Ett ord om David Hume

Denna korta uppsats ingick som en del i en OS-bilaga 1989. (Bilagan hette "En utsträckt hand" och bestod av ett inlägg i den debatt som fördes i Svensk Linje om "vara och böra" samt ett par kommentarer till den debatten; en del andra inlägg i samma debatt finns i pamfletten "Rand vs. Popper".) Humes resonemang tar jag också upp i nätnattväktaren "Vara och böra än en gång".

De människor som hävdar att ett "böra" aldrig kan härledas från ett "vara" försöker inte ens grunda sin uppfattning på fakta, utan på auktoritet: närmare bestämt på David Humes auktoritet. Inleder de inte sin argumentation med: "Som bekant...", så inleder de den med: "Redan Hume konstaterade..."

Det kan därför vara av intresse att veta vad Hume faktiskt sade i frågan; det står i en kort avhandling från 1751 med titeln An Inquiry into the Principles of Morals.

Hume hävdade att när vi prisar eller klandra en handling, så grundar sig vårt beröm eller klander inte på fakta i målet, eller på förnuftsslut utifrån dessa fakta; det grundar sig i stället på att handlingen hos oss uppväcker en känsla av moraliskt gillande eller ogillande. Vi kan m.a.o. inte se om en handling är god eller ond; och vi kan inte räkna ut eller resonera oss fram till det; men vi kan känna om den är det.

Hume menade att denna känsla av gillande/ogillande är universell, eller lika för alla människor. Om två personer får höra talas om samma händelseförlopp och ändå fäller olika värdeomdömen om det, så beror det på att de båda personerna erhållit olika information om det. (Om vi t.ex. för höra om ett mord, känner vi moraliskt ogillande; får vi sedan veta att det i själva verket rörde sig om självförsvar, mildras eller försvinner detta ogillande.)

Det finns två punkter att ta upp här.

För det första hävdar Hume faktiskt att det finns ett klart och otvetydigt samband mellan fakta och värderingar (eller mellan "vara" och "böra"); sambandet är bara inte direkt från fakta till värdeomdöme, utan det går via känslan (och denna känsla görs också följdriktigt till det yttersta värdekriteriet).

Denna uppfattning är felaktig (och om ni känner till objektivismens syn på förhållandet tanke-känsla kan jag ge er i "hemläxa" att själva analysera misstaget); till Humes försvar vill jag ändå säga att hans uppfattning inte har nått till det stadium av ruttenhet som hans sentida uttolkare tillskriver honom.

För det andra: när Hume hävdar att vi alla har denna förmåga att känna gillande/ogillande, så hävdar han faktiskt att denna känsla är ett faktum i verkligheten, ett "vara", någonting som faktiskt finns. (Det är för all del inte ett faktum i yttervärlden, men det är ändå ett faktum om vårt eget medvetande.) M.a.o.: Hume härleder alla värdeomdömen från en specifik typ av fakta, alla "böran" från ett specifikt "vara".

Humes egen analys faller platt till marken, om man accepterar tesen att ett "vara" aldrig kan implicera ett "böra". Att jag känner ett gillande, det må vara aldrig så intensivt, inför en viss handling kan i så fall aldrig betyda att jag också bör utföra den; och det ogillande som jag känner inför tanken att begå ett mord eller ett rån kan heller aldrig tala om för mig att jag inte bör utföra dessa ogärningar (eller ens att de faktiskt är ogärningar).

Påståendet att ett "vara" aldrig kan implicera ett "böra" innebär i själva verket att ordet "böra" är ett tomt ljud utan innebörd; och det är ingen skillnad mellan den värdenihilistiska tesen och påståenden som att ett "vara" aldrig kan implicera ett "snöra" eller ett "glöra" eller ett "abborröra".

Och det verkliga sambandet mellan David Hume och modern värdenihilism ligger inte enbart i hans "emotiva värdeteori" (även om den är felaktig, är den inte totalt nihilistisk) utan mycket mer i hans syn på allmänbegrepp. Humes uppfattning (som han tog över från Berkeley och "vidareutvecklade") var att allmänbegrepp saknar objektiv innebörd och i själva verket representerar "vanemässiga associationer" i vårt medvetande. (Även denna uppfattning grundar sig på begreppsstöld; fundera t.ex. på om begrepp som "vanemässig" eller "association" har någon objektiv grund i verkligheten, eller om dessa begrepp själva blott och bart är resultat av "vanemässiga associationer".)

Berkeleys och Humes uppfattning innebär i slutändan att det inte finns något sådant som begrepp eller abstraktioner; men om det vore sant, skulle det inte heller finnas något sådant som ett mänskligt språk; de ljud vi har för vana att utstöta kan inte skiljas från papegojpladder, och de krumelurer vi har för vana att fästa på papper, eller rista i sten, eller knacka in på disketter, kan inte skiljas från kråkfötter.

Min polemiska poäng här är densamma som den brukar vara: om någon undrar varför objektivismen bemöts med meningslöst pladder, beror det på att våra meningsmotståndare accepterat grundpremisser som gör allt tänkande och resonerande till pladder; att de uppfattar "böra-satser" och värdeomdömen som pladder är strängt taget bara en detalj i det stora hela.

Copyright © 1991, 2002 Per-Olof Samuelsson
Får givetvis citeras med angivande av källa