Gorbatjovs fredspris

Michail Gorbatjov fick Nobels fredspris 1990, strax efter det att sovjetiska stridsvagnar rullat in i Vilnius för att skrämma Litauen (och Balticum som helhet) till underkastelse.

Det är inte mer än några månader som sovjetiska tanks rullade in i Vilnius för att skrämma de baltiska staterna till underkastelse. Nu har Sovjets ledare belönats med Nobelpriset; tyvärr har han inte tid att komma och hämta det – han måste stanna hemma och ”hålla ihop imperiet”. Men de stora och vackra orden om fred och förbrödring ekar lika fullt, och möts endast av små och lama protester. President Landsbergis’ och det litauiska folkets heroiska motstånd tycks vara sänkt i glömska.

Det enda som inte vet några gränser i denna vår värld är uppenbarligen hyckleriet.

Strängnäs 11 december 1990
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat. – Till skriftseriens prenumeranter skrev jag lite längre:

Fredspriset till Michail Gorbatjov skulle kunna betraktas som ett gigantiskt skämt, om det inte vore för en sak:

Det fanns en självklar kandidat till årets fredspris: Vytautas Landsbergis. Det betydelsefulla och inspirerande med Litauens självständighetsförklaring var att den togs på moralisk grund, i bjärt kontrast mot gängse pragmatisk ”realpolitik”; man avvisade ockupationsmaktens anspråk som i princip orättfärdiga.

Fick Litauen något moraliskt stöd för sitt moraliska handlande? Vad gjorde västerlandets ledande statsmän (som president Bush eller den numera tämligen rostanfrätta ”järnladyn”, Mrs. Thatcher), när Gorbatjov ströp oljetillförseln och rullade in med tanks för att skrämma befolkningen till underkastelse? Ingenting; det bedömdes som viktigare att hålla Gorbatjov under armarna (och skjuta upp Sovjetstatens sönderfall) än att stödja Litauens rättmätiga frihetskrav.

Stridsvagnarna i Vilnius var ”snällare” än sina föregångare i Prag 1968 eller Budapest 1956 – de krossade inte, de försökte bara skrämma – men är detta motiv nog för ett fredspris?

Gorbatjov sägs nu ha förtjänsten av kommunismens fall i Östeuropa. Men har han – har han någonsin haft – en ”avvecklingsplan” för kommunismen? Visst inte: han försöker rädda vad som räddas kan av den. Är det detta som motiverar ett fredspris?

Landsbergis och Litauen är inte bara förbigångna, de är svikna; de är inte bara svikna, de är slagna i ansiktet. Priset till Gorbatjov är en axelryckning av likgiltighet mot dem; det är ett pris till stridsvagnarna i Vilnius.

Bush gratulerar, Thatcher gratulerar, Havel (som jag trott bättre om) gratulerar; t.o.m. Landsbergis själv gratulerar. Men han kan åtminstone med viss rätt säga som biskop Brask: ”Härtill är jag nödd och tvungen”.

Om ni letar efter en ”protestfråga” att t.ex. skriva insändare om, då är detta en bra fråga: den ger en ypperlig chans att koppla politik till moral.

En av skriftseriens prenumeranter, Mats Ekelund, tog det sista ad notam och skrev en insändare som jag tar mig friheten återge här (jag tror inte Mats Ekelund har något emot det):

Att Gorbatjov fått Nobels fredspris är inget mindre än en skandal. Han har visserligen fått Sovjet att dra sig ur Afghanistan och han har inte invaderat Östeuropa, men detta är inte skäl för att ge honom fredspriset. Det är många statsmän som inte invaderat sina grannländer under året som gått.

Den relativt fredliga politik som Gorbatjov fört bör snarare förklaras av att han inser att loppet är kört för världskommunismen än av att han skulle vara någon vidare fredsängel. Den brutala politiken mot de baltiska folken bekräftar denna syn. Vad Gorbatjov försöker göra är att rädda vad som räddas kan av det som är kvar av Sovjets imperium – knappast något som är värt ett fredspris.

Den man som i stället borde fått fredspriset är Vytautas Landsbergis (Litauen). Sällan har ett sådant mod och en sådan kompromisslöshet skådats för frihetens sak. Män och kvinnor som för en ärlig kamp för sin egen och andras frihet är alltför sällsynta för att vi inte ska ge dem vårt stöd.

Publicerat i SvD 24.10.1990.