Brev till Sveriges filosofer

Det här brevet skickade jag ut till de filosofiska institutionerna vid våra universitet i samband med att vi publicerade Leonard Peikoffs uppsats ”Dikotomin mellan analytiskt och syntetiskt” i Objektivistisk skriftserie. Något napp från filosoferna fick jag inte.

Bäste filosof,

Den mest grundläggande frågan inom filosofin är frågan om allmänbegreppens natur och deras relation till verkligheten. Står våra begrepp för saker som faktiskt existerar i verkligheten – eller är de godtyckliga påfund av vårt eget medvetande, som på sin höjd kan ge oss ungefärlig kunskap om verkligheten?

Detta är filosofins grundläggande problem av en mycket enkel anledning: all vår kunskap, från den vardagligaste till den mest avancerade – från priset på köttfärs i snabbköpet till teorierna om ”kvarkar” och ”supersträngar” – hålls av oss i form av begrepp. Om våra begrepp inte gäller – inte svarar mot verkligheten – då är all vår kunskap en dröm eller ett sken, en ”saga berättad av en dåre”. Om våra begrepp är blott och bart ungefärliga, då är också vår kunskap ungefärlig. Endast om begrepp svarar mot verkliga fakta, kan vår kunskap någonsin kallas exakt eller säker.

Problemet är ingalunda nytt; det har varit med oss allra minst sedan Platons tid. Under medeltiden, i den s.k. universaliestriden[i], utkristalliserades fyra skolor:

1.      Platonsk (”extrem”) begreppsrealism, som hävdar att begreppen syftar på essenser i en övernaturlig dimension, och att verkligheten som vi upplever den är en ofullkomlig avspegling i materiell form av dessa essenser.

2.      Aristotelisk (”moderat”) begreppsrealism, som avvisar Platons tvåvärldslära och menar att begreppen syftar på essenser i tingen.

3.      Nominalismen, som menar att begreppen är blotta benämningar, som vi åsätter mer eller mindre godtyckliga grupperingar av föremål.

4.      Konceptualismen, som också menar att begreppen saknar faktisk grund i verkligheten, men betraktar dem som idéer i vårt medvetande snarare än bara benämningar.

Under nyare tid framförde John Locke en teori som ligger nära den aristoteliska begreppsrealismen: våra begrepp står för det som är ”detsamma” i olika ting, med utelämnande av det som skiljer tingen åt. Problemet med denna teori är att ingenting bokstavligen är ”detsamma” från ting till ting. Detta gjorde det möjligt för Berkeley (och senare Hume) att attackera idén om allmänbegrepp eller abstraktioner överhuvudtaget; vilket ledde till en pånyttfödelse, i extrem form, av nominalismen.

Immanuel Kant insåg att begreppen är ett sätt av människan att organisera sitt erfarenhetsmaterial, men han drog härav slutsatsen att de inte ger någon information alls om verkligheten (om ”tingen i sig själva”) och att allt vi kan känna till är verkligheten sådan den ”filtreras” genom våra åskådningsformer och kategorier.

Hegel menade att varje begrepp i sig bär fröet till sin egen upplösning (att varje ”vara” övergår i ”intet” för att sedan återuppstå som ett ”varda”). Pragmatikerna hävdar att våra begrepp är blotta arbetsredskap, att användas så länge de ”funkar”, för att sedan slängas åt sidan. Språkanalytikerna, med Wittgenstein i spetsen, menar att begreppen inte står för någonting gemensamt i tingen, utan för ”familjelikheter”, där den ene familjemedlemmen kan likna den andre och den andre den tredje, utan att det fördenskull finns den ringaste likhet mellan den förste och den tredje.

Alla dessa begreppsteorier innebär att den mänskliga kunskapen inte står på fast mark, att den i själva verket utgör ett gungfly.

En revolutionerande ny lösning på ”universaliaproblemet” har presenterats av den rysk-amerikanska författarinnan och filosofen Ayn Rand (1905-82) i hennes bok Introduction to Objectivist Epistemology.

Av de falska lösningar jag nämnt ovan är aristotelikernas och Lockes de som ligger närmast sanningen. Men, påpekar Ayn Rand, essenser existerar inte i tingen; de är ett resultat av vårt sätt att organisera vårt erfarenhetsmaterial. Inte heller bildar vi begrepp, som Locke menade, genom att utelämna olikheterna, det som skiljer tingen åt; vi bildar dem genom att utelämna dessa olikheters specifika grader eller mått.

Måttutelämnande (”measurement omission”) är nyckeln till begreppsbildningen. De egenskaper hos tingen som vi abstraherar, när vi bildar begrepp, existerar i verkligheten – de är inte övernaturliga, i Platons mening, inte heller subjektiva påfund, i nominalisternas mening – men de existerar i olika mått eller grad. Genom att utelämna dessa mått eller grader (enligt formeln ”de måste existera i någon kvantitet, men kan existera i vilken som helst kvantitet”) kan människan bilda begrepp som överensstämmer med verkligheten, m.a.o. är objektiva.

På denna grundval kan Ayn Rand sedan diskutera och förklara:

·         hur vi bildar våra första begrepp (för sådant som är direkt givet i varseblivningen, typ ”bord”, ”bil”, ”hus”, ”hund”);

·         hur vi sedan kan ta nästa steg och bilda abstraktioner från abstraktioner (”möbel”, ”fordon”, ”byggnad”, ”djur”);

·         förhållandet mellan olika typer av begrepp (som t.ex. begrepp som syftar på yttervärlden och begrepp som betecknar medvetandeprocesser);

·        förhållandet mellan begrepp och definitioner och vilken roll definitioner spelar;

·        språkets roll, inbegripet frågan om språkets grundfunktion är ”kognitiv” eller ”kommunikativ”;

·        vilka begrepp som är axiomatiska och varför vi behöver axiom;

·        och mycket annat.

Boken avslutas med en polemik mot grundpremisserna i Kants kunskapsteori.

Denna monografi publicerades första gången som en artikelserie 1966–67 och kom ut i bokform 1979. I år, 1990, har en ny utvidgad upplaga utgivits (av New American Library).

Under åren 1969–71 höll Ayn Rand en serie seminarier om sin begreppsteori med en grupp akademiska filosofer; det är material från dessa seminarier som nu ingår som ett appendix till hennes bok. (Bland mycket annat innehåller detta appendix den slutgiltiga vederläggningen av David Humes bisarra idé att det inte existerar något ”jag”, bara ”knippen av perceptioner”).

Den artikel jag bifogar är skriven av Ayn Rands främste lärjunge, Leonard Peikoff, och utgör en viktig tillämpning av hennes begreppsteori: den vederlägger den vitt spridda uppfattningen att vår kunskap är av två diametralt olika slag – analytisk versus syntetisk, eller apriorisk versus aposteriorisk, eller logisk versus faktisk. Också denna uppsats ingår i Introduction to Objectivist Epistemology.

Nu tror jag inte för ett ögonblick att detta korta brev, hur vältaligt det än må vara, kommer att ”omvända” någon till Ayn Rands filosofi. Den som tror att sista ordet om vår begreppsbildning har sagts av Hume, eller Kant, eller Wittgenstein, kan lika gärna kasta detta brev i papperskorgen. Men om Du håller med om att frågan om allmänbegreppen är en av filosofins centrala frågor, kanske rentav den mest centrala av alla – och om Du håller med om att den fortfarande pockar på sin lösning – då hoppas jag ha övertygat Dig om att vi här har ett lösningsförsök som är värt att studera och som inte utan vidare kan avfärdas.