Filosofi, journalistik och våld

Det tilltagande våldet i samhället, på gator och torg och idrottsläktare, har uppmärksammats en hel del på sista tiden, och frågan ställs på nytt, förbryllat och förskräckt: varför?

Jag har tidigare (EK 14.8.86) argumenterat för att den yttersta orsaken till våldet står att finna i filosofin, närmare bestämt i den hägerströmska s.k. värdenihilismen. [Se Kristendomen en garant för moralen? Nej!] Men den yttersta orsaken är inte detsamma som den direkta orsaken, och det kan vara svårt att koppla det faktum att påverkade människor inte kan tygla sina aggressioner till vad för länge sedan döda professorer predikat från sina katedrar.

Det finns emellertid ett par parallella företeelser som jag tror kan hjälpa till att klarlägga sambandet.

En är kvällstidningsjournalistiken. Om en nära vän eller anhörig dukat under för gatuvåldet, kan du vara säker på att du inte får vara ifred med din chock och din sorg – den kommer att hängas ut på löpsedlarna, och likdelarna kommer att spridas över flersidiga uppslag.

Kvällstidningarnas automatiska rationalisering för sina hyenefasoner är att de tillgodoser ett ”oavvisligt allmänintresse”. Sant är att vi alla har ett intresse av att veta att våld förekommer i samhället, var det förekommer, och hur vi kan undvika det och/eller skydda oss mot det. Men detta förklarar inte kvällspressens oproportionerliga emfas på snaskiga detaljer, dess åsidosättande av all mänsklig hänsyn, dess spelande på våra känslor av skräck och fasa inför våldet. Det ”oavvisliga allmänintresse” som åberopas är i själva verket ett ”oavvisligt lösnummerintresse”.

Mitt andra exempel är ett mildare utslag av samma mentalitet. Det är den s.k. ”skjutjärnsjournalistik” som utövas av radions och TV:s nyhetsreportrar.

Den rationalisering som anförs här är att journalisten har en skyldighet att hålla tummen i ögat på maktens utövare, att ställa obekväma frågor, att inte vara maktens ödmjuka lakej. Och om detta vore verkliga förhållandet, skulle jag inte ha mycket att invända. Men maktens utövare är försedda med skottsäkra västar, och det enda skjutjärnsjournalisterna åstadkommer är rikoschetter.

Den typiske ekoreportern är inte ute efter att få ett svar från sitt intervjuoffer, och det bästa beviset för det är att när han får ett svar, lyssnar han inte på det utan upprepar samma dumma frågor flera gånger till. Hans eller hennes dröm tycks vara att driva en politiker eller något annat högdjur till nervsammanbrott inför öppen ridå (vilket naturligtvis aldrig lyckas).

Vad mig, lyssnaren, beträffar är reporterns mål inte att göra mig mer upplyst eller ge mig inblickar i maktens maskinerier (som han gärna vill få mig att tro). Hans verkliga mål, och det enda han uppnår, är att öka min adrenalinutsöndring.

Vad är nu kopplingen mellan dessa företeelser och Hägerströms värdenihilism? Kopplingen ligger i det starka betonandet av känslor till förfång för fakta och analys. Värdenihilismen predikar för den akademiska ungdomen att värdeomdömen saknar kognitivt innehåll, att de i själva verket är förklädda känsloyttringar. Vad nyttar det då till att förklara och förstå det goda och det onda i tillvaron? Förklaring och förståelse är uteslutna; det enda vi kan göra är känna.

Och vad kan en journalist, med denna filosofiska bakgrund, göra? Förstå skeendena och förklara dem för oss andra? Nej, det enda han kan göra är att få oss att bli förbannade.

Och härifrån är steget inte så långt till den berusade gatuligisten som sparkar sönder och skär halsen av en medmänniska, bara för att han är förbannad.

Strängnäs 1 november 1989
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning 10.11.89. – Märkligt nog fick jag inte något mothugg från någon journalist.