Samarbete med Iran?

Insändardebatt i SvD augusti–oktober 1990.

Att den iranska regimen är en terrorregim, som rutinmässigt förföljer och avrättar meningsmotståndare, har varit känt sedan länge. Dödsdomen mot Salman Rushdie och de återkommande hoten om våldsaktioner mot dem som översätter, förlägger eller distribuerar Satansverserna bara bekräftar detta – och gör dessutom regimen till ett hot, inte bara mot sina egna undersåtar, utan mot det fria ordet världen över.

Jag finner det därför skrämmande att se denna regim representerad vid en stor internationell biblioteksmässa (IFLA-mässan i Älvsjö 20-23 augusti 1990).

Mässarrangörerna borde inse att en inbjudan till Iran innebär en indirekt sanktion av regimens policy – som om en dödsdom vore en ”åsikt” eller ett ”yttrande” bland alla andra – och att de på sikt medverkar till att gräva det fria ordets, och därmed ytterst sin egen, grav.

Det enda verkligt effektiva sättet att handskas med onda regimer – liksom med onda människor i allmänhet – är att inte på minsta vis samarbeta med dem. Det onda är livsfientligt – och kan inte överleva på egen hand, endast med de goda människornas tysta bifall.

Strängnäs 28 augusti 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 31.8.1990. En för mig i övrigt obekant person vid namn Margareta Hedelius invände mot mitt resonemang i en replik 8.9.1990. Jag saxar:

Denna inställning [att Iran borde bojkottas] vittnar om bristande kunskaper om vad som sker under en biblioteksmässa. Här finns varken troféer eller lagrar, här byts erfarenheter mellan bibliotekarier med olika yrkesbakgrund och här möts människor i tankeutbyte över alla nationella och politiska gränser. Vandaliseringen av den iranska bokexpositionen under IFLA-mötet var därför skamlig och kan inte ursäktas – bara förklaras av denna brist på insikt. [Men den vandaliseringen hade jag inte alls nämnt i mitt ursprungliga inlägg.]

Att bojkotta regimer som upplevs som ett hot ”inte bara mot sina egna undersåtar, utan mot det fria ordet” ger regimen ytterligare skäl att isolera sig. Undersåtarna däremot fråntas effektivt chansen att möta människor i ett nytt, internationellt sammanhang, som i sin tur kan ge upphov och näring åt kritik mot rådande politiska förhållanden.

Hade glasnost och perestrojka över huvud taget kunnat utvecklas om väst skruvat ner eller strypt dialogen?

Mitt svar:

IFLA:s inbjudan till Iran ger ett klart och otvetydigt budskap: vi ser mellan fingrarna på dödsdomen mot Salman Rushdie och på alla andra terrorhot i detta sammanhang; vi är likgiltiga för era offer; vi vänder, för deras och egen räkning, andra kinden till; vi tänker låtsas som om vi har med civiliserade människor att göra, inte med mördare.

Jag försvarade inte i mitt förra inlägg vandaliseringen av det iranska ståndet vid IFLA-mässan, och det är oförskämt och lögnaktigt att insinuera att jag gjort det. Jag tror inte på vandalism. Men jag tror ännu mindre på idén att mygg ska silas och kameler sväljas.

Vad beträffar glasnost och perestrojka, delar jag inte uppfattningen att det är västerlandets undfallenhetspolitik som banat väg för det som idag sker i Östeuropa; jag anser att den tvärtom fördröjt denna utveckling med åtskilliga decennier.

Det begränsade utrymmet på Dialog [SvD:s insändarsida] omöjliggör en utförligare replik.

Strängnäs 9 september 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 14.9.1990. Margareta Hedelius återkom 19.9; jag saxar igen:

I mitt inlägg försökte jag ge min syn på vikten av att väst håller en dialog med företrädare för kultur, forskning och vetenskap från Iran – detta trots eller kanske fastmer med tanke på den sittande regimens terror.

Det skulle vara olyckligt att isolera Iran från intellektuella och konstnärliga kontakter i väst, som det internationella IFLA-mötet var ett forum för. Att den islamiska världen har en annan syn på mänskliga rättigheter är sedan länge känt och har i debatten om FN-deklarationen och andra konventioner kommit till klart uttryck. Dessa olikheter i det internationella normativa systemet uppfattas som störande på båda sidor.

Notera den uttalade relativismen här. – Säg att granne A spelar stereo för fullt nätterna igenom, och att granne B inlämnar klagomål till hyresvärden. Här har vi ett paradexempel på en ”olikhet i det normativa systemet” som ”uppfattas som störande på båda sidor” – granne B får inte sova, och granne A blir irriterad över att bli anmäld. Betyder det att de båda grannarna har ”lika rätt”? Eller att en ”lämplig förhandlingslösning” är att A håller B vaken endast halva natten i fortsättningen? Knappast. Men det är exakt så relativisterna resonerar i världspolitiska frågor.

Mot denna bakgrund vill jag försvara nödvändigheten av en dialog även med medborgare och institutioner som styrs av terrorregimer som hävdar sin legitimitet genom religionen. Islam har också olika uttolkare – somliga av dem strävar i dag efter att harmonisera det islamiska rättssystemet med FN-stadgan och modern folkrätt.

Sådana riktningar inger visst hopp – därför har vi inget annat val än att hålla dörren öppen för kontakter med medborgare i Iran i olika sammanhang.

Mitt svar:

Jag kan inte hålla med. Hela min poäng är att det onda till sin natur är destruktivt och parasiterande. Det kan överleva, endast om det goda tillåter det att överleva genom att samarbeta eller kompromissa. Lämnat åt sig självt skulle det onda helt enkelt självdö.

Vad beträffar exemplet Iran, är det ett känt faktum att dess nuvarande regim inledde sitt välde med massavrättningar av oliktänkande och fortsatte med att skicka ut barnsoldater i kriget mot Irak. Många människor (inklusive Ronald Reagan) inser nu inte ens att det är omoraliskt och självdestruktivt att hjälpa en sådan regim militärt. Det kan därför vara svårt att förstå att det är lika illa att bistå regimen intellektuellt, genom att t.ex. förse den med avancerad biblioteksdatateknik. Men det är lika illa, om inte rentav värre: pennan är mäktigare än svärdet.

Jag skrev förra gången att jag ogillar vandalism, och jag gör det fortfarande. Men det är bristande sinne för proportioner att låta sig uppröras över ett enstaka vredesutbrott, samtidigt som man ser mellan fingrarna (och upprättar ”goda kontakter”) med de massmördare utbrottet var riktat mot.

När offret skriker, är det alltid bödelns fel.

Strängnäs 19 september 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SvD 5.10.90, varefter debatten tog slut.

Det finns förstås mer man kan tillägga här. Jo, det kan säkert vara bra att upprätthålla kontakter med undersåtarna i Iran eller andra diktaturer; men då ska det ju vara med undersåtarna, inte med deras förtryckare. Framför allt är det viktigt att ha kontakter med den opposition som existerar i ett sådant land, en opposition som kan ha väldigt svårt att göra sig hörd. Men det är ju knappast Irans opposition som får resa ut ur landet och delta på biblioteksmässor och liknande!