[Vi tar] sats för att bryta den framvällande monologen med en första fråga om vad som djupast kännetecknat det tjugonde århundradet. Gadamer tvekar inte ett ögonblick:

"Den industriella revolutionens seger, inför vilken vi alla är förlorare. […] Det är inget tvivel om att teknologin har besegrat oss, och det är inte säkert att vi kommer att överleva den. Det gäller inte bara de ekologiska problemen.

Jag skulle tro att energifrågan kommer att lösas under nästa århundrade. Men om resultatet av denna epok bara blir att vi fann en ny energikälla, ja då skulle jag vilja betrakta epoken som en tillbakagång."

I sin drastiska syn på tekniken och världens industrialisering står Gadamer nära Heidegger. Han talade gärna om tekniken i bestämd form, som ett sammanhängande fenomen som inbegriper inte bara faktiska tekniska landvinningar, utan ett tillstånd i mänsklighetens historia där allt underkastas nyttan och den rationella kalkylen. Han såg den tekniska tidsåldern som en yttersta prövning för mänskligheten: undergång eller mirakulös räddning.

"Den kritiska hållningen till framstegsidén låg i linje med hur hela min generation utbildades, men i grund och botten hade dessa kritiker rätt. Det är intressant att de intellektuella i Europa i början av detta sekel började se begränsningar i den liberalistiska framstegsidén. Och det är intressant att till och med USA efter Vietnam hade en liknande erfarenhet som vi hade efter första världskriget. Men denna kritik är och förblir en västerländsk företeelse. I de andra delarna av världen, i Afrika, Latinamerika och Kina, tror ingen på uppriktigheten i den europeiska kritiken av teknologin. De tror att vi hycklar, att vi bara vill monopolisera den."

Gadamers samtidskritiska hållning bottnar i en djup kulturkonservatism. Det moderna tidevarvets uppdrivna hastighet och effektivitet har lett till de gamla institutionernas förfall, och med dem en hel livshållning, präglad av eftertanke och visdom. Han talar ofta om "omdömet" som en förlorad egenskap, och som nära förknippad med "fördomen", i en positiv innebörd av tradition. Bland de klassiska formuleringarna i huvudverket "Sanning och metod" ifrån 1960 finns just denna idé om den moderna tidens "fördom mot fördomen".

"Sedan sextonhundratalet har vi inte längre någon balans mellan människans överutvecklade maktmöjligheter och visdomen hos institutioner som familjen, språket och religionen. Därefter bidrog kristendomen till vår överlevnad under några århundraden. Nu tror jag inte längre att kristendomen besitter någon verklig kraft. Men vem vet? Inget är omöjligt. Islams pånyttfödelse var också en överraskning. Och vem vet vad som kan hända i Kina?"

Ni ställer er skeptisk till filosofins möjligheter att förändra verkligheten, men vilken är egentligen dess uppgift?

"De tänkandes uppgift i denna situation är inte att komma med profetior och lösningsförslag, utan att verka i det tysta, att föra ett arv vidare. Tänk på Plotinos roll i Rom. Han förde den grekiska tanken vidare och lade på så vis grunden för Augustinus. Kanske skulle något liknande kunna hända på nytt. Ja, då borde vi ändå ägna oss åt filosofi."

Finns det någon lösning?

Gadamer drar sig för att utmåla konkreta profetior om framtiden. I stället poängterar han gång på gång den stora ovissheten:

"Endast en Gud kan rädda oss! Ni känner till denna märkliga formulering av Heidegger. Kanske betyder det: vi har ingen chans, det är hopplöst. Men det kan också betyda: ingen vet."