Debatt med stalinist

O.J. Eriksson var vid denna tid en flitig insändarskribent (av allt att döma en övervintrande gammalstalinist), som tidigare huvudsakligen ägnat sig åt att försvara Sovjetunionens politik i Afghanistan. Det följande är så absurt att jag nog måste citera det i dess helhet:

År 1940 kännetecknades av förberedelser för storanfallet från kapitalismen [sic] mot socialismen. Råheten i nazisternas framfart vid dessa förberedelser gjorde dock att England och USA 1941 motvilligt [sic] valde att göra gemensam sak med det socialistiska Sovjet.

Mera villigt ställde ungerska, rumänska, finska och baltiska nazistsympatisörer upp på Hitlers sida i kriget mot socialismen. Även bland österrikare, bulgarer, slovaker och fransmän fanns villiga krafter, som ställde upp i kampen på nazismens sida.

Trots den här mobiliseringen så förlorade Tyskland kriget. Otvivelaktigt spelade USA:s och Englands insatser en betydelsefull roll härvid, men det stora avgörandet kom på östfronten, där nazisternas förluster uppgick till över 70 procent av deras totala förluster under andra världskriget.

Efter kriget bildades efterhand socialistiska stater i Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Socialismen har efter det framgångsrika försvarskriget framflyttat sina positioner.

I slutet av 1989 inleddes i just dessa länder förändringar som enligt många bedömare innebär återgång till kapitalism. Om så sker och om ett återförenat Tyskland, som många förespråkar, också blir kapitalistiskt, då återstår bara att de baltiska staterna blir självständiga för att kapitalismen ska ha återtagit all den mark som förlorades till socialismen under och efter kriget.

Lyckas detta så har USA och Västtyskland uppnått den målsättning som efter 1945 flera gånger har uttalats.  Oroande att denna utveckling sker just i de länder som 1941 var mest beredda att göra gemensam sak med nazisterna! Kan det helt uteslutas att USA och Västtyskland haft ett finger med i spelet?

Hr O.J. Erikssons historieskrivning och analys av nuläget (DN 18.1.90) är alltför absurda och alltför konspiratoriska för att kunna vinna tilltro utanför Norrskensflammans trognaste läsekrets.

Några saker som bör hållas i minnet är dock följande:

– att nationalsocialismen var och är en form av socialism.

– att nationalsocialismen, både i teori och praktik, var fullt ut lika antikapitalistisk som sovjetkommunismen.

– att Nazityskland och Sovjetunionen under 1939–41 gemensamt hade lagt under sig stora delar av det mellanliggande territoriet, och att det nya som inträffade 1941 var att de båda rövarimperierna råkade i luven på varandra beträffande fördelningen av bytet. (Den angripande rövaren – Hitler – ville gärna ha hela bytet, och den försvarande rövaren – Stalin – fick det så småningom; men detta ändrar inte det faktum att båda var rövare.)

Huruvida den nuvarande utvecklingen i Östeuropa innebär att ”kapitalismen återvinner förlorad terräng” är det nog för tidigt att sia om. Men det är ju inte förbjudet att hoppas.

Strängnäs 18 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i DN 25.1.90. O.J. Eriksson återkom med en replik, ur vilken jag saxar:

Samuelsson [är måttlös], som framför påståendet att nationalsocialismen var en form av socialism och fullt ut lika antikapitalistisk som Sovjetkommunismen! Nazisternas motståndare på hemmaplan var ju socialdemokrater och kommunister. På det internationella planet var de båda huvudmotståndarna Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet.

Nazismen erhöll rikligt ekonomiskt stöd från storfinansen, t.ex. från Stinnes och Thyssen. I stället för att felaktigt kallas socialistisk, så borde rörelsen betecknas som kapitalismens desperata stadium med uppgift att hindra socialismens utbredning.[i]

[Samuelsson torgför] den tyvärr inte ovanliga men likafullt felaktiga historieuppfattningen att Hitler och Stalin var vapenbröder.

Redan 1936 vid tyska inmarschen i Rhenlandet, vid Münchenöverenskommelsen 1938 och vid förhandlingarna i Moskva 1939 on en anti-Hitlerkoalition, så kunde västmakterna genom enade aktioner med Sovjet kanske ha stoppat Hitlers framfart.[ii]

1. För att förvissa sig om att nazismen var anti-kapitalistisk behöver man inte gå längre än till NSDAP:s partiprogram från 1920. Det enda som skiljer detta program från ett socialistiskt standardmanifest är att det också är kryddat med antisemitiska utfall (och t.o.m. detta måste betraktas som ett utslag av socialism, eftersom det är typiskt för socialismen att skylla missförhållanden i samhället på särskilda grupper, och det enda nazisterna behövde göra var att kombinera hatet mot storfinansen med hatet mot judarna).

2. Den tyska storfinansen under Weimarrepubliken betalade ”beskyddarpengar” till samtliga politiska partier, även till kommunisterna. Detta är en oundviklig konsekvens av ett samhällssystem där den politiska makten håller den ekonomiska i ett strupgrepp.

3. Västmakterna förde en ömklig eftergiftspolitik mot Hitler i München, precis som de förde en ömklig eftergiftspolitik mot Stalin i Jalta. Allt detta bevisar är västmakternas ömklighet.

4. Hela trätan mellan kommunister och nazister är i grunden ovidkommande, eftersom båda ideologierna hävdar att individen är intet, gruppen (staten) allt; vilket innebär att båda förespråkar slaveri och bara kan leda till slaveri i praktiken. ”Kampen” dem emellan är ingenting annat än en kamp mellan pestbakterier och kolerabakterier. För den som drabbas räcker det med att veta att båda dessa bakterier leder till döden, och att man därför gör klokt i att vaccinera sig mot båda.

Lästips: Leonard Peikoff, The Ominous Parallels (New York: Stein & Day, 1982).

Strängnäs 31 januari 1990
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i DN 8.2.90. – Här ytterligare en insändare jag skrev vid samma tid, men som vad jag minns inte blev publicerad:

Diktatorsvännernas logik är ganska fantastisk. Trots alla läger och utrensningar och ockupationer var Stalin tydligen en hyvens karl, för han ”räddade oss från nazismen”.

Om Hitler vunnit kriget, skulle vi höra exakt samma argument från andra hållet: vad spelar lite folkutrotning och några gaskammare för roll? Han räddade oss i alla fall från kommunismen!

För att använda ett slitet uttryck: man kan tvista i det oändliga om vilket som är värst, pest eller kolera. Men tvisten är totalt ointressant, så länge båda sjukdomarna leder till döden.

Strängnäs 25 januari 1990
Per-Olof Samuelsson