Tyglad individualism?

I Gustaf Petréns ledare i Medborgarrätt 1/90 förekommer ett uttalande som jag betraktar som synnerligen dubiöst – så dubiöst, faktiskt, att det får mig att tvivla på om jag i fortsättningen bör ge Medborgarrättsrörelsen mitt stöd.

Petrén skriver nämligen: ”Det är klart att individualismen måste tyglas.”

Är detta så klart?

För att besvara frågan vill jag börja med att definiera termen. I ett politiskt sammanhang innebär ”individualism” att samhällets makt är begränsad av människans oförytterliga individuella rättigheter, och att samhällets lagar inte får kränka dessa rättigheter. Motsatsen är ”kollektivism”, som innebär att samhällets makt är obegränsad, och att lagar kan stiftas och genomdrivas utan hänsyn till individens rättigheter.

Individualismen grundar sig på föreställningen att varje människa är ett självändamål. Kollektivismen grundar sig på den motsatta föreställningen: att den enskilda människan är ett medel för något förment ”högre” ändamål (samhället eller dess fortbestånd).

Idén att varje människa är ett självändamål har två viktiga implikationer. Den ena är att varje människa ska eftersträva sin egen framgång och sin egen lycka; den andra är att denna strävan i allt väsentligt är hennes eget ansvar. (Och detta sista betyder inte att det är fel att ge eller ta emot hjälp; vad det betyder är att ingen kan fordra andras hjälp som något slags ovillkorlig plikt.)

Den motsatta idén har motsatta implikationer: om den enskilda människan inte är ett självändamål, då är hennes personliga framgång och lycka försumbara storheter; misslyckande och misär blir till dygder. Det individuella ansvaret flyger också sin kos: om den enskilde blott är ett medel för ”samhällets” ändamål, då följer att den enskildes liv primärt är ”samhällets” ansvar, inte ens eget. Det är ju i så fall ”samhället” som vet vad man är till för; och hur ska man själv kunna avgöra på vilken plats man bäst tjänar samhället?

Vad är, i ljuset av detta, innebörden av en ”tyglad” individualism? Ska individualismen ”tyglas” av sin motsats, d.v.s. av kollektivismen? Men motsättningen mellan dessa båda idéer är absolut och principiell: det finns ingen medelväg. Antingen är varje människa ett självändamål, eller också är hon det inte. Vad skulle en kompromiss eller medelväg eller ”tygling” innebära? Att jag har lov att leva mitt eget liv (för min egen skull och på eget ansvar), utom när samhället begär något annat av mig? Men detta betyder att det är samhället som sätter upp ramarna för mitt liv, m.a.o. att jag inte får leva för min egen skull. (Och det omvända gäller också: om samhället har rätt att bestämma över mig, utom när det hindrar min egen framgång, då har samhället ingen bestämmanderätt över mig alls. Från vilken sida man än ser saken är slutsatsen oundviklig: motsättningen mellan individualism och kollektivism är inte en fråga om grader; den är ett ”antingen-eller”.)

Petrén har uppenbarligen inte alls tänkt i dessa banor; han fortsätter: ”Den enes frihet får inte drivas så långt att den andres äventyras.”

Om innebörden i detta är att det finns vissa handlingar som ingen individ (och inget kollektiv) någonsin ska tillåtas utföra – från kallblodigt mord i skalans ena ände till pallande av grannens äpplen i den andra – då vore jag den siste att invända. Men hur kan en sådan ståndpunkt beskrivas med termen ”tyglad individualism”?

Den kan göra det, endast om man jämställer ”individualism” med ”otyglad driftsutlevelse”, med idén att framgång och lycka består i att ”göra vad som faller en in”, med idén att tillvaron i samhället är en kamp på liv och död, att frågan gäller ”äta eller ätas”. Om ens föreställning om individualismen är hämtad från tänkare som Hobbes eller Nietzsche, och ens människosyn från Dostojevskijs berättelse om Storinkvisitorn, då ska förvisso individualismen tyglas – och tyglas ordentligt. (Halvmesyrer som att skapa ”frikretsar” kring den egna personen duger i så fall inte; individen måste i så fall spärras in helt och hållet; och det stora problemet är vilka av oss som ska offra oss och agera fångvaktare.)

Men detta är inte individualismens innebörd, och jag vill påpeka att jag uttryckt mig med avsevärd precision i min utläggning ovan: jag har sagt att varje människa är ett självändamål. Jag påstår alltså inte att jag (P.O. Samuelsson) är ett självändamål, för vilket Gustaf Petrén eller andra medlemmar av MRR eller mänskligheten i stort är medel (eller någon tänkbar variant av en sådan idé). De enda gränser eller ”tyglar” som kan sättas för individualismen är därför de gränser eller ”tyglar” den själv sätter, genom sin egen inneboende logik. (Det är, för att exemplifiera, inte av kollektivistiska skäl som en individualist avstår från att mörda sin granne eller palla hans äpplen – det är därför att han inser att grannen också är ett självändamål.)

Petrén skriver vidare: ”Det gäller att finna balanspunkterna där den enskilde får rimligt utrymme för den egna personen utan att för den skull omgivningen blir lidande.” Jag vill inte förneka att det finns situationer i livet som fordrar balansgång; men att försöka gå balansgång mellan individualism och kollektivism, mellan ens egna verkliga intressen och det förmenta ”samhällsintresset”, är som att gå på lina över Niagarafallet och tro att balanspunkten ligger någonstans mellan linan och fallet.

Som jag inledningsvis nämnde betraktar jag hela denna fråga som en ”samvetsfråga” och avgörande för mitt framtida förhållande till MRR. Jag förutser två skilda reaktioner på detta inlägg.

Den ena är att jag pläderar för renodlad egoism och måste ha ”förläst mig på Ayn Rand”. På detta svarar jag: det är renodlad egoism, och jag har ”””förläst””” mig på Ayn Rand.

Den andra är att betrakta det hela som en övning i semantisk spetsfundighet – vi ”menar egentligen detsamma”, vi bara råkar lägga in olika saker i begreppet ”individualism”.

En sådan reaktion visar i och för sig att ”hjärtat sitter på rätt ställe”. Men jag anser att det är viktigt att ha hjärnan på rätt ställe också. Det katastrofala med att betrakta en dispyt som denna som ”rent semantisk” ligger i att man försöker försvara en god sak på fiendens villkor – att man försöker bekämpa kollektivismen och samtidigt stillatigande acceptera och använda sig av kollektivisternas språkbruk. En sådan kamp är futil, oavsett hur mycket hjärta man lägger in i den.

(En tredje möjligt reaktion är förstås att detta inlägg helt enkelt hamnar i papperskorgen. I så fall kommer jag självfallet att svara med samma mynt.)

Strängnäs 14 februari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Medborgarrätt 3/90. Jag fick några repliker i nästa nummer; mina egna motrepliker inflöt i nr 5/90, varefter debatten förklarades avslutad.

Att Ola Nordang [en norskfödd fascist som i sin ungdom var medlem i Nasjonal samling] är fientligt inställd mot mig och allt jag står för är ingen nyhet för mig; och med någon som anser att jag sitter i ett ”träsk” har jag inget att diskutera.

Carl Gustaf von Hofstens huvudpoäng är att människor måste samarbeta, och att detta vederlägger min tes att den enskildes liv är ett självändamål. Men att vara ett självändamål är inte detsamma som att leva ett eremitliv. Individer upphör inte att vara individer för att de samarbetar med varandra.
von Hofstens andra poäng – att kunskap är död, om den inte förs över i en mänsklig hjärna – är fullkomligt riktig. Min poäng i sammanhanget är att varje mänsklig hjärna är individuell; det finns ingen ”kollektiv hjärna”. (Inte heller är det ”kollektiv” som lånar och läser bibliotekens böcker – det är enskilda låntagare.)

Gunnar Bergs invändningar grundar sig såvitt jag kan se på en komplett missuppfattning av vad jag har skrivit. Min tes är att varje enskild människa är ett självändamål. Detta är ekvivalent med tesen att varje triangel (i planet) har en vinkelsumma av två räta. Slutsatsen att man inte ska palla grannens äpplen (eller skicka honom till gaskammaren, för att ta ett extremare exempel) följer därför med samma obönhörliga logik som slutsatsen att en triangel kan ha högst en trubbig vinkel. (Det är naturligtvis sant att inte alla nödvändigtvis drar de logiska konsekvenserna – i vilketdera av dessa fall – men det motbevisar ju inte tesen; det visar bara på den utbredda oviljan och/eller oförmågan att tänka logiskt.)

Bergs andra huvudinvändning är att jag har fel, när jag hävdar att frågan ”individualism eller kollektivism” är en antingen-eller-fråga. Men jag förklarade varför i mitt förra inlägg, och ser inget egentligt motargument i Bergs replik. Jag vill tillägga att det självfallet finns frågor som inte är antingen-eller-frågor utan medger ett spektrum av olika svar. Men detta är inte en av dessa frågor. Antingen har triangeln vinkelsumman av två räta, eller också har den det inte. Antingen är varje enskild människa ett självändamål, eller också är hon det inte. I intetdera fallet finns det någon ”medelväg”.

Jag vill till sist säga att jag instämmer med Berg om behovet av ”en djuplodad idéhistorisk analys”. Jag instämmer också i att Platoninspirerade utopier är skadliga (milt uttryckt). Vad jag är ute efter, och hoppas kunna vaska fram ur mina idéhistoriska studier, är i stället en Aristotelesinspirerad realism.

Strängnäs 11 oktober 1990
Per-Olof Samuelsson

Till OS’ prenumeranter lade jag till följande kommentar:

Gustaf Petrén avled en tid efter det att mitt första inlägg i denna debatt publicerades. Jag vill därför nämna att jag – trots den kritik jag riktat mot honom – betraktar hans frånfälle som en stor förlust. I svensk debatt var Petrén den främste företrädaren för en rättsstats grundprincip, den princip som brukar kallas ”styrelse av lagar, inte av människor”. Jag anser att denna princip inte kan försvaras fullständigt eller hävdas konsekvent annat än på en individualistisk grundval (och ytterst på erkännandet av verkligheten som yttersta skiljedomare, m.a.o. på objektivitetens princip), och att Petréns typiskt socialliberala försök att jämka samman individualism och kollektivism rycker undan basen för hans egen kamp. Men i det avseendet var han inte sämre än någon annan (utanför objektivismen), och i andra avseenden var han bättre än de flesta.

Om jag får lov att vara sarkastisk vill jag säga att Petréns frånfälle berövar mig hoppet att någonsin få ett intelligent svar på mitt inlägg. (De svar jag fick gick i myggviktsklassen, och jag nöjde mig i min egen replik med några enkla påpekanden.

$ $ $ $ $

Vad beträffar Medborgarrättsrörelsen/Friheten i Sverige vill jag påpeka att den är en typisk ”paraplyorganisation”, som försöker samla människor med oerhört olika ideologisk bakgrund till en gemensam kamp mot byråkrati och överhetsförmynderi. En sådan organisations egen ideologi blir med nödvändighet ett mischmasch; mycket litet kan åstadkommas inom en sådan organisation, och det finns stora faror i att samarbeta med eller stödja den. En organisation som blott och bart är ”mot socialismen”, utan att vara för ett radikalt alternativ, och utan att ens vara entydigt mot kollektivismen, drar till sig inte bara liberala individualister utan också religiöst konservativa, libertarianska anarkister och rentav fascister. (Den person vars inlägg jag vägrade besvara hör till den sistnämnda kategorin.)

Att fästa några större förhoppningar vid dessa organisationer är därför fåfängt. Det mesta man kan hoppas åstadkomma genom att medverka i dem är att ”så ett frö”, och de frön man sår hamnar mestadels på hälleberget eller bland tistlar och törnen. Vad man riskerar är att ge dem en legitimitet som de inte förtjänar. Jag tillråder därför en kallsinnig, ofördragsam, trångsynt och trångbröstad attityd till dem.