Ayn Rand i Liberal Debatt

Liberal Debatt är en folkpartistisk idétidskrift och ska inte förväxlas med det numera nedlagda diskussionsforumet med samma namn.

Jag anser att jag något måste kommentera den korta notisen om Ayn Rand i Liberal Debatt 3-4/1988. Jag gör det med viss ovilja, eftersom Liberal Debatt i det förflutna vid ett par tillfällen publicerat direkt lögnaktiga påståenden om mig själv och mina tankar och åsikter, för att sedan förklara ”debatten avslutad”, så att jag inte fått en chans att försvara mig och rentvå mitt rykte. [Se Svar till Per Kraulis.] Jag hyser inga större förhoppningar om att bli behandlad på ett hederligare och mera gentlemannamässigt sätt av LD i framtiden.

Jag tänker inte uppehålla mig vid LD:s svepande och hånfulla omdömen om Ayn Rands filosofiska förmåga, för jag anser att de säger mer om LD:s allmänna debattnivå än om ämnet för debatten, och det behövs knappast någon djupanalys från min sida för att påvisa det.

Jag ska endast kort kommentera LD:s märkliga likhetstecken mellan ”altruism” och ”medmänsklighet”. Altruism är den moraliska läran att människans enda existensberättigande ligger i att leva för andra och tjäna andras ”välfärd”. Det är inte svårt att inse att en sådan lära, konsekvent tillämpad, innebär varje enskild persons slaveri under alla andra. Att identifiera denna lära med ”medmänsklighet” (en företeelse som endast är möjlig mellan fria, självständiga individer) är, om inte annat, ett utslag av oursäktlig tankeslapphet.

LD:s huvudinvändning mot Ayn Rand är att ”välfärdsstat och blandekonomi likställs med kommunistiska och nazistiska diktaturer”. Men detta är en uppenbar vantolkning. Vad Ayn Rand lärde ut i denna fråga var i korthet följande: en ”blandekonomi” är, som själva namnet anger, en blandning – i detta fall en blandning mellan politisk/ekonomisk frihet och statliga kontroller. Men dessa båda element – frihet och kontroller – är oförenliga, och en blandning dem emellan kan inte förbli stabil. Vi står därför inför ett vägval: vi kan avveckla de statliga kontrollerna och uppnå ett tillstånd av laissez-faire-kapitalism; men om vi inte gör det, kommer de statliga kontrollerna att växa och sluka upp friheten, vilket i slutändan leder till diktatur (fascistisk, socialistisk, eller möjligtvis någon tredje form). Om LD:s redaktion vill oja sig över den tankegången, är det dess privilegium. Men tankegången bör allt först refereras korrekt.

Eftersom LD har satt rubriken ”Är Keynes och Ohlin stalinister?”, ska jag också säga några ord om dessa båda.

Keynes var såvitt jag vet inte stalinist. Men det är ett ovedersägligt faktum att Keynes själv menade att det ekonomiska system han förespråkade i General Theory var särskilt väl lämpat för en totalitär stat. Denna anklagelse mot Keynes kan tyckas magstark, men det är lätt att kontrollera: uttalandet finns i Keynes’ eget förord till den första tyska upplagan av General Theory (som kom 1936, samma år som originalet).

Man skulle därför på goda grunder kunna anklaga Keynes för att vara hitlerist. Men – eftersom Keynes var så noga med att inte nämna saken i den engelska upplagan av sin bok, utan sparade den till den tyska, tror jag sanningen är den att Keynes helt enkelt var en intellektuell pultron som ville hålla sig väl med alla sidor och säkra sin egen framtida renommé oberoende av vilken makt som gick segrande ur dåtidens konflikter.

Inga sådana anklagelser kan gärna riktas mot Bertil Ohlin. Men han var förvisso anhängare av en blandekonomisk välfärdsstat. I sin bok Fri eller delegerad ekonomi från 1936 har han ett kapitel som heter ”Kritik av den ekonomiska låt-gå-liberalismen”. Jag har läst detta kapitel med viss uppmärksamhet, därför att folkpartister rutinmässigt hävdar att det innebär en vederläggning av laissez-faire-principen (statens skiljande från ekonomin). Någon sådan vederläggning finns inte i Ohlins text; det finns inte ens ett begripligt argument mot laissez-faire-principen. Vad man finner är allmänna, föraktfulla floskler typ ”otidsenligt” eller att ”den levande tidsandan” fordrar statliga ingrepp.

Jag vill inte ställa Ohlin lika lågt som jag ställer Keynes (han försökte åtminstone inte sälja sina idéer till Hitler); men nog är det märkligt att det enda som kan anföras mot laissez-faire är den ”tidsanda” som rådde 1936? Det skulle inte dröja många år innan denna ”tidsanda” störtat oss i krig och kaos.

Ekonomer med bättre idéer än Keynes och Ohlin (sådana som Mises och Hayek) flydde från ”tidsandan” och valde exilen framför stövelklacken. Men de blir aldrig några hjältar i den ”medmänsklighetens” högborg som heter Liberal Debatt.

1936 gav Ayn Rand ut sin debutroman, De levande, den mest gripande skildring av förhållandena i ett totalitärt samhälle jag känner till. Sedan gick hon visare och formulerade en filosofi som på sikt kan göra oss immuna mot totalitarism. Men för detta kommer hon aldrig att få utstå annat än spott och spe i samma ”medmänsklighetens” högborg.

Strängnäs 16 augusti 1988
Per-Olof Samuelsson

Nej, det här blev inte heller publicerat.