Postmodernismen dekonstruerad

Det ”postmoderna tänkandet” (presenterat med sedvanlig lärdom i dessa spalter av Leif Eriksson) utgör ett angrepp mot jaget, verkligheten och språket.

Det finns inget ”jag”, hävdar de postmoderna, bara ”en samlingsplats för språkliga intryck som hela tiden susar förbi” – samtidigt som det med ett förläget leende fortfar att tala om sig själva som ”jag”, som om själva samlingsplatsen för de förbisusande språkliga intrycken ännu fanns kvar.

Det finns ingen yttervärld, hävdar de, allt finns i språket och utgör en ”fiktiv diskurs” – samtidigt som de knackar ner sina tankar på skrivmaskiner eller ordbehandlare, lägger dem i kuvert och skickar dem till kulturredaktioner, där de omvandlas till trycksvärta och går genom pressar för att delas ut av cyklande eller bilburna tidningsbud; precis som om dessa ting fortfarande existerade utanför språket, utanför deras ”fiktiva diskurs”.

Det finns ”bara” språk, hävdar de, och finns det varken en inre eller en yttre verklighet måste språket förstås till själva sin natur bli självrefererande, det kan bara handla om sig självt. Det enda som finns är m.a.o. ”sagor berättade av dårar, för andra dårar”. Att detta då måste inkludera allt de själva säger eller skriver är en konsekvens som de gladeligen accepterar.

Allt detta backas upp, inte av argument och bevis (sådana skulle självfallet vara självrefererande och därmed cirkulära), utan av en imponerande radda namn (namn på personer som allesamman lär ha existerat, fastän de enligt tesen också borde tillhöra den ”fiktiva diskursen” och endast utgöra förbisusande språkliga intryck).

Och allt detta har vuxit fram (åtminstone påstår Eriksson det) ur ”en konsekvent avmystifiering eller profanering av tillvaron”. Ändå har det ”postmoderna” klart och tydligt karaktären av mystifikation, av en sorts religionssurrogat – och det är värt att notera vilken tänkare som formulerat postmodernismens grundläggande postulat långt före Derrida, långt före Nietzsche, långt före Hume. Han levde för två och ett halvt årtusende sedan, och hans namn var Gautama Buddha.

Det är naturligtvis lätt att driva gäck med postmodernismen, men saken har en allvarlig sida. Det är inte ur haschångorna i någon källarlokal denna filosofi träder fram och presenterar sig för världen, det är från universitetens föreläsningssalar och seminarier, och det är härifrån den sipprar ut i samhället, ut på kultursidor och in i skolsalar, ut i opinionsbildningen och in i de beslutsfattande församlingarna – samtidigt som dessa salar och seminarier utgör en effektiv propp eller buffert för alla bättre idéer, idéer som inte ryms i de ”fiktiva diskurserna” och därför aldrig ens blir ventilerade.

Men själva denna övertygelse att det finns bättre idéer är farlig, replikerar de postmoderna; den utgör en grogrund för fanatism. Fragmentiseringen och ”dekonstruktionen” av språk och jag och yttervärld kan rädda oss från maktövergrepp; kravet på mening och sanning och system i tänkandet är i sig ett sätt att utöva tvång mot medmänniskorna. Varje rationell övertygelse är en form av fundamentalism, och att hävda sin övertygelse är inte artskilt från att uttala en dödsdom mot en meningsmotståndare.

Men lägg märke till att de samtidigt med hull och hår sväljer en teori (Nietzsches), enligt vilken varje uttalande, varje teori eller ideologi eller filosofiskt system är ett ”förklätt maktspråk”, och all diskussion därmed en fråga om att tvinga snarare än att övertala.

Finns det något motgift? Ja, det finns det. Det finns en filosofi som inte lärs ut vid våra lärosäten; den kallas ”objektivism” och formulerades av den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand (1905-82). Denna filosofi (som idéhistoriskt är en vidareutveckling av Aristoteles) lär oss bl.a. att det finns en yttervärld, att det finns ett jag (medvetande) som kan utforska denna yttervärld, och att vårt språk är ett resultat av denna utforskning (inte en fiktiv förutsättning för en lika fiktiv diskurs om sig självt).

Det är möjligt att sätta sig in i denna filosofi. Den gör en inte till bästis och bundis med professorer och kulturskribenter; men den gör en i stället till vän med verkligheten – vilket i det långa loppet är bra mycket värdefullare.

Strängnäs 20 mars 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 24 mars 1990 under den fyndiga rubriken ”Buddha var postmodernist!”