Frys penningmängden!

Det här är ett ämne som jag har tjatat om till leda, och uppenbarligen till ingen som helst nytta – för vi har ju fortfarande pappersvaluta, och den sjunker fortfarande i värde, och skulden läggs fortfarande på marknaden och på arbetsmarknadens parter, inte på stat och centralbank.

Den yttersta orsaken till inflationen är ökningen av penningmängden i ekonomin. Om mängden pengar och/eller andra betalningsmedel ökar, har företagare inget annat val än att höja sina priser, och löntagare inget annat val än att kämpa för högre löner. Om penningmängden i stället låg stilla, skulle priser och löner fortfarande kunna ändras relativt andra priser och löner, men en allmän ökning av löne- och prisnivån skulle vara utesluten, och någon ”kostnadskris” skulle aldrig kunna uppstå.

Men den ritual som ständigt upprepas och som de senaste veckorna nått oanade höjder är denna: så fort det uppstår en ”kostnadskris” höjs ropen på frysning av löner och priser. En åtgärd som aldrig diskuteras (eller på sin höjd nämns i en mening eller en bisats i förbigående) är en frysning av penningmängden.

Innebörden av detta är att statsmakterna (regering och riksbank) driver fram en kostnadskris genom sin egen expansiva penningpolitik; men i stället för att åtgärda problemet vid roten (stoppa tryckpressarna), gör de arbetsmarknadens parter till syndabockar: fordrar återhållsamhet i löneförhandlingarna, angriper löneglidningen (ett naturligt fenomen i en fungerande ekonomi), etc. Och när det inte hjälper, hotar man med allehanda tvångsåtgärder. Om marknadens parter och aktörer reagerar rationellt på statens irrationella penningpolitik, svarar man m.a.o. med att förbjuda rationella reaktioner. Och vad som är ännu värre: sådana förbudsåtgärder välkomnas på sina håll av folk som borde veta bättre.

Förhållandet mellan penningmängd och inflation är inte okänt bland ekonomerna; både monetarister och ”österrikare” (och säkert många andra också) är väl medvetna om det. Ändå tiger ekonomerna om det, eller viskar på sin höjd, vilket är futilt i det allmänna larmet.

Varför?

Strängnäs 14 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i SAF-tidningen nr 9, 9 mars 1990. – Ett par kortare insändare med i sak samma innehåll:

Orsaken till inflationen är den kontinuerliga påspädningen av penningmängden. Men statsmakterna gör sig blinda för detta ovedersägliga faktum och försöker lösa sitt självförvållade problem med repressiva och totalitära åtgärder, som löne- och prisstopp. När dessa ”lösningar” inte fungerar, kommer de med mer av samma medicin, som t.ex. konfliktstopp. I slutändan väntar den totala tvångströjan över hela ekonomin.

Men inte heller denna hjälper. Öststaterna har alltid sökt dölja sin inflation med ett så gott som permanent löne- och prisstopp. Men inflationen kan inte stoppas på det viset; den tar sig bara andra uttryck: allt sämre varor, allt längre köer.

Den enda lösningen är frihet och guldmyntfot.

Strängnäs 13 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Såvitt jag minns ej publicerad.

Alla de välmenande människor som på sistone i dessa spalter applåderat regeringens ”krispaket” är helt enkelt offer för en gigantisk bluff.

Orsaken till inflationen är en och endast en: ökningen av penningmängden i ekonomin. Det finns bara ett bränsle för inflationsbrasan: papperspengar.

Om affärsidkare sedan höjer sina priser, och om löntagarna kräver höjda löner, så är det endast och allenast en fullt legitim självförsvarshandling från deras sida; det är ett sätt att undvika fattigdom och ruin.

Men det enda en regering någonsin kan erbjuda som botemedel för sin självförvållade inflation är ”indragning av köpkraft”. En sådan indragning gör dock inte ett dyft för att avhjälpa inflationen; papperspengarna är ju redan i omlopp. Allt som händer är att pengarna tas från oss och förs över till stat och kommun.

Att ”hata inflationen” är meningslöst, om man inte hatar (och utrotar) dess orsak. Protester är på sin plats – men de ska riktas åt rätt håll.

Strängnäs 14 mars 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerad i SvD 19.3.1990.