Christian Gergils i församlingen, som sprider sin samhällsförgörande propaganda. Men nu är måttet rågat. I det senaste numret av tidningen uppmanar man till hembränning! Det ges också ingående beskrivningar av hur detta allvarliga lagbrott begås. Här måste samhället träda in och förklara för rättshaveristerna att detta inte kan accepteras.

Det är viktigt med ordning och en grundläggande moral i landet. Detta motarbetas effektivt av högeranarkisterna kring Nyliberalen. Man frågar sig förresten vad ordet ”nyliberal” har med liberalism att göra. Är inte liberalismen en ideologi för solidaritet och medmänsklighet? Att uppmana människor att tillverka sprit i hemmet, och kanske lura svaga individer och ungdomar in på en brottslig bana, är sannerligen inte liberalt. Nu måste de som ansvarar för ordning och moral säga ifrån.

Rober Stadler
Ljungskile

Publicerat på SvD:s insändarsida 23.12.89.

Jag kan inte hålla med sign. ”Robert Stadler” om att några ”urspårade ungmoderater” skulle utgöra någon allvarlig samhällsfara.

Allt dessa ungdomar behöver för att botas från sina anarkistiska griller är en smula kärlek och omtanke, gärna i form av ett rejält statligt bidrag. Sedan skulle vi snart höra dem sjunga nubbevisor till vanliga, legala spritdrycker igen, inhandlade i legala former för skattebetalarnas pengar.

Att tro att dessa goddagspiltar någonsin skulle kunna få samhället att skälva i sina grundvalar är att tro dem om för mycket. Allt de förtjänar är en axelryckning.

(Eftersom jag har anledning förmoda att hr ”Stadlers” insändare i själva verket är en publicitetsploj från ”nyliberalernas” sida, vill jag också gärna säga att de valt fel pseudonym. Dr Robert Stadler – i Ayn Rands Och världen skälvde – var visserligen en skurk och en svikare, men han hade i alla fall en viss tragisk resning, vilket är mer än man kan säga om ”nyliberalerna”. Ett bättre namn att underteckna med hade varit ”Gus Webb”.)

Strängnäs 23 december 1989
Per-Olof Samuelsson

Mitt svar publicerades några dagar senare, tillsammans med en replik från Christian Gergils. Sista stycket utelämnades dock.

Om presstödet

På debattsidan Ord mot ord i SvD:s näringslivsbilaga kritiserade Janerik Larsson presstödet.

Jag håller med Janerik Larsson i hans kritik mot presstödet (Ord mot ord 17.1.90); men han nämner tyvärr inte det moraliska argumentet mot presstödets existens, nämligen att man inte ska behöva tvingas betala för spridandet av sina fienders åsikter.

Ingen ska behöva tvingas betala för att se sina idoler nedsvärtade, sina ideal korrumperade eller överhuvudtaget för att se sanning och rätt trampade under fötterna.

Om en icke presstödd publikation gör sig skyldig till sådant, kan man alltid strunta i att köpa den (eller upphöra att annonsera i den). Men vad hjälper en sådan bojkott, om publikationen i fråga uppbär presstöd? Är man inte beredd att upphöra att arbeta (för att slippa betala skatt), får man ändå snällt betala för sin egen hängning.

Jag vill inte nedvärdera de praktisk/ekonomiska argumenten. Men de blir bara slag i luften, om man inte samtidigt ifrågasätter den rådande samhällsmoralen, med dess krav på foglig underkastelse under det onda.

Strängnäs 17 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 5.2.90. – Ett känt citat från Thomas Jefferson är förstås på sin plats här: “To compel a man to furnish contributions of money for the propagation of opinions which he disbelieves and abhors, is sinful and tyrannical.”

Kort svar på en lång kolumn

Cecilia Stegö (numera Stegö-Chilò) skrev en kolumn i SvD 28.12.89, ur vilken jag saxar:

Och det faktum att denna krets [1930-talets kulturkrets] lät sig förföras av socialismens närmast obegränsade tilltro till vetenskap och förnuft, rationalitet [kursiverat av mig] och kollektivism innebar att antirationalismen förlorade sin naturligaste och vid den tiden sannolikt enda bundsförvant – kulturlivet.

När kriget var slut låg alltså fältet vidöppet för rationalismen som övergripande samhällsidé. Industrialismens genombrott, den tillämpade vetenskapens glansperiod och kulturens svek mot sina egna grundförutsättningar hade lagt grunden för detta och snart ifrågasatte egentligen ingen vetenskapens obegränsades tilltro till sina egna möjligheter, industrins storskaliga rovdrift på människor och natur, socialismens krav på kollektivism och politikens segervissa samhällsingenjörer.

Hur denna ”alleuropeiska” samhällsidé sedan omsattes i praktiken är väl känt. I Västeuropa sattes rationalismen under det demokratiska folkstyrets kontroll. I Östeuropa gjordes den till totalitär överideologi med hjälp av sovjetisk vapenmakt.

Och lite längre fram:

Det råder inget tvivel om att den revolution som nu genomförs i Östeuropa är antirationalistisk och därmed antisocialistisk och – liberal.

Att döma av Cecilia Stegös kolumn i SvD 28 dec 89 står vetenskap, förnuft och rationalitet på socialismens sida; om man betraktar dessa ting som värdefulla måste man också tro på planekonomi och ”samhällelig ingenjörskonst”; ”antikollektivism” är något som går hand i hand med ”antirationalism”; och ska man kasta socialismen överbord måste man också kasta överbord sin tilltro till det mänskliga intellektets förmåga att handskas med tillvaron.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att fröken Stegö har några av vårt tidevarvs intellektuella giganter bakom sig (mest uppenbart F.A. Hayek); icke desto mindre vill jag påstå att hennes kolumn är en plädering för att kasta ut barnet med badvattnet.

Strängnäs 17 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat. – För en mer djupgående analys hänvisar jag till mina uppsatser Spontan ordning? och Hayek och förnuftet.

Westerberg och äganderätten

I en kort insändare till SvD skrev Bengt Westerberg bl.a.:

Jag anser, i likhet med Ingvar Carlsson, att rösträtten skall vara oberoende av förmögenhet, och att de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med ägande måste fastställas genom demokratiska beslut i riksdagen. [Westerberg har m.a.o. inga planer på att återinföra den 40-gradiga skalan. Vilken överraskning!]

Det intressanta med Bengt Westerbergs inlägg (18.1.90) är att han knäsätter en kollektivistisk princip: att äganderätten ska vara underordnad ”demokratiska beslut i riksdagen”.

I klartext innebär detta att jag får behålla min egendom intakt, endast så länge som folkflertalet (eller dess talesmän) i nåder ger mig tillåtelse därtill. Men om samma folkflertal och samma talesmän bestämmer sig för att konfiskera min egendom (eller nagga den i kanten), då har jag inte längre någon äganderätt.

Om en ”rättighet” endast kan utövas med härskarens tillåtelse, då är den ingen rättighet utan på sin höjd ett privilegium. Det är i sammanhanget blott och bart en detalj om härskaren är Gud, fursten eller folket.

Strängnäs 18 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 23.1.90.

Medmänsklighet

Svar på en kort insändare i SvD 21.1.90:

Varför skall de som ömmar för djur och natur så ofta beskyllas för bristande kärlek till medmänniskorna? Har jag ett varmt hjärta, ömmar det för allt liv. Har jag det inte, ömmar jag bara för ett enda liv – det egna, dyrbara jagets.

Det är en utbredd föreställning att medmänsklighet har sin grund i självförakt.

Om man betraktar sig själv som dyrbar – så går valsen – måste man vara kallsinnig mot sina medmänniskor. Värme och omtanke kan man bara hysa om man betraktar sig själv som billig, eller rent ut värdelös.

Men en sådan fientlig inställning till det egna jaget kan bara leda till fientlighet också mot andra. Hur mycket kärlek och respekt kan man känna för andra, om man hatar och föraktar sig själv?

En annan utbredd föreställning (med liknande rötter) är att människan inte har lov att utnyttja lägre livsformer för sin egen överlevnad.

Men att högre organismer livnär sig på lägre förekommer överallt i naturen. Ingen anklagar lejonet för att det river zebror, eller zebran för att den betar gräs. Människan är det enda undantaget i skapelsen – hon ska passa sig för att ”exploatera” naturen.

M.a.o.: allt levande har rätt att leva och ta för sig – utom människan. Hennes lott är att umbära och försaka – för den övriga naturens skull.

Båda dessa föreställningar är djupt människofientliga, oavsett med vilken salvelse de uttrycks.

Strängnäs 21 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 5.2.90.

Om Gunnar Adler-Karlsson

Det gläder mig att någon äntligen tar bladet från munnen och kallar Gunnar Adler-Karlssons politiska idéer vid deras rätta namn: fascism. (DN 31.1.90)

Det enda som förvånar mig är att detta kan betraktas som något nytt.

Redan på 70-talet förespråkade GAK livegenskapens återinförande i form av obligatorisk arbetsplikt för alla medborgare upp till 35 års ålder. Om detta inte är fascism, vet jag inte vad som skulle vara det.

Men på den tiden blev han bara applåderad. Om någon reste invändningar, så var det att han var en alltför ”högtsträvande idealist” och moraliskt ”för god för denna värld”.

Det är på tiden att det onda identifieras som ont.

Strängnäs 31 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat. – Se också min gamla uppsats Gärna kapitalism – men först rejäl medborgarlön!

Vänstern är fast i sin dagdröm

Marit Paulsen skrev en kolumn i TCO-tidningen 2/90 om utvecklingen i Östeuropa efter murens fall. Jag saxar:

Det är med stor osäkerhet jag försöker beskriva ett slags förvirring, rentav en smula hjälplöshet inför det som händer i Östeuropa. Var är alla de ORD jag har använt? Var är de begrepp jag tänkt i? […] Den verklighet som rasar in över oss från öst, raderar alla våra vänsterbegrepp – oavsett vilken nyans vi själva lägger i våra ord. […] Det måste finnas begrepp för solidaritet och grundläggande humanism. Det måste finnas även ett framtida vänsteralternativ för att balansera, för att ha debatt, för att kunna finna en mittfåra i livet. Men var är orden? Hur ska idag vänstern beskriva sina alternativ? Var är vi när snart sagt alla ord blivit nyord? För nog sjutton vägrar jag att beskriva mina drömmar, tankar och idéer med samma ord som Ceausescu med flera. […] Ur kaos skapades världsalltet, så vad kan inte komma ur det kaos som vänsterns alla olika riktningar nu lever i?

Marit Paulsen (TCO-tidningen 2/90) är på vänsterns vägnar förvirrad över den senaste utvecklingen i Östeuropa; hon har mist sina ord, och de begrepp de stod för.

Att kommunismen är till förfång för mänskligt liv är emellertid inte en djupt bevarad hemlighet som uppdagats först hösten 1989 – vi är många som har vetat det länge. Men så länge som de kommunistiska regimerna satt i orubbat bo, hade vänstern inget att säga till dem som höjde rösten mot kommunismen, annat än att avfärda dem med tillmälen som ”enkelspårigt”, ”enögt”, ”småborgerlig reaktion” eller ”fanatisk korstågsanda”. Nu, när det är uppenbart att samma ”enkelspårighet” och ”korstågsanda” besjälar Östeuropas folk, då är vänstern plötsligt ”förvirrad” och ”saknar ord”.

Det är egentligen ganska lätt för vänstern att avlasta sig sin skuldbörda – den behöver bara säga till oss andra, till alla oss ”fanatiska antikommunister”: ”Ursäkta. Ni hade rätt.” Men någon sådan ursäkt lär vi aldrig få höra. Vänstern har kanhända vaknat upp till något slags obestämt medvetande om sin egen skuld och medskuld. Men allt de gör åt saken är att tigga om anstånd på obestämd tid med amorteringen.

Vänsterns verkliga skuld består i att den förespråkat slaveri och misär i namn av sin egen dagdröm om ett bättre och rättfärdigare samhälle – och varit för upptagen av drömmen för att se den verklighet den leder till. Marit Paulsen ger vältaligt uttryck för hur det känns när dagdrömmen krossas. Men hennes lösning är uppenbarligen inte att vakna upp och se verkligheten i vitögat, utan att luta sig tillbaka i soffan igen, blunda och börja drömma på en ny och ännu finare dagdröm.

Strängnäs 31 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i TCO-tidningen 5/90.

Marknaden är perfekt!

Anders Borg (numera Anders E. Borg) skrev bl.a. följande i SvD 29.1.90, på tal om Ingvar Karlssons artikel ”Medborgarrätt och äganderätt”:

[Ingvar Karlssons] första premiss är att marknadsekonomin inte fungerar perfekt. […] Få bestrider denna första premiss. Det är tämligen enkelt att konstatera att de resultat en fri marknad ger inte är optimala.

[Resten av Borgs inlägg gick ut på att statlig interventionism inte heller löser några problem, och det är väl bara att instämma i.]

Jag anser inte att frimarknadsanhängare ska behöva acceptera premissen att ”marknadsekonomin inte fungerar perfekt” (så som Anders Borg gör i SvD 29.1.). Detta kan vara sant endast i den bemärkelsen att marknaden inte kan åstadkomma det omöjliga (som t.ex. att få stekta sparvar att flyga in i våra munnar). Men detta innebär att ”platonisera” begreppet ”perfektion” och göra det otillämpligt på verkliga livet; vilket innebär att beröva begreppet varje rationell innebörd.

Om man i stället tolkar begreppet ”perfektion” realistiskt och ”aristoteliskt”, så inser man att marknadsekonomin fungerar perfekt, så länge inga hinder läggs i vägen för dess funktion; m.a.o. så länge marknaden lämnas fri.

Strängnäs 31 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Obefogad anklagelse för opportunism

Vintern 1989-90 kommer att gå till historien som vintern då Christer Bergström blev Eskilstunas ledande antistalinist.

Till hävderna bör dock antecknas att så länge Östeuropas kommunistregimer satt i orubbat bo, hände det aldrig att denne flitige skribent höjde rösten mot dem. Det är först nu, då folket reser sig och segrar, som han vänder kappan efter folkvinden.

Vad gjorde han så i stället?

När Gorbatjov först började glunka om en sovjetisk utmarsch ur Afghanistan, tog Bergström tillfället i akt att rikta ett angrepp på den afghanska gerillan, som han bl.a. anklagade för att bedriva vit slavhandel (utan bättre faktagrund än att han läst det i den franska kommunisttidningen Humanité). Så talar en framtida antistalinist!

Ett annat exempel: vintern 1985 bedrev Bergström i tidningen Folket en förtalskampanj mot Armando Valladares (som tillbringat mer än 20 år i Castros fängelsehålor). När denna kampanj så småningom rann ut i sanden (därför att den gendrevs av en sakkunnig debattör), växlade Bergström helt enkelt spår och startade en förtalskampanj mot sin motdebattör (Andres Küng).

Det är omöjligt att sia om när castroregimen kommer att vittra sönder, precis som de östeuropeiska regimerna nu gör. Men en sak är säker: när det sker, kommer den principfaste sakdebattören och antistalinisten Christer Bergström återigen att stå på barrikaderna, på folkets sida!

Strängnäs 1 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 6.2.90. – Det är inte mer än rätt att jag återger Bergström replik in extenso (13.2.90):

”Att den statliga byråkratin i Sovjetunionen efter Lenins dör lyckats bemäktiga sig makten (bl.a. genom dessa avrättningar av kommunister) är en tragedi.” Så skrev jag i EK den 9 januari 1986 – f.ö. i en replik till Samuelsson. Så var det med min personliga ”plötsliga” omvändelse till antistalinist vinter 89–90.

Vi i socialistiska partiet tillhör den trotskistiska ”linjen” av marxismen, som åberopar sig på erfarenheterna av bl.a. Pariskommunen, ryska revolutionen och 60 års kamp mot stalinismen. Så blev vi trotskister också stalinismens första offer. Under Stalins utrensningar på 1930-talet föll, enligt den sovjetiske historikern Roy Medvedev, 1–2 miljoner kommunistiska partimedlemmar offer. Av dem avrättades, enligt Medvedev, omkring en miljon!

Enligt M. Ciliga var ”den överväldigande majoriteten av de inspärrade trotskister”. Till slut hann Stalins agenter upp också Leo Trotskij i dennes landsflykt i Mexiko.

Varför är vi då så farliga för stalinismen? Jo, därför att trotskisterna krävde och kräver en återgång till den revolutionära demokratin; yttrandefrihet; flerpartisystem; en återgång till den revolutionära utrikespolitiken. Kort sagt – ett störtande av den statliga byråkrati, som med diktatorn Stalin i ryggen genomförde en ”smygande statskupp” i Sovjetunionen på 1920-talet.

Ända sedan 1930-talet har trotskisterna talat om nödvändigheten av en politisk revolution i Sovjetunionen och Östeuropa. Är det då så underligt att vi blir euforiska, när massorna äntligen reser sig?

Vad Samuelsson har gemensamt med de sista stalinisterna är att de inte kan förstå att vi säger att massorna också i väst måste resa sig. Kampen mot privilegiesamhället i öst måste inspirera till en kamp mot samma slags privilegiesamhälle här i väst.

Det här besvarar faktiskt min anklagelse att Bergström skulle ha vänt kappan efter vinden, och det borde jag ha medgett. Alltnog: jag svarade som följer:

Jag glömde nämna att Christer Bergströms rutinmetod för att bemöta kritik är att tala om något annat.

De anklagelser jag riktade mot Bergström i mitt förra inlägg – att han ägnat sig åt förtal, misstänkliggöranden och desinformation mot kommunismens offer och vedersakare – kan lätt kontrolleras av var och en som gitter slå i tidningsläggen. Om denna typ av argumentation ska kallas ”stalinism” eller ”trotskism” är strängt taget en strid om påvens skägg; den bästa beskrivande termen i sammanhanget är ”vysjinskiism” [efter Andrej Vysjinskij, chefsåklagare vid 30-talets Moskvarättegångar]. (Den verkliga roten till företeelsen är uppfattningen att ett påståendes sanning bestäms, inte av dess överensstämmelse med verkligheten, utan av vilken intressegrupp påståendet gagnar – och denna uppfattning härstammar varken från Stalin eller från Trotskij, utan från Marx.)

Jag skulle vilja föreslå att hr Bergström denna gång håller sig till ämnet, försvarar (eller ber om ursäkt för) sina illvilliga lögner först, och diskuterar trotskismens ärorika historia efteråt.

För att tala om något annat: huvudtesen i Bergströms senaste inlägg, liksom i hela den trotskistiska kampanj som f.n. bedrivs på Fria ord, är att kampen mot öststatssocialismen och kampen mot västerländsk kapitalism ”egentligen” är ”samma kamp”. Jag har försökt bemöta denna uppfattning i ett tidigare inlägg, men redaktionen ville inte ens ta in det. Och en spalt där Bergström har obegränsad yttrandefrihet och jag begränsad är knappast rätt forum för en seriös debatt.

Strängnäs 19 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerades några dagar senare, med följande anmärkning från redaktionen:

Varken Bergström, Samuelsson eller någon annan förfogar fritt över insändarsidans spalter. [Och det är förstås sant.]

Vetskapen att Christer Bergström inte får allt han skriver publicerat måste naturligtvis lägga sig som ett tröstens balsam över mitt sargade hjärta. Men faktum kvarstår att hr Bergström kan skriva vad som helst när han låtsas komma med repliker till mig, medan jag inte har lov att komma med repliker till honom. Att så var fallet i det exempel jag nämnde sist kan lätt konstateras; och det går knappast att hävda att det rör sig om en engångsföreteelse.

Eftersom hr Bergströms ”repliker” är skenrepliker, vilkas enda syfte är att avleda uppmärksamheten, kan man förstås hävda att jag borde strunta i alltihop och rycka på axlarna. För all del. Jag föredrar ändå att rycka på axlarna offentligt framför att göra det privat.

Strängnäs 27 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Strategi och taktik

Näringslivet har i många år fört en kampanj för en liberalisering av ekonomin; ändå välkomnar ledande representanter (P.G. Gyllenhammar och andra) regeringens totalitära ”krispaket”.

Somliga (t.ex. Mattias Bengtsson i SvD 15.2) tror att detta är en sorts ”taktikspel”. I själva verket är det värre än så.

Det beror på att man accepterat en filosofi (pragmatismen) som förnekar att verkligheten är fast och absolut, som förnekar all ”objektiv sanning”, som därför inte tror att principer är till för att vägleda vårt handlande (och vars högsta ”princip” är att inte ha några principer), och som därför tror att övertygelser kan bytas ut ungefär som man byter kalsonger.

Taktik är möjlig endast som ett led i en övergripande strategi; och ingen strategi är möjlig, om man tror att verkligheten är en enda stor kaffesump. [Kunde inte motstå frestelsen att lägga in denna länk.]

Strängnäs 15 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Varför ska man läsa Och världen skälvde?

Henrik Unné rekommenderade Och världen skälvde i en insändare som publicerades i Skånska Dagbladet; tyvärr har jag inte kvar hans insändare.

Jag instämmer gärna i Henrik Unnés rekommendation av Och världen skälvde, men jag tycker faktiskt inte att man gör Ayn Rands romaner full rättvisa om man bara läser dem som propagandastycken för kapitalismen eller mot parasitismen. För mig låter det som att läsa Don Quixote enbart för att skaffa sig en argumentarsenal mot skräplitteraturen, eller Rid i natt enbart som en pamflett mot nazismen. Alla dessa böcker är i viss mening ”pamfletter” eller tendensromaner, men de är också så mycket mer.

Ett litterärt verks främsta värde ligger i den litterära upplevelse det skänker – att det också lär oss något om tillvaron kommer s.a.s. på köpet. Detta gäller om all skönlitteratur värd namnet, och det gäller i eminent grad om Ayn Rands romaner.

När jag först läste dessa böcker, visste jag föga om kapitalismens företräden och än mindre om förnuftets roll i tillvaron, eller ens att mitt eget liv är ett självändamål. Alla dessa insikter, och många fler, har kommit senare. Startpunkten var att jag sett en vision av livet som det kunde och borde vara, en vision vars blotta existens gjorde livet värt att leva, en fyrbåk vars gnistor aldrig kunde slockna.

Få, om ens några, av oss kommer att leva länge nog för att se laissez-faire-kapitalismen förverkligad – det kan dröja många generationer, och kanhända vi måste genomleva ett återfall i medeltida barbari först. Men den vision Ayn Rand skänkt oss i sina romaner kan aldrig utplånas, och ger den oss inte hopp, kan den åtminstone göra livet uthärdligt.

Den mardröm vi lever i är inte enbart politiskt betingad – bakom den politiska och ekonomiska parasitismen ligger en filosofisk parasitism. Ayn Rands filosofi kan ge oss vapen att bekämpa parasitismen. Hennes romaner ger oss styrkan att uthärda den och rentav skratta åt den.

Strängnäs 2 mars 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat, vad jag kan minnas. (Men jag läser ju inte Skånska Dagbladet regelbundet.)

Privat och statlig brottslighet

Nyhetsflödet har den senaste veckan dominerats av två händelser.

Först har vi brottslingen som gått ut i massmedia och berättat om den terapi han genomgått: hur han långsamt men säkert håller på att förvandlas till en ny människa. Så visar det sig att han sysslar med detsamma som förr: rånar, misshandlar, tar gisslan.

Sedan har vi förtryckarstaten som sedan några år försäkrar oss att den befinner sig i ett reformskede, att den håller på att förvandlas till en ny och friare stat, på väg att adaptera marknadsekonomi och ett parlamentariskt styrelseskick. Så visar det sig att den gör vad den alltid har gjort: hotar, kuschar, rullar in med tanks för att behålla en gisslan som vill göra sig fri.

I båda fallen kommer ursäkterna att fortsätta: vi måste visa ”förståelse”, ”rehabilitering” och ”perestrojka” måste få ta sin tid. Men ingen tid kan reformera en brottsling som inte har för avsikt att låta sig reformeras utan bara vill få skenet på sin sida. Och lika lite är det möjligt med en brottslig stat.

Spärra därför in Svartenbrandt i en bunker!

Och bryt de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen!

Strängnäs 26 mars 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 29 mars 1990; även i Expressen samma dag.

En sömn som föder monster

Svar på ett inlägg av Gunnar Hagelin i SvD 10.6.1990. Jag saxar:

Om man tar kärleksbudet på allvar, visar det sig att vi är belastade med synd och skuld. Kärleksbudet lyder: Du skall älska din Gud av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.

Men kan vi säga att vi älskar Gud av allt vårt hjärta och av all vår kraft och av allt vårt förstånd? Och hur intresserade är vi av att det går väl för vår nästa, jämfört med att det går väl för oss själva?

Vi har alla som arvsynd att inte uppfylla dessa de två viktigaste buden, och vi är födda och brås på våra föräldrar, som inte gjorde det. Att konstatera detta är inte ”svart vidskepelse”. Men vi kan få förlåtelse och frälsning genom omvändelse och tro på Jesus Kristus, som led i vårt ställe det straff som vi rättvist förtjänat genom vår bristande uppfyllelse av det dubbla kärleksbudet.

Läran om arvsynden är inte någon ”svart vidskepelse”, enligt teol.kand. Gunnar Hagelin, och skälet är att ingen av oss kan leva upp till budet att älska Gud över allt annat och sin nästa såsom sig själv.

Är det då inte svart vidskepelse att fordra att vi ska älska ett obefintligt väsen högre än våra egna nära och kära? Och är det inte svart vidskepelse att begära av oss att vi ska låta någon annan ”sona” denna imaginära skuld med vad som måste framstå som ett vanligt lumpet människooffer?

Är det inte svart vidskepelse att begära att vi ska ställa livet i det imaginäras tjänst – och sedan acceptera en lika imaginär ”återlösning” för att kunna leva alls?

Evangelium (det ”glada budskapet”) uppmanar oss att överge fader och moder och hustru för ett inbillat rikes skull, och att hata oss själva och vårt liv i världen – allt för ”kärleken” till det som inte är av denna världen. Låter sig en svartare vidskepelse tänkas?

Med kristendomens måttstock är de bästa av oss ”fallna” och syndiga; endast monstren ibland oss – de som hatar sig själva och förmår utsträcka hatet, först till sina närmaste och sedan till världen i stort – kan vara syndfria.

Det finns en sömn som föder sådana monster – förnuftets sömn – och det finns en lära som gör allt för att invagga oss i denna sömn. Denna lära är läran om arvsynden, läran om offret, läran om det ställföreträdande lidandet.

Per-Olof Samuelsson
Strängnäs 11 juni 1990

Ej publicerat.

Socialisterna somnar om

Den ohyggligaste av alla ursäkter och rationaliseringar socialisterna numera kommer med är att de ”trots allt haft stora drömmar och ädla förhoppningar”.

Vad innebär nämligen denna ursäkt?

Att blod flutit i strömmar och hela folk utarmats, decennium efter decennium, bara för att en samling välbeställda akademiker och kulturskribenter ska kunna fortsätta drömma och slippa vakna upp.

Och att allt de nu, efter hösten 89, längtar och strävar efter är en chans att somna om och drömma vidare.

Strängnäs 1 augusti 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Bör marxister läsa Ayn Rand?

På Eskilstuna-Kurirens insändarsida juli–augusti 1990 uppstod en debatt mellan Henrik Unné och en medlem av Socialistiska partiet (Mikael Westberg); Henriks slutreplik var: ”Westberg borde läsa Ayn Rand istället för Karl Marx.”

Även om jag f.ö. till 100% håller med Henrik Unné i hans inlägg på denna sida 14.8.90, måste jag säga att jag betraktar det som fullständigt meningslöst att försöka få marxister att läsa Ayn Rand.

Det sjudande hat mot mänskligt framåtskridande (och dess rot: det mänskliga intellektet) som måste ligga bakom deras ideologiska ställningstagande låter sig inte botas bara genom att man presenterar ett rationellt alternativ för dem. Resultatet blir bara att man ger dem ett nytt hatobjekt. (Vad ligger bakom deras hat? Övertygelsen att verkligheten är en fiende. Slagordet ”Krossa kapitalismen” betyder i grund och botten: ”Slå sönder världen”.)

Om världen bara bestod av marxister och liknande människohatare, skulle Ayn Rand lika gärna kunna ha bränt sina manuskript eller, efter högt föredöme, slängt dem på en soptipp i trakten av Starnesville.

Lyckligtvis finns det en annan sorts människor: de som ännu är unga (till åren och/eller andligen), de som ser framtiden som ett srort och ljust men bräckligt löfte, de som fasar för det medelmåttiga, det grå, det tröstlösa. Det är dessa människor – inte de som klottrar ”Krossa kapitalismen” på våra husväggar – som behöver och kan ta till sig den vision Ayn Rand målat upp i sina romaner och den grund hon lägger i sin filosofi.

Strängnäs 15 augusti 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 18 augusti 1990; något mothugg från socialisten ifråga fick jag inte.

Lenin ut ur KB!

Svar på en insändare av Monica Kronlund i SvD 4.10.1990:

I Sovjetunionen störtar man Leninmonument, Leninmuseer stängs och Leningator döps om. […]

När ska de ansvariga på Kungliga Biblioteket i Stockholm avlägsna det skrivbord som står där och har brukats av Lenin, står där som minne och sevärdhet? Leninbordet är en vanhedrande skamfläck i denna byggnad, som ska föra tankarna till kultur, bildning och förnuft.

Jag håller fullkomligt med Monica Kronlund: det s.k. Leninbordet ska ut ur KB.

Om en framtida diktator någon gång sitter och studerar på ett bibliotek, är detta självfallet ingenting som biblioteket eller dess tjänstemän kan lastas för. Men det är ett utslag av devot servilitet att ta det som en förevändning för en hyllning till diktatorn och hans diktatur. Att det är ett moraliskt och politiskt ställningstagande går inte att komma ifrån: antingen betyder det att slaveri är att föredra framför frihet; eller också betyder det att skiljelinjen mellan slaveri och frihet är ovidkommande.

Eftersom jag själv är anställd vid Kungliga biblioteket, anser jag inte att det är mer än rätt att jag gör min inställning i denna fråga känd.

Strängnäs 4 oktober 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD någon gång i oktober 1990. – Något år senare försvann Leninbordet ur KB efter en ombyggnad. Men detta skedde ju efter det att Sovjetimperiet fallit sönder. Så dags då!

Om icke-varat

Omkring 400 f.Kr. skrev sofisten Gorgias en bok, ”Om icke-varat”, där han hävdade tre saker:

1. Det finns ingenting.

2. Även om det funnes någonting, skulle vi inte kunna veta något om det.

3. Även om det funnes någonting, och vi kunde veta något om det, skulle vi inte kunna meddela vårt vetande till andra.

Dessa ”insikter” hindrade som synes inte Gorgias från att skriva en hel bok om saken. (Tyvärr har boken gått förlorad; det skulle annars vara intressant att få veta hur han visste alla dessa saker.)

Har vårt vetande gått framåt sedan dess? Inte om man får tro Karl Hörnell, som i ett inlägg på denna sida härförleden presenterar samma ”insikter” som sista skriket inom modern kunskapsteori; det är bara av ”praktiska” skäl som vi ”antar” att det finns sådant som verklighet och sanning.

Detta presenteras som ”vetenskapens” svar på den anstormande religiösa mysticismen. Eftersom debattutrymmet på Dialog är begränsat, kan jag bara kort konstatera att det är ett klent svar.

Strängnäs 21 november 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Facket och inflationen

Replik på en insändare av J. Weigle, SvD 23.11.1990. Jag saxar:

I 16 år har fackföreningarna […] fört en lönepolitik till skada för samhället och de egna medlemmarna. Man har åstadkommit nominella lönehöjningar, men ej reella. [Sant; men sedan spårar det ur.]

Orealistiska löneavtal under 16 år har lett till en katastrofal inflation som lett landet in i en ekonomisk kris, vilket visserligen förnekas av vissa skribordsekonomer, men som ändå är en realitet.

Många socialister och kapitalister i Sverige är eniga om att om trenden inom löneavtalen ej bryts så kommer detta att leda till högre arbetslöshet.

Jag är inte någon större vän av Björn Rosengren, av TCO, eller av svensk fackföreningsrörelse i allmänhet. Men det gängse skället mot facket, det som går ut på att det är dess ”ohemula lönekrav” som driver på inflationen, är gravt orättvist.

Inflationen består i att penningmängden ständigt ökar. Och vad man än kan säga om facket, så trycker de inte upp pengar. Att när mängden pengar ökar kräva höjda löner för sina medlemmar är rent självförsvar – och det är faktiskt fackets uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen i frågor som denna.

För vad skulle hända om facket avstod från lönehöjningar? Skulle det få penningmängden att minska? Visst inte – det enda som kan göra detta är en anläggning för förbränning av pappersavfall. Det enda resultatet av självutplåning från fackets sida skulle bli att medlemmarnas reella löner sjönk – att de m.a.o. blev fattigare.

Ska en syndabock utses, leta efter den på rätt ställe. Skyll på Riksbanken, på politikerna, och – framför allt – på de horder av keynesianska nationalekonomer som gör akademisk karriär på att förtiga enkla fakta och föra resten av oss bakom ljuset.

Strängnäs 26 november 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.

Om krisen i Kuwait

År 1967 skrev Ayn Rand följande: ”Det finns ingen vettig lösning på kriget i Vietnam; det är ett krig vi aldrig borde ha gått ut i. Att fortsätta det är meningslöst – att dra oss ur det skulle vara ytterligare en eftergift att lägga till vårt långa, skamliga register.” (”Samförståndets vrakspillror” i Kapitalismen: det okända idealet; jag rekommenderar hela denna uppsats till läsning eller omläsning.)

Parallellerna mellan Vietnam och Kuwait är uppenbara. Låt oss anta att något krig inte bryter ut; vad har då hundratusentals amerikanska soldater i arabiska öknen att göra? Eller anta att det bryter ut; då kommer tusentals av dessa soldater att dödas eller lemlästas – och för vad? För ett efterblivet schejkdömes skull, som av Allah utrustats med en begärlig råvara och av västerländsk teknologi med medlen att utvinna den. Kan USA dra tillbaka sina trupper? Det skulle innebära total kapitulation för Saddam Hussein, med allt vad det skulle innebära.

Dubbelmoralen i USA:s agerande har påpekats av andra, men förtjänar att nämnas igen. USA stödde Irak (och strök Irak från sin officiella lista över stater som underblåser terrorism) i kriget mot Iran, synbarligen på den grundvalen att Khomeini var en ”större Satan” än Saddam – vilket inte hindrade USA från att samtidigt i smyg leverera vapen till Iran, i den bekanta Iran-Contras-härvan. Dessa till synes oförklarliga utslag av dubbelmoral har sin förklaring: den filosofi som dominerat USA:s universitet under det senaste seklet, pragmatismen, som hävdar att principer inte gäller från den ena dagen till den andra.

Eller ta följande: USA reagerade inte med truppsammandragningar, när Irak utrotade kurdiska byar med giftgas; det är först när ett rikt schejkdöme attackeras som vapenskramlet sätter igång. ”Förklaringen” på detta sägs vara: oljan.

I sin bok The Government Against the Economy (1979) visar George Reisman bl.a. att om det rådde en fullkomligt fri oljemarknad i USA, skulle USA vara självförsörjande med olja och kunna strunta blankt i arabstaternas embargopolitik. Det är så sant idag som det var då.

Med ett verkligt laissez-faire-kapitalistiskt system skulle USA aldrig behöva gå i krig för oljans skull eller för att tillvarata ekonomiska intressen. Med den moderna genomreglerade blandekonomin är situationer sådana som dagens kris i Persiska golfen oundvikliga.

Det är lätt att bli förbryllad och förtvivlad över den politiska situationen – i det korta perspektivet finns inga ”vettiga lösningar”. Men den är inte obegriplig; den som söker sammanhangen kan också finna dem. Och i det långa perspektivet finns en lösning: en filosofisk revolution.

Strängnäs 29 november 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 4.12.1990.