Spontan ordning?

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1990.

Somliga förespråkare av frihet och motståndare till socialism underminerar sin egen ståndpunkt och spolar ut barnet med badvattnet på följande sätt: socialismen, säger de, är ett uttryck för människans överdrivna tilltro till vetenskap och förnuft; socialismen har uppenbarligen misslyckats; dess misslyckande innebär ett vetenskapens och förnuftets misslyckande.

Ett exempel på detta är en kolumn, signerad Cecilia Stegö, i SvD 28 dec 89, ”Varför så många inte kan förstå” (nämligen vad som just nu händer i Östeuropa). Kolumnens tes är att socialismen bygger på ”rationalism och kollektivism”, och att den frigörelseprocess som nu pågår följaktligen är ett uttryck för ”antirationalism och antikollektivism”.

Innan jag går vidare vill jag gärna inflika att det finns en bemärkelse i vilken denna hopbuntning av ”rationalism” och ”kollektivism” är giltig. Om vi med ”rationalism” menar det kunskapsteoretiska tillvägagångssättet att dra ut konsekvenserna av (oprövade) premisser och samtidigt vägra att titta på verkligheten, då är förvisso socialismen en form av rationalism. (De socialister som idag envetet håller fast vid de socialistiska ”idealen” och skyller dess reella misslyckanden på stalinistisk ”urspårning” är typexempel på rationalism.) Objektivismen hävdar att ”rationalism” i denna bemärkelse utgör rätsidan av ett falskt mynt, vars aviga kallas ”empiricism” och består i att enbart ”titta på verkligheten” och aldrig integrera erfarenheter till övergripande principer.

Men det är uppenbarligen inte denna bemärkelse Cecilia Stegö har i åtanke; och den hopbuntning hon gör sig skyldig till är i sanning olycksbådande. Hon skriver nämligen:

… denna krets [30-talets ”salongskommunister”] lät sig förföras av socialismens närmast obegränsade tilltro till vetenskap och förnuft, rationalitet och kollektivism… Industrialismens genombrott, den tillämpade vetenskapens glansperiod och kulturens svek mot sina egna grundförutsättningar hade lagt grunden för detta och snart ifrågasatte ingen egentligen vetenskapens obegränsade tilltro till sina egna möjligheter, industrins storskaliga rovdrift på människor och natur, socialismens krav på kollektivism och politikens segervissa samhällsingenjörer.

M.a.o.: kommunismen står för vetenskap, förnuft och rationalitet; om den leder till katastrofala resultat (som t.ex. den hejdlösa miljöförstöring i öststaterna som i dessa glasnosttider blivit uppenbar även för de mest antikapitalistiska ”miljövänner”), så betyder det att vetenskap, förnuft och rationalitet leder till katastrofala konsekvenser; om socialistiska ”samhällsingenjörer” misslyckas med sitt samhällsbygge, så beror det inte på deras teoriers ovetenskaplighet och oförnuft, tvärtom: de har bara varit alltför vetenskapliga, alltför förnuftiga!

Är detta en ”grön” kritik mot socialismen (som ordvalet i citatet ovan kan antyda)? Knappast: Cecilia Stegö har gjort sina politiska lärospån i Fria Moderata Studentförbundet och har varit redaktör för Svensk Linje; och hon räknas till den ”nyliberala” falangen inom detta förbund.

Varifrån kommer då idéerna? Vem är det som öppnar avloppet i badkaret så vidöppet att barnet följer med vattnet? För att besvara denna fråga ska jag citera vidare:

Det råder inget tvivel om att den revolution som nu genomförs i Östeuropa är antirationalistisk och därmed antisocialistisk och – liberal. Det senare är inte så mycket därför att människorna vet allt om, och är hängivna, liberala ideal såsom konstitutionellt skyddade individuella rättigheter, rättssäkerhet, demokrati och marknadsekonomi, utan därför att de spontant uppfattar denna samhällsordning, kalla den vad som helst, som den enda verksamma garantin mot en rationalistisk totalitarism och för ett människovärdigt samhälle.

Jag har kursiverat ordet ”spontant” i citatet ovan, för var och en som ser detta ord i ett sammanhang som detta bör lysa upp och spontant utropa: ”Aha! Hayek!”

Det är Friedrich August von Hayeks idé om marknadsekonomi och rättssamhälle som ett uttryck för en ”spontan ordning” snarare än för en av förnuftet uttänkt ”plan” som utgör det ideologiska fundamentet för fröken Stegös barnet-med-vattnet-spolning.

Hayeks idéer har blivit föremål för en insiktsfull kritik i senaste numret av Objectively Speaking (vol. 2, nr 2), i en recension av Hayeks The Fatal Conceit (ung. ”Den ödesdigra inbilskheten”) författad av James Stevens Valliant; mina fortsatta kommentarer är i huvudsak grundade på denna recension.[i]

Hayek började sin bana som socialist, men han blev omvänd till marknadsekonomin genom läsningen av Ludwig von Mises’ Socialism (eller Die Gemeinwirtschaft, som den hette i original). Speciellt tog han intryck av Mises’ bevis för att en planekonomi förstör prismekanismen i ekonomin och därmed gör det omöjligt för en planekonomi att åstadkomma något annat än kaos och förstörelse. Hayek förlorade tilltron till socialismen; men det förefaller som att han i samma andetag förlorade tilltron till det mänskliga förnuftet.

Ingen statlig ”plan” kan ersätta den ”spontana” ordning som tar sig uttryck i prismekanismen. Hayek utvidgar denna insikt till att omfatta samhället som helhet: ingen ”plan” för hur ett idealt samhälle ska se ut kan någonsin ersätta den ”spontana” ordning som tar sig uttryck i de samhällsinstitutioner som människorna själva skapar, när de lämnas fria och i fred.

Så långt är allt strängt taget gott och väl med Hayeks resonemang; men sedan följer ett ordentligt hopp bort från förnuftets smala väg.

Fastän planekonomernas och samhällsingenjörernas inbilskhet uppenbarligen grundar sig på falska premisser, tar Hayek den som ett uttryck för förnuft (eller ”överdriven” tilltro till förnuftet); och hans slutsats är att det inte är förnuftet som driver samhällsutvecklingen framåt. (Och det är faktiskt därför som han väljer att kalla utvecklingen ”spontan”.)

Civilisationens utveckling följer, enligt Hayek, i princip samma mönster som levande organismers utveckling genom naturligt urval. Och det är uppenbart att förnuftet inte spelar någon som helst roll för utvecklingen av organismer som inte är utrustade med förnuft. Det borde vara lika uppenbart att för organismer utrustade med förnuft (människor), spelar förnuftet en roll, och en avgörande roll. Men det är detta Hayek vill förneka. Människor handlar ”spontant”, menar Hayek; vissa av människornas spontana handlingar har ett överlevnadsvärde, andra inte. I efterhand kan vi konstatera vilka samhällsinstitutioner som haft ett överlevnadsvärde; men att säga att människorna vägleddes av förnuftet när de skapade dessa institutioner är en efterrationalisering; det skulle vara som att säga att hästen har strecktecknade kindtänder därför att den finner det förnuftigt att ha det, snarare än att säga att evolutionen gagnat hovdjur med sådana tänder.

Ett exempel: Adam Smith identifierade arbetsdelningens princip i Wealth of Nations (1776). Men i själva verket har människorna praktiserat arbetsdelning, i större eller mindre omfattning, sedan tidernas morgon. Enligt Hayeks resonemang vägleddes de inte i sitt handlande av någon princip eller teori eller av sitt förnuft; de bara praktiserade arbetsdelning ”spontant”; utvecklingen har sedan visat att detta var någonting bra. (För att arbetsdelningen ska vara ”förnuftig”, enligt Hayeks syn på förnuftet, skulle Adam Smith ha varit tvungen att leva på stenåldern och skriva sitt mästerverk på lertavlor i en grotta! Och sedan lägga fram en stor ”plan” och ett ”arbetsdelningsministerium” för att tvinga på människorna den fria marknaden!)

Det är självfallet sant att stenåldersmänniskorna inte läst Adam Smith och att de omöjligen skulle kunna fatta en så vittfamnande abstraktion som ”fri marknad kontra merkantilistiska regleringar”. Men det är lika sant att en stenåldersmänniska, för att fatta att ett visst fall av specialisering eller handelsutbyte är till nytta, måste utföra ett visst mentalt arbete, m.a.o. tänka, m.a.o. använda sitt förnuft. Det är också sant att om ingen före Adam Smith tänkt i sådana banor, skulle inte heller Adam Smith kunnat göra det. Och det är inte sant att Smiths teori blott och bart var en ”efterrationalisering” utan egen inverkan på den framtida utvecklingen: kapitalismens segertåg under det efterföljande seklet skulle knappast varit möjligt utan Wealth of Nations.

Men enligt Hayek är det bara stora, omfattande integrationer, typ Smiths arbetsdelningsprincip, som utgör förnuft; de små integrationer som vi alla gör i vårt dagliga liv (och som själva utgör grunden för de stora integrationerna) utgör något annat, något som vi utför tanklöst och ”spontant”. (Och detta är en falsk dikotomi som inte gärna kan förklaras av något annat än de djupa intryck Hayek tagit av Immanuel Kant.)

Hayeks hela resonemang innebär med andra ord att det tänkande de enskilda människorna utför i sitt vardagsliv inte är förnuftigt; förnuftiga är bara de stora planer socialister och utopister gör upp för våra liv; eftersom dessa planer till sina resultat är katastrofala, är själva bruket av förnuftet katastrofalt.

Vad friheten och kapitalismen behöver, enligt Hayeks resonemang, är blind ”spontanitet”; förnuftet måste avfärdas, därför att det utgör en hämsko på denna spontanitet.

Sanningen är naturligtvis den rakt motsatta. Inget tänkande, det må gälla små eller stora tankar, är ”spontant” i Hayeks mening; om vi som individer överger förnuftet till förmån för ”spontaniteten”, går vi under. Kapitalismens överlägsenhet över andra samhällssystem består förvisso inte i att den befriar oss från förnuftets skrankor; den består tvärtom i att den maximerar användningen av förnuftet i samhället. Och socialismens katastrof består inte i att den är ”alltför förnuftig”, utan i att den faktiskt minimerar bruket av förnuftet, genom att förbjuda medborgarna att tänka och handla rationellt.

Det är naturligtvis möjligt att Cecilia Stegö och alla andra ivriga eftersägare av Hayek tror att de gör kapitalismen och mänskligheten en tjänst, när de försöker spola ut förnuftet med socialismen. Men hur kan de tro det? Har de förnuftiga skäl för sin uppfattning? Eller är det bara så att de spontant upplever förnuftet som sin fiende?

(Se också Hayek och förnuftet.)