Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

Retrospektiva avdelningen
Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad "Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum".)


Rothbard hyllar Sovjetunionen

Erfarenheten visar att under 1900-talet som helhet har den mest krigiska, mest interventionistiska och mest imperialistiska enskilda staten varit USA.

Varje idé om att "exportera" kommunismen till andra länder på den sovjetiska militärens rygg strider helt och hållet mot marxism-leninismens teori.

[Sovjet] har aldrig använt sina trupper annat än för att försvara sitt territorium inom kommunistblocket, inte för att utvidga det ytterligare… Aldrig har Ryssland använt sina trupper för att utvidga sitt maktblock eller erövra ytterligare territorium."

Är dessa citat hämtade ur "Nyheter från Sovjetunionen" eller härrör de måhända från Sara Lidman eller Maj Wechselman? Ingalunda. De står att läsa i kapitlet om "Krig och utrikespolitik" i Murray N. Rothbards libertarianska manifest For A New Liberty, allmänt betraktad som den libertarianska rörelsens bibel.

De är givetvis saxade ur ett mycket längre resonemang, men de fångar ändå in kontentan av Rothbards utrikespolitiska ståndpunkt. USA är en aggressiv nation, inställd på världsherravälde, som aktivt undertrycker frihetliga revolter runt om i världen, som lägger sig i andra nationers inre angelägenheter och understödjer auktoritära regimer. Sovjetunionen å andra sidan är en i grunden fredsälskande nation, som visserligen undertrycker sitt eget folk men som aldrig skulle tänka sig att utsträcka sitt undertryckande vare sig till sina grannfolk (t.ex. Afghanistan) eller till andra, mera avlägsna länder (t.ex. Kuba, Nicaragua, Moçambique) – om det inte vore för att landet tvingades att göra det i rent självförsvar mot den amerikanska eller västerländska imperialismen. Grundpremissen för Sovjetunionens utrikespolitik har ända från början varit "fredlig samexistens" och "icke-aggression" (premisser med vilka libertarianer helhjärtat måste instämma), och alla avsteg från denna grundpremiss beror på att Sovjet hotas av invasion utifrån.

Det finns förvisso mycket negativt att säga om USA:s utrikespolitik i vårt århundrade, men att ranka USA som aggressor nr 1 (ovanför inte bara Sovjet utan också Hitlertyskland och Mussolinis Italien) är nog lite väl magstarkt. Och att säga att Sovjet avhållit sig från att erövra resten av världen, inte av fruktan för militärt nederlag, utan av hängivenhet till principen om "fredlig samexistens" eller därför att kommunismen måste få växa fram i varje land för sig, verkar tämligen absurt. Rothbards hela resonemang låter som ett eko av den officiella sovjetiska linjen – att Sovjet är militärt inringat av ett hungrigt västerland, och inte tvärtom.

Men den intressanta frågan är hur Rothbard, och många andra libertarianer, kan hamna i en så bakvänd ståndpunkt i utrikespolitiska frågor. Libertarianismen handlar ju trots allt om frihet och icke-aggression, om vi ska tro den på dess ord. Hur kan då ledande libertarianer ta ställning för Sovjetunionen, vår tids värsta förtryckarnation, mot USA, där friheten trots allt har mera utrymme än någon annanstans i världen?

Orsaken är att Rothbard (och hela den "rothbardianska skolan") ser staten som frihetens huvudfiende, ja rentav som dess enda fiende – staten, inte någon viss enskild stat, utan staten som sådan, oavsett vilka principer den är grundad på. Rothbards ideal är inte ett samhälle där staten krympts till sina legitima funktioner (vad vi skulle kunna kalla dess "nattväktarfunktioner"), utan ett samhälle där staten är helt och hållet avskaffad, och där alla dess funktioner, inklusive försvar och polisväsende, överlämnats åt den fria marknaden.

Om man som jag anser att staten har ett positivt värde, så länge den håller sig inom sina råmärken, men att den är en dödlig fara och en dödlig fiende så snart den överskrider dessa, då är det uppenbart att de stater man först och främst måste bekämpa är de totalitära, och att om man ska rangordna dem så måste man bedöma Sovjet som den värsta nu existerande staten och USA som den bästa (eller i varje fall en av de minst dåliga). Detta utesluter naturligtvis inte den mest svidande kritik mot USA, men det utesluter varje tagande av Sovjetunionens parti, vad det vara månde.

Men anser man med Rothbard att staten som sådan är ärkeboven och upphovet till allt ont i världen, då blir det i sista hand tämligen likgiltigt om man ställer sig på USA:s sida eller Sovjets. Alla rimliga proportioner i bedömningen av olika stater försvinner. Det blir omöjligt att se det som ett värde att leva i ett västerländskt samhälle under beskydd av en demokratisk stat, och som ett värde värt att försvara mot totalitära hot eller intrång. Stat som stat!

Det kan naturligtvis argumenteras att Rothbards uttryckliga anarkism inte är en nödvändig förutsättning för hans pro-sovjetiska hållning, och att även en anhängare av en begränsad nattväktarstat skulle kunna hamna i samma fälla. Alla existerande stater förtrycker ju sina medborgare i större eller mindre omfattning, och skillnaden mellan västerländska blandekonomiska välfärdsstater och de rent totalitära staterna kan ses som en gradskillnad. Så eftersom varken USA eller Sovjet är någon nattväktarstat, kan inte också en vanlig sund nattväktare säga "stat som stat"?

Men det finns principiella skillnader också mellan förvuxna välfärdsstater och rena diktaturer. En välfärdsstat ger oss rätt till en liten smula liv, en liten smula frihet, begränsad egendom och en inte alltför påträngande strävan efter ett inte alltför översvallande mått av lycka. En totalitär stat förnekar dessa rättigheter i deras totalitet. Den förbjuder oss att ens tala om dem!

Det finns en överhängande risk att en välfärdsstat så småningom tar steget över till diktatur. Men lösningen på detta dilemma är inte att förespråka anarki (anarki innebär bara att kränkningar av individens rättigheter betraktas som lika okränkbara som dessa rättigheter själva), och inte heller i att jämställa välfärdsstaten med den totalitära staten. När det gäller USA:s utrikespolitik ligger den stora faran inte i att USA backar upp Pinochet eller hans motsvarigheter runt om i världen. Jag betraktar detta som synnerligen osmakligt, men det finns det som är värre. Det verkligt osmakliga och det verkligt farliga är att USA behandlar Sovjetunionen som en likvärdig samtalspartner i internationella sammanhang. Och om libertarianer är bekymrade över USA:s marsch mot totalismen (och det har de anledning att vara), då är den första åtgärd de borde förespråka ett brytande av alla officiella diplomatiska förbindelser med Sovjet. Det skulle visa att de sätter värde på friheten! Och det skulle ge oss hopp om en fri värld!

Eskilstuna 13 juli 1985
Per-Olof Samuelsson

Publicerat i något förkortat skick i Svensk Linje 7/1985.

Ursprungligen betitlad "USA, Sovjet och libertarianismen", men Henrik Sundholm föreslog den kraftfullare rubriken. SvL satte f.ö. rubriken "Rothbard på fel spår".

En utförligare kritik av Rothbards idé hittar ni i uppsatsen Är "Frihets"fronten anarkistisk?


Innehållsförteckningen Artiklar "on line" Till startsidan

Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.