”Gråkult” i Dagens Nyheter

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1990. – I Själviskhetens dygd ingår en uppsats som heter ”The Cult of Moral Grayness”, som jag strax tidigare hade översatt under rubriken ”’Gråkulten’ i moralen”.

En ovanligt klar, nästan svart-vit, illustration av den moderna ”gråkulten” ges i en artikel på DN:s ledarsida den 6 februari 1990, signerad Johannes Åman. Artikeln heter ”Den konsekventa politiken – bara en dröm”, och dess tes är att vi ska vara glada över att våra politiker inte är konsekventa, att de ofta motsäger sig själva och sviker sina uttalade ideal. ”[A]ccepterandet av en del inkonsekvenser är en nödvändig förutsättning för demokrati”, så lyder slutsatsen och slutklämmen.

Vilka premisser leder till denna märkliga slutsats?

En vanlig klyscha, som vi väl hört till leda, är att vi måste kompromissa mellan ”frihet” och ”trygghet”. Åman formulerar klyschan som följer:

Frihet och trygghet till exempel är värden som ömsesidigt begränsar varandra. För den skull upphör vi inte att betrakta båda som värden. Men i praktiken kan medborgarna aldrig på en gång få maximal frihet och trygghet, eftersom frihet inte bara innebär möjligheter för individen utan också risker.

M.a.o.: man kan inte på en och samma gång vara fullkomligt fri och fullkomligt trygg – man måste välja lite av vardera.

Att vara fri – så lyder tankegången – innebär ett fruktansvärt och skrämmande ansvar; inget kan garantera den fries överlevnad, utom hans eget arbete och hans egen intelligens. Trygghet, däremot, är något som man kan finna i en fängelsehåla; där behöver man varken tänka eller arbeta; där behöver man bara vänta på att fångvaktaren ska komma med dagsportionen; det enda man är utlämnad åt är fångvaktarens (och hans överordnades) godtycke, och det kan väl aldrig skrämma någon?

De som tänker i dessa banor är rädda för friheten, därför att de skräms av dess risker; de törs inte ta chansen att misslyckas. Men de tilltalas inte heller av tanken att tillbringa sitt liv i fängelse. Därför är de tvungna att söka, och att förespråka, en kompromiss: ett stort fängelse vill de ha, så de slipper cellskräcken; ett välbyggt fängelse vill de ha, inte ett mögelhus; medbestämmanderätt vill de ha, och möjlighet att byta ut elaka fångvaktare. Etcetera. Men tryggheten, den måste fängelseledningen tillhandahålla: att bygga eget och tillhandahålla sin egen trygghet, den tanken är dessa människor främmande.

Men detta är uppenbarligen inte en kompromiss mellan frihet och ”trygghet”, utan mellan frihet och slaveri. ”Trygghetsnarkomanerna” väljer slaveriet för att slippa från frihetens ansvar; och sedan vill de ändå ha en smula frihet inom de ramar som slaveriet utstakar. Detta är innebörden av påståendet att frihet och trygghet ”ömsesidigt begränsar varandra”.

De flesta av dessa människor skulle hålla med om att det är berömvärt att avskaffa slaveriet, i dess mest uppenbara former; de är inte stalinister. Men lite slaveri måste alltid finnas kvar i botten: att rycka upp det med roten, att motsätta sig det kompromisslöst, att hävda att den politiska friheten är allena saliggörande, är omöjligt för dem: det skulle kasta ut dem i en frihet de inte tror sig kunna klara av. Så de nöjer sig med en halvmesyr.

Vårt behov av halvmesyrer försvaras av Åman på följande sätt:

[S]jälvmotsägelser är inte bara oundvikliga. Den polske filosofen Leszek Kołakowski har i en essä med titeln "Till inkonsekvensens lov" rent av hävdat att mänskligheten lever vidare endast tack vare inkonsekvensen: "Fullständig konsekvens är praktiskt taget liktydigt med fanatism, inkonsekvens är toleransens källa".

(Kołakowski har gjort sig känd som en vältalig kritiker av marxismen och totalitarismen. Men att vara mot det som är fel betyder tyvärr inte alltid att man är för det som är rätt. Kołakowski gör som Hayek: spolar ut barnet med badvattnet; i Hayeks fall: vår tilltro till förnuftet, i Kołakowskis: vårt behov av konsekvens.)

För att reda ut förvirringen i Kołakowskicitatet ovan, låt oss börja med att ställa frågan: varför ska man vara konsekvent?

Det grundläggande svaret är att verkligheten är motsägelsefri. Eftersom syftet med vårt tänkande är att identifiera verkligheten och integrera vad vi identifierat (och sedan använda den vunna kunskapen för att handla på ett livsbefrämjande sätt), följer att också vårt tänkande måste vara motsägelsefritt: om våra idéer kolliderar med varandra, kolliderar de också med verkligheten. Och om vårt handlande ska främja vårt liv, måste det rätta sig efter vårt tänkande: att handla mot sin egen rationella övertygelse innebär att sätta sitt liv på spel.

Men enligt Kołakowski är det inkonsekvens som är livsbefrämjande; konsekvens är liktydigt med fanatism.

Men ingen skulle fördöma en fanatiker (eller ens kalla honom ”fanatiker”), om det inte rörde sig om fanatism i tjänst hos något ont. Vad skulle det innebära att anklaga någon för ”fanatisk godhet” (eller ”fanatisk ärlighet”, ”fanatiskt rättvisepatos”, etc.)? En person eller en rörelses ”fanatism” kan helt enkelt inte bedömas moraliskt utan kännedom om innehållet i fanatismen. (Angreppet på ”fanatismen” som sådan är bara en variant av angreppet på ”extremismen” som sådan.)

Det finns ett åtminstone till synes plausibelt motargument mot resonemanget ovan: är inte onda människor konsekventa, när de förespråkar onda läror och utför onda handlingar?

Till exempel: Hitler hatade judarna; var han inte konsekvent, när han också gasade dem? Är inte Khomeini konsekvent, när han skickar ut barnsoldater på slagfälten eller utfärdar en dödsdom mot Salman Rushdie? Regisserades inte skräckväldet under Franska revolutionen av de mest konsekventa revolutionära jämlikhetsivrarna? Och hur är det med alla de libertarianer som jämställer politisk frihet med obegränsat godtycke och därför ställer upp och försvarar pederasti, ”snuff movies” och heroinlangning till skolungdomar? Exemplifierar inte allt detta Kołakowskis tes: att inkonsekvensen kan rädda oss från sådana skräckscenarier och därmed är livsbefrämjande?

Det är förvisso sant att dessa människor tänker och handlar i samstämmighet med sina egna premisser. Problemet är att dessa premisser inte är samstämmiga med verkligheten. Och hela skälet till att man ska vara konsekvent är, som jag nämnt, att verkligheten är motsägelsefri. Allt exemplen ovan visar är att man måste vara konsekvent hela vägen, alltigenom; att man inte kan skärma av verkligheten, ”konsekvent” följa sina falska premisser och vänta sig att verkligheten ska gå en till mötes och förvandla ens undanflykter till sanningar.

En ond människa kan inte vara alltigenom konsekvent; om hon vore det, skulle hon dö så gott som på fläcken. En god människa, å andra sidan, måste vara alltigenom konsekvent. Vad skulle inkonsekvens innebära, om ens premisser är sanna (verklighetsförankrade och livsbefrämjande)? Ingenting annat än att man sviker det goda för att ge plats åt det onda; vilket innebär: att upphöra att vara god och i stället bli ond.

För att gå vidare, bygger Kołakowskis resonemang på en viss dubbeltydighet hos termen ”tolerans”.

När människor prisar ”tolerans” och fördömer ”intolerans” menar de vanligtvis att man bör ta avstånd från förföljelser av religiöst eller politiskt oliktänkande. Och så långt är allt gott och väl. Men ”tolerans” har också en vidare bemärkelse: att avstå från att fördöma det som är falskt och ont. Och den sortens tolerans är sannerligen ingen dygd.

Om en mattelärare ger en elev rätt på ett tal som i själva verket är alldeles fel uträknat, kan han förvisso kallas ”tolerant” mot den stackars eleven, men det är ingen tolerans som förtjänar uppmuntran, och den innebär snarare en otjänst än en välgärning mot eleven. Hur mycket större otjänst gör då människorna, om man ”tolererar” falska läror inom filosofin, framför allt inom etiken och politiken, där sådana läror alldeles uppenbart kan få katastrofala följder?

Åman/Kołakowski fyller på med en ”hyllning till osäkerheten”:

Kołakowski menar att inkonsekvensen som individuell mänsklig hållning helt enkelt är en reserv av osäkerhet som stannat kvar i medvetandet, en permanent känsla av att man möjligtvis själv har begått ett misstag eller att motståndaren skulle kunna ha rätt.

Vad betyder detta?

Det är till att börja med i och för sig inget fel att vara osäker. Människan är varken allvetande eller ofelbar; att nå fram till riktiga slutsatser är inte automatiskt och kan ibland innebära långvarigt tankearbete. Om man ännu inte vet svaret på en fråga, fordrar den intellektuella hederligheten att man säger: ”Jag vet inte.” Om ens slutsatser är preliminära, ska man inte ge sken av att de är slutgiltiga. Det är däremot allt fel i världen att leva med en permanent känsla av osäkerhet, eller att betrakta sin osäkerhet som något slags andlig reserv att ta till, när vissheten tryter; detta betyder inte bara att man inte vet svaret i någon specifik fråga, utan att man är ovillig att ta reda på svaret; att man upphöjer okunnighet och ovisshet till en dygd, och betraktar kunskap och visshet som mentala defekter.

Som Ayn Rand påpekat: ”gråkulten” i moralen och ”ovisshetskulten” i kunskapsteorin är besläktade.

Det är dags att summera. Mina resonemang ovan bygger i stor utsträckning på lagen om det uteslutna tredje: ett samhällssystem är antingen fritt eller ofritt (och ett ”milt” slaveri är fortfarande slaveri); en människa är antingen god eller ond; antingen är man konsekvent alltigenom, eller också är man inkonsekvent. En sådan tillämpning fordrar att man gör de rätta distinktionerna: att säga att människan antingen är fri eller trygg är ett exempel på en falsk dikotomi; att likställa fördömandet av det onda med förföljelser av oliktänkande är ett exempel på ”hopbuntning” (package-dealing).

Men detta är en insikt som Åman explicit förkastar; om det ”uteslutna tredje” har han följande att säga:

Fullständig konsekvens är emellertid bara möjlig i det teoretiska tänkandets värld: ’a’ utesluter ’icke-a’. I den praktiska handlingens värld är förhållandet mellan de värden vi hyllar inte alls så entydigt.

M.a.o.: teori och praktik har ingenting med varandra att göra; och logiken har ingenting med verkligheten att göra. Det är knappast nödvändigt för mig att analysera tankegången; inte efter att ha översatt och gett ut OS 10 och 11 [”Vem behöver filosofin” och ”Filosofiskt detektivarbete”]. Och slutsatsen är given: Johannes Åman har ingenting med logiken eller med verkligheten att göra.

$ $ $

Ett par fotnoter:

Vad gäller förhållandet mellan frihet och trygghet vill jag också rekommendera avsnittet ”Freedom as the Foundation of Security” i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics, s. 22f.

När jag skriver att "Hayek spolar ut barnet med badvattnet", syftar jag på en annan OS-bilaga som följde med samma utskick, men den bilagan finns än så länge inte på nätet (kommer att åtgärdas). Men det går bra att i stället läsa min uppsats Hayek och förnuftet.