Varför socialister smutskastar

Var och en som någonsin debatterat med en socialist eller kommunist har förmodligen gjort den frustrerande erfarenheten att motparten inte svarar med sakargument utan med personliga förolämpningar, hånfullheter, misstänkliggöranden av ens motiv och, när inget annat hjälper, hot om ett kok stryk från den samlade arbetarklassen om man inte ger efter och håller med.

Den här typen av argumentation är socialisterna naturligtvis inte ensamma om. Den har existerat i alla tider, och vem som helst, oberoende av ideologi, kan ibland frestas att tillgripa den. Den har till och med ett fint latinskt namn: den kallas ”argumentum ad hominem”, d.v.s. argument mot personen snarare än saken. (Mitt sista exempel, att hota med stryk, har ett eget namn: ”argumentum ad baculum” eller käppargument.)

Men både ”ad hominem” och ”ad baculum” har alltsedan antiken identifierats som logiska felslut. Om en person lägger fram ett påstående eller en teori, då är det enda verkligt intressanta om påståendet eller teorin stämmer överens med verkligheten eller ej. Om påståendets eller teorins upphovsman är ett dygdemönster eller en fähund är irrelevant för sanningsfrågan. (Och påståendet/teorin falsifieras inte heller av ett kok stryk, oavsett hur många som är med om att dela ut koket.)

Det finns emellertid ett skäl till att just socialister vanemässigt hänger sig åt denna argumentationsmetod. Det är inte bara det att de själva saknar goda sakargument. Det verkliga skälet är att de inte kan se någon skillnad mellan sakargument och personargument. Deras ideologi lär dem att ingen sådan skillnad finns.

Jag har ovan gett uttryck åt ett ”gammalmodigt” synsätt, rotat i Aristoteles’ filosofi (och i sunda förnuftet): att kriteriet på ett påståendes eller en teoris sanning är dess överensstämmelse med verkligheten – att världen existerar oberoende av vårt tänkande, och att tänkandets uppgift är att ta reda på hurdan världen är, inte att skapa sig sin egen värld. Men enligt en av socialismens mest inflytelserika lärofäder, Hegel, är ”värld” och ”tänkande” i grunden detsamma; idén om ”överensstämmelse med verkligheten” är därmed överspelad (till förmån för ”tänkandets överensstämmelse med sig självt”); när vårt tänkande förändras och utvecklas, förändras och utvecklas världen med det. Det som var sant igår är falskt idag, och i morgon är det både sant och falskt på samma gång.

Marx’ bidrag till detta teoribygge var idén att utvecklingen sker genom en strid mellan olika samhällsklasser. Tankar och teorier är enligt detta synsätt bara en ”överbyggnad” som återspeglar den ekonomiska ”basen”. De är blott och bart uttryck för ”klassintressen”. Med detta synsätt kan det inte finnas något sådant som ”sanna” eller ”falska” påståenden – det kan bara finnas påståenden som gagnar de rika och sådana som gagnar de fattiga.

Därför kan en marxist inte se någon skyldighet att påvisa att hans meningsmotståndare sakligt har fel. Att ens försöka göra det skulle vara att försvära sig åt en ”falsk objektivitet”. Allt marxisten ser sig manad till är att påvisa att meningsmotståndaren går någons (helst ”de rikas”) intressen tillhanda. ”Ad-hominem”-argumentet har upphöjts från logiskt felslut till kunskapsteoretisk princip. (Och eftersom utvecklingens slutmål har bestämts till att vara den ena klassens fysiska seger och den andras fysiska undergång, gäller detsamma om käppargumentet.)

Därav den upprörande brutaliteten i socialisternas argumentation. Därav alla deras envisa och systematiska smutskastningskampanjer.

Frestelsen kan vara stark att ge igen med samma mynt. Men detta är uppenbarligen ingen lösning. Det kan bara leda till att vi fastnar i ett ställningskrig, där marxisterna får lov att diktera debattvillkoren och debattmetoderna.

Den yttersta lösningen ligger i att söka sanningen (d.v.s. utforska verkligheten) – och inte vara alltför rädd för den störtskur av skymford som kommer att hagla över en, när man säger den.

Strängnäs 17 november 1988
Per-Olof Samuelsson

Ej publicerat.