Länge hade jag för vana, inte att gå tidigt till sängs, men väl att skriva insändare om hur ond kommunismen är. Ett lönlöst företag, eftersom kommunister ändå inte låter sig övertygas och anti-kommunister ändå inte behöver övertygas.

Kommunismen är ond!

Ända sedan den moderna kommunismen föddes, har dess företrädare försäkrat oss om att den, bara den genomfördes, skulle skänka oss frihet och överflöd. Karl Marx formulerade tanken i det bekanta uttrycket ”ett språng från nödvändighetens till frihetens rike”. Lenin hävdade i Staten och revolutionen att kommunismen skulle skapa ett överflöd som i sin tur skulle göra statsmakten överflödig och leda till dess ”bortvittrande”.

Idag, när det stora ”kommunistiska samhällsexperimentet” definitivt tycks ha gått in i pensionsåldern, står det klart för alla och envar att kommunismen i själva verket lett till slaveri och fattigdom. Men får detta faktum kommunisterna att ompröva sin grundinställning? Nej, det får det inte. Det där var inte den ”riktiga” kommunismen, svarar de; det var fråga om en urspårning (eller kanske två eller femtusen). Vi måste skilja mellan kommunism och stalinism, säger de; kommunismen är god, det var bara Stalin som var ond. Det kanske fanns några smärre fel i analysen av samhällsutvecklingen, säger de; men det kan vi rätta till; det är bara att hugga i och ta nya tag.

Gulag och Muren och Tiananmentorget och ockupationerna och invasionerna och allt det andra, hävdar kommunisterna och deras apologeter, var, kort sagt, bara misstag på vägen. De kanske kan undvikas nästa gång vi gör vårt samhällsexperiment. Språnget från nödvändighet till frihet misslyckades den här gången, säger de. Än sen? Ge oss en ny chans!

Allt detta är bedrägeri (och självbedrägeri).

Armod och slaveri är inte beklagliga ”misslyckanden på vägen” (eller ”rivningar i första försöket”), de är inbyggda i kommunismens själva filosofi.

Den enda grundsats på vilken frihet och överflöd kan byggas är grundsatsen att varje människa måste leva sitt eget liv för sin egen skull. Detta betyder inte att varje människa måste leva som eremit, men det betyder att människorna i sitt umgänge med varandra måste uppträda som handelsmän, som köpare och säljare, och erbjuda varandra värden i utbyte mot värden. Det betyder att man måste leva på sitt eget arbete och sin egen produktion, antingen direkt eller indirekt (genom byte med andra), och att man inte kan eller får leva och överleva som parasit.

Men den kommunistiska grundprincipen är den rakt motsatta: att alla måste leva för alla; eller mera exakt: att var och en som enskild måste leva för alla som grupp eller kollektiv. Men detta betyder att varje enskild människa, den högste såväl som den lägste, är en slav. Det betyder att gruppen (eller i praktiken gruppens talesmän eller hövdingar) kan handskas med den enskilde efter behag, köpa honom eller sälja honom, göda honom eller svälta honom, ge honom en talarstol eller en munkavle, allteftersom det passar gruppen.

Är det produktivt arbete eller parasitism som gagnas av denna filosofi? Man behöver inte gå långt för att finna svaret, bara till det allom bekanta slagordet: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Om det inte fanns utsugare och utsugna i världen, skulle kommunismen skapa dem: var och en som behöver något, men inte själv kan eller vill producera det, blir utsugare; utsugen blir var och en som kan arbeta och producera.

Det är en grym ironi att kommunismen skapar just det den säger sig vilja avskaffa: tvång och utsugning. Men det är, som ovan visats, ingen tillfällighet. Om kommunisterna kunde koppla sina egna idéer till verkligheten, skulle de se att det är just dessa idéer som skapat mardrömmen. Men det gör de inte. De bara drömmer vidare i högönsklig välmåga.

Om kampen mot fattigdom och förtryck (och inte bara verklighetsflykt och maktlystnad) vore deras motiv, skulle de börja med att inse att kommunismen är alltigenom ond, inte bara till sina konsekvenser utan till sitt ursprung; och de skulle med avsmak vända sig från den. De skulle upptäcka kommunismens motsats (vilken uppenbarligen är kapitalismen), och de skulle omfatta den med entusiasm.

Men det gör de inte. De fortsätter att fördöma kapitalismen (och egoismen, och verkligheten) och skyller den för allt det onda de själva åstadkommer. De är i ordets djupaste bemärkelse hycklare. Som sådana bör de kännas igen, och som sådana bör de behandlas.

Strängnäs 8 december 1989
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning 15.12.89.

Kommunismen är fortfarande ond!

Den insändare jag besvarar nedan har jag tyvärr inte kvar; men den var författad av Christer Bergström.

En sak som man måste förstå när det gäller socialismen är att den är motiverad, inte av omsorg om de fattiga och förtryckta, utan av hat mot de förmögna och framgångsrika.

Ett argument som vältaligt illustrerar detta har nyligen framförts i dessa spalter. Det går ut på följande:

Rumäniens diktator Ceausescu lever ett lyxliv i sus och dus. Svenska näringslivstoppar (som t.ex. Gyllenhammar eller Jacob Palmstierna) lever också ett lyxliv i sus och dus. Därför är kampen mot Ceausescu och kampen mot Gyllenhammar/Palmstierna i grunden samma kamp.

Detta analogiresonemang bortser helt uppenbart från det väsentliga i frågan: att Ceausescu håller sitt eget folk på svältgränsen. Ingen kan gärna hävda att P.G. Gyllenhammar svälter ut Volvos arbetare, eller att SE-bankens tjänstemän och kunder får köa i timmar varje dag för livets nödtorft, bara för att Palmstierna ska kunna bo billigt i sin lyxvilla. Men det är inte svälten och förtrycket som upprör socialisterna, det är de rikas rikedom som sådan; och därför kan de inte se skillnad mellan förtjänt och oförtjänt rikedom, mellan rättmätig belöning och utsugning.

Dessutom finns det faktiskt kommunistiska diktatorer som lever eller har levt synnerligen spartanskt. Lenin är ett exempel. Pol Pot ett annat. Men deras spartanska livsföring har inte gjort deras folk rikare, och den ursäktar inte på något sätt deras illgärningar.

Det finns för den delen också kapitalister som lever spartanskt, som inte unnar sig någon nämnvärd lyx och plöjer ner sina vinster i verksamheten i stället (speciellt om den befinner sig i ett uppbyggnadsskede). Men deras spartanska livsföring (till skillnad från Lenins och Pol Pots) sparar dem inte för socialisternas hat.

(Vad de inte kan eller vill begripa är att det är den kapitalistiska ideologin som leder till överflöd och den socialistiska ideologin till svält och blodbad – inte det antal diamantringar deras respektive företrädare bär på sina fingrar.)

Samma insändare tar också upp drottning Silvias diadem. Den analogin är åtminstone något mera plausibel, eftersom monarkin otvivelaktigt är en parasitär (och, strängt taget, socialistisk) institution och (till skillnad från näringslivet) helt lever på skattemedel. Men inte ens drottning Silvias diadem och övriga kreationer kan gärna sägas betalas med folkets varubrist och svält; och för övrigt: om apanaget till kungahuset drogs in, finns det förmodligen tillräckligt många rojalister här i landet för att hålla hennes garderober fyllda på frivillig väg. (Så många kommunister finns det knappast i Rumänien.)

Eftersom insändaren i fråga ger sig ut för att vara ett svar på ett tidigare inlägg av mig, bör jag för ordningens skull påpeka att de argument jag framfört överhuvudtaget inte bemöts i den. Däremot återfinner man några av de hånfulla tillmälen som socialistiska debattörer tydligen inte kan klara sig utan. Det vore tacknämligt om någon någon gång ville tala om för socialisterna att sådana personangrepp är irrelevanta, att de inte gör deras argument bättre eller starkare, och, framför allt, att de inte gör deras egen ideologi mindre människofientlig och mindre ond.

Strängnäs 20 december 1989
Per-Olof Samuelsson

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning, men ej publicerat. – Jag bör kanske nämna att detta skrevs bara några dagar före Ceausescus fall.