Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Kritik mot konservatismen

Henrik Unné och Filip Björner (eller, som han då hette, Filip Lundberg) var i slutet av 80-talet engagerade i en organisation för svensk anslutning till NATO, som gav ut en tidskrift som hette Allians. Det följande är en replik på ett inlägg av Dietmar Kröhnert. Min replik blev inte publicerad, men vad svepskälet för den refuseringen var minns jag inte. (Kröhnert var vid den här tiden kristen; han har sedermera konverterat till buddismen.)

I en artikel under rubriken ”Nazism är vänsterextremism” (Allians 1/89) argumenterar Dietmar Kröhnert för den ”klassiska konservatismen” som ett alternativ till vår tids totalitära ideologier. På ytan kan det förefalla som om jag borde välkomna Kröhnerts analys – jag håller förvisso med om att nazism och kommunism är ”samma andas barn”. Men allt Kröhnert erbjuder som bot mot detta är ytterligare en dos av samma anda.

Kröhnert sammanfattar den ”klassiska konservatismen” i fyra punkter. Låt mig ta upp dem en efter en.

1. Institutioner som har bestått genom generationer har visat sin duglighet och skall bevaras.

Detta är den oskyldigaste av de fyra punkterna. Jag vill definitivt inte plädera för ett raserande av hävdvunna institutioner för raserandets egen skull. Men det är lika definitivt inte sant att en institution bevisat sitt värde genom att bestå under lång tid. Tänk på vad det skulle innebära! Det enda vi kan anföra mot Nazitysklands institutioner vore i så fall att de blev så kortvariga (bara tolv år). Vi kan inte kritisera Sovjet på samma grunder – Sovjetstaten har bestått i sjuttio år och såtillvida ”bevisat sitt värde”. För att anknyta till Kröhnerts lärofader, Edmund Burke: de institutioner som raserades av franska revolutionen var förvisso gamla och ärevördiga. Betyder det att de nödvändigtvis var bra? Å andra sidan var de inte bestående nog att hålla stånd mot revolutionens anstormningar. Betyder det att de var dåliga? Till yttermera visso: om ålder och beständighet vore huvudkriteriet på samhällsinstitutioners värde, då drivs vi till slutsatsen att det bästa samhälle som hittills existerat måste ha varit faraonernas Egypten, som varade i tusentals år. Och jag skriver inte detta bara för att göra mig lustig: faraonernas Egypten var en teokrati, och teokrati är exakt vad Kröhnert pläderar för.[1]

2. Religionen är samhällets grundval.

Religionen som sådan är en ond makt i tillvaron, för den säger att människan ska underordna sitt förnuft under tron. Detta är illa nog, men så länge ett samhälle har fullständig religionsfrihet, är religionens skadeverkningar starkt begränsade: den som vill offra sitt förnuft kan göra det (och lida konsekvenserna), men ingen kan hindras från att utöva sitt förnuft efter bästa förmåga. Men att etablera teokrati – att göra religionen till grunden för samhället – är att uttala en dödsdom mot förnuftet och backa upp dödsdomen med alla de vapen den politiska makten lägger i ens hand. Ett mörkare och lömskare brott mot människan låter sig knappast tänkas.

3. Samhället förutsätter olika klasser och stånd.

Frågan om ojämlikheten mellan människor är väsentligen en rättvisefråga. Jag är en varm anhängare av principen att duktigt folk ska tjäna grova pengar och mindre duktigt folk inte fullt så grova. Men frågan vem som är duktig respektive mindre duktig kan endast avgöras i fri tävlan på en fri marknad. Idén om ”klasser och stånd” är en alltigenom kollektivistisk idé – den innebär att en människas duktighet beror av hennes börd och arvsanlag, inte av hennes egna prestationer. Ett samhälle som fryser fast människor i det stånd där slumpen låtit dem födas är ett samhälle som förnekar individens individualitet.

För övrigt förstår jag inte hur Kröhnert kunnat missa det faktum att vad han säger inte är motsatsen till, utan fullständigt samstämmigt med, marxismens och nazismens klass- och rastänkande.

4. Plikter är viktigare än rättigheter.

Den enda rimliga analysen av förhållandet mellan ”rätt” och ”plikt” är att säga att våra rättigheter ålägger oss att respektera samma rätt hos andra. I trafiken innebär den ene trafikantens förkörsrätt en väjningsplikt för den andre; på samma sätt innebär varje människas rätt till liv eller egendom en ömsesidig förpliktelse att inte kränka den rätten.

Men att vända på detta och göra plikt till grunden för rätt är att utplåna begreppet rätt fullständigt. En plikt som går före rätten skulle vara en plikt grundad på godtyckliga diktat – och den ”rätt” vi behåller skulle vara en viss begränsad valfrihet i hur vi uppfyller dessa godtyckliga plikter. Olika pliktmoralister har olika mening om vari de ”bjudande plikterna” består, men detta ändrar inte det grundläggande mönstret.

Det är självfallet ingen tillfällighet att den som pläderar för ett i grunden teokratiskt samhälle också pläderar för en pliktmoral. Men vi har nyligen sett denna kombination åskådliggjord: shiamuslimer sägs ha en helig plikt att döda Salman Rushdie bara de får tillfälle; deras ”rätt” inskränker sig till valet av mordvapen.

Några sammanfattande ord: grundpremissen för NATO-kampanjens arbete är att vårt västerländska samhälle med dess grundvärderingar är värt att försvara. Men vilka är dessa grundvärderingar? De är i grund och botten sekulariserade värderingar – mänskliga rättigheters oförytterlighet, en frihet för individen som endast begränsas av rättmätiga lagar, inte av godtyckliga påbud och diktat, etc. – allt grundat på principen att förnuftet är människans enda orakel (för att citera en berömd boktitel[2]).

Men om grunden vore Kröhnerts ”klassiska konservatism”, skulle Västerlandet helt enkelt inte vara värt att försvara – det skulle vara precis lika totalitärt som de ideologier Kröhnert själv angriper. Och om vi predikar ”klassisk konservatism”, då ska vi inte förvånas om människor, lämnade utan bättre vägledning, i ren, blind självbevarelsedrift flyr till vänstern och skockas runt dess paroller.

Jag har ytterligare en kommentar, som framför allt riktar sig till dem som i detta ämne tänker som jag, men kanske inte ser alla implikationerna. Jag har sagt att Kröhnerts ideologi är felaktig; jag hoppas mitt framställningssätt visar att jag också betraktar den som ond. Men det onda är i sig självt maktlöst – det kan leva och frodas endast genom att parasitera på det goda. Men vad innebär detta för de goda människorna? Att de har en och endast en chans att värja sig mot ondskan: att identifiera den som ond och sedan vägra samarbeta med den.

NATO-kampanjen har ett mål med vilket jag sympatiserar: att trygga oss mot kommunismen. Men detta mål kan inte uppnås om vi samarbetar med dem som tänker som Kröhnert – att tro det är att hänge sig åt illusioner och att ge hans idéer en sanktion som de inte förtjänar.

Uttrycket ”trygga oss mot kommunismen” är meningslöst, om vi inte kan formulera det positivt, och den positiva formuleringen är: ”göra världen trygg för kapitalismen”. Vet vi att, och varför, vi är för kapitalism, då vet vi också att, och varför, vi måste skydda oss mot kommunism, nazism, iransk teokrati, m.m. Vi vet också att Kröhnerts ”klassiska konservatism” står på fiendesidan, och vi vet att vi måste förkasta den. Att tro något annat är att offra sin framtid för blå dunster.

Strängnäs 7 juni 1989
Per-Olof Samuelsson

Addendum
till Henrik och Filip

Som framgår av slutklämmen i det här inlägget är det ett stort problem förknippat med varje försök att utnyttja NATO-kampanjen som en hävstång för att sprida objektivismen. (Observera att jag inte kategoriskt påstår att det skulle vara fel att engagera sig för NATO; det mesta jag säger är att ett sådant engagemang stjäl tid och energi från viktigare uppgifter.)

Ni bör vara medvetna om problemets natur, och i viss mån är ni det säkert också. En aspekt av det vill jag redogöra för (jag vet inte om ni tänkt på det själva).

I ”Vad kan man göra?” skriver Ayn Rand bl.a.:

De enda grupper man med rätta kan ansluta sig till idag är ad-hoc-kommittéer, d.v.s. grupper som organiserats för att uppnå något enstaka, specifikt, klart definierat mål, som människor med skiljaktiga åsikter kan vara ense om. I sådana fall har ingen lov att försöka tillskriva alla medlemmarna sina åsikter eller använda gruppen för att tjäna något dolt ideologiskt syfte (och på detta måste man hålla ett mycket, mycket vaksamt öga).

Självfallet förstår ni halva poängen med detta. Om folk som Dietmar Kröhnert eller Tommy Hansson använder NATO-kampanjen som en hävstång för att sprida uppfattningen att försvaret för ett fritt samhälle har en religiös grund, så inser ni säkert hur farligt det är och hur viktigt det är att ta avstånd från dem.

Men hur är det med att använda NATO-kampanjen som en hävstång för att sprida objektivismen? När allt kommer omkring är objektivismen en sann filosofi, så vad kan vara fel med att sprida den?

Mitt svar på det är att Ayn Rands ord är lika tillämpliga i detta fall. Om ens dolda ideologiska syfte är objektivistiskt eller religiöst-konservativt (eller libertarianskt eller något annat) är irrelevant. En ad-hoc-kampanj måste vara och förbli en ad-hoc-kampanj.

Detta är inte ”bara” en moralisk poäng, utan också en praktisk. (Som ni vet finns det ingen dikotomi mellan det moraliska och det praktiska.) Den praktiska poängen är att objektivismen inte låter sig spridas med dessa metoder.

Förstå mig rätt. Jag säger inte att det är fel att diskutera objektivism inom NATO-kampanjen eller att försöka intressera folk för objektivismen eller få dem att gå på Henriks öppna hus. Vi måste självfallet utnyttja alla kanaler vi kan; men jag vill påpeka att de framgångar vi kan nå på detta sätt är ytterst begränsande.

Det finns ytterligare ett problem som jag vill ta upp. Jag har ingen lösning på det, men jag tror det kan vara till hjälp för oss att formulera vari problemet består.

Henrik följer i sitt arbete en definitiv strategi, som jag vill beskriva så här: hitta personer som är ense med objektivismen i någon specifik, konkret fråga, och försök sedan visa dem att den filosofi de behöver för att backa upp denna ståndpunkt är just objektivismen. Leta efter personer som inser att kapitalister inte bör förföljas, eller att välfärdspolitik leder till ofärd, eller att u-hjälp skadar u-länderna, eller att diktaturer måste isoleras, o.s.v. – nämn sedan Ayn Rand för dem och hoppas att de ska gå  vidare därifrån.

Återigen säger jag inte att det är fel att arbeta på det sättet. Ibland fungerar det – ibland får man ”napp”. Men för varje fisk som nappar på den kroken får man tio gamla bildäck eller kasserade skor. Skälet är förstås att en persons enighet med oss i någon enstaka, konkret fråga inte säger oss något om personens mottaglighet för en rationell filosofi i dess helhet. Allt jag säger är att metoden har sina begränsningar, och att vi måste vara medvetna om dem.

Tyvärr har jag själv inget bättre att komma med. Det bästa jag kan säga är att vi är i samma position som Roark i förhållande till sina klienter – de finns där, och förr eller senare hittar de honom.

Kvalitet är viktigare än kvantitet. Om vi når fram till hundratals personer som håller med oss en smula på några enstaka punkter och sedan försvinner till libertarianismen eller något liknande, då är allt vårt arbete strängt taget bortkastat. Men om vi skulle hitta en enda person i Sveriges land som har den intellektuella och moraliska potentialen att bli en framtida Leonard Peikoff, då spelar det strängt taget ingen roll hur mycket blod, svett och tårar det har kostat: vårt arbete har gått med vinst, och vi har kanhända räddat civilisationen.



[1]) Resonemanget i det här stycket har jag plankat från Ayn Rands uppsats ”The Stimulus and the Response” i Philosophy: Who Needs It (det plankade stycket återfinns på s. 178).

[2]) Reason: The Only Oracle of Man. A Compendious System of Natural Religion av Ethan Allen (1738–1789), 1784. Hela denna bok finns att läsa på nätet. (Som framgår av undertiteln är boken ett försvar för “naturlig” religion i motsats till ”uppenbarad” religion.)


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.