”Fraktionella reserver” än en gång

What underlies the practical advantages of the 100-percent-reserve gold standard over any form of fractional-reserve system is its moral superiority. It operates consistently with the law of excluded middle and does not attempt to cheat reality by getting away with a contradiction. It recognizes that lending money precludes retaining that money in one’s possession, and that retaining money in one’s possession precludes lending it. The 100-percent-reserve system follows the principle that one either lends money or one retains the money, but not those together, with one and the same sum of money. In contrast, a fractional-reserve system applied to checking deposits or banknotes is a deliberate attempt to cheat reality. It is the attempt to have one’s money and lend it too. It is a system fully as dishonest as all other recurring efforts that take place in one form or another in attempts “to have one’s cake and eat it too.”
George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, s. 957.

Det är tydligen väldigt svårt att få folk att inse att ”fractional reserve banking” till själva sin natur är både bedräglig och inflationsdrivande; man möts av de mest besynnerliga försvar för denna praktik.

Först en kort repetitionskurs av vad jag tidigare skrivit i detta ämne:

Vad menas med ”fraktionella reserver”? Det innebär att en bank ställer ut sedlar, uppbackade av det guld banken har i sina valv; men banken ställer ut fler sedlar än vad som faktiskt har guldbackning. Banken gör så, därför att den förmodar att inte alla som satt in guld i banken ska komma och begära sitt guld tillbaka på en och samma gång (gjorde de det, skulle banken genast drivas till konkurs); så länge banken iakttar viss försiktighet med sin ”fraktionella” utlåning, löper den inga större risker. Den ”fraktionella” banken är då också i en position att kunna låna ut lite mer pengar, bevilja lite mer kredit, än en ”icke-fraktionell” bank och skaffar sig därmed en viss konkurrensfördel.

Om en bank ställer ut sedlar som till 100% backas av guld (eller andra ädla metaller som silver, men för enkelhetens skull begränsar jag mig här till guld), kallas dessa sedlar ”penningsubstitut” – de utgör ersättning för riktiga guldmynt (eller tackor) och gäller i handeln lika mycket som verkliga mynt. (Att man använder sedlar i stället för mynt eller tackor i handeln är mest en bekvämlighetsfråga; sedlar är lättare att handskas med. Samma sak gäller i modern tid när vi använder plastkort; om våra plastkort hade full guldbackning, skulle situationen vara densamma; men de är betydligt enklare att handskas med, speciellt vad gäller transport av pengar: skulle jag t.ex. köpa en bok från utlandet, kan det ju vara rätt besvärligt att sända över guldmynt som betalning; med sedlar eller i modern tid plastkort, blir det betydligt enklare.)

Men när sedan någon bank (eller flera banker, eller alla banker) ger ut sedlar med endast ”fraktionell” guldbackning, då utgör sedlarna fortfarande penningsubstitut – de gäller fortfarande i handeln som riktiga pengar – men de har nu blivit till vad Ludwig von Mises kallar ”omloppsmedel” (”Umlaufsmittel” på tyska; översätts till engelska med termen ”fiduciary media”).

Men vad står det på dessa sedlar? Anta först 100% guldbackning. Då står det på sedeln: ”Denna sedel kan inlösas i denna bank för 1 gram guld (eller 10 gram eller 100 gram)” Men vad ska det stå på en sedel utfärdad av en ”fraktionell” bank? Om sedeln ska gälla i handeln för x gram guld, måste det stå ”x gram guld” på sedeln. Om den ”fraktionella” banken är ärlig, och om vi antar att den behåller 90% som reserv, skulle den behöva säga ”0,9 gram”, ”9 gram”, ”90 gram” på sedlarna, men då kommer de ju att accepteras till just dessa värden ute i handeln. Så om det ”fraktionella” sedelsystemet ska fungera, måste de fortfarande stå 1, 10 eller 100 gram på sedlarna. Det här är en typ av falskmynteri som den ”fraktionella” banken måste ägna sig åt, om den ska kunna bedriva sin fraktionella verksamhet. Alternativet är att lägga till en liten fotnot på sedeln som säger: ”Vi löser in denna sedel till fulla guldvärdet, under förutsättning att vi har tillräckligt med guld kvar i våra valv för att kunna göra det.” Och de som plockar fram förstoringsglaset och läser denna fotnot, skulle genast dra öronen åt sig.

Det här visar också att ett visst hemlighetsmakeri är nödvändigt för att få ett system med ”fraktionella reserver” att fungera. Människor måste vara omedvetna om vad som försiggår. Vet de att de fraktionella sedlarna är fraktionella, då skulle de inte acceptera dessa sedlar; de skulle föredra sedlar utfärdade av en bank som de vet håller sig med 100% reserver. (Ett alternativ är att ”Greshams lag” sätter in: de försöker göra sig av med de fraktionella sedlarna så fort som möjligt och sparar de icke-fraktionella sedlarna ”för en regnig dag”.)

Att systemet är inflationsdrivande är uppenbart. Eller, rättare sagt: systemet är inflation. Jag vill påminna om en poäng som Mises och andra ”österrikare” har präntat in: inflation består i en ökning av penningmängden. Inflation består inte blott och bart i ökande priser och löner; dessa är den oundvikliga effekten av en tidigare expansion av penningmängden. Situationen är den att den totala penningmängden i ekonomin nu inte längre utgörs av den mängd guld (eller andra ädla metaller) som är i omlopp; den utgörs av guld plus omloppsmedel. Resultatet blir en ökning av den allmänna pris- och lönenivån.

Och nu måste jag upprepa en annan poäng som jag gjort åtskilliga gånger förr: den ökande penningmängden slår igenom i prisledet på ett ojämnt sätt. Somliga människor erhåller nya pengar innan priserna har hunnits höjas; andra först efter det att priserna har höjts. (Detta kan förefalla självklart, men det var uppenbarligen inte självklart innan Ludwig von Mises identifierade detta faktum.) Somliga vinner initialt på inflation; andra förlorar. (Mises tar upp detta åtskilliga gånger i sina skrifter; jag kan rekommendera kapitlet om inflation i hans bok Ekonomisk politik, som jag just nu håller på att översätta till svenska.)

Att det här stämmer när det gäller inflation med fiatpengar (den sort som vi upplever vartenda år och varenda dag i årets och dagens förtvivlade läge), det tror jag ni alla är överens om. Men saken är ju den att det också gäller för ”fraktionella” pengar under ett i övrig fritt bankväsende. I mycket mindre skala, men det ändrar inte principen.

En ”fraktionell” bank lånar ut ”fraktionella” pengar. Detta ökar den totala penningmängden i ekonomin. Men det tar sin tid innan ”penningmängdsinflation” leder till vad som kallas ”prisinflation”. Varupriserna är fortfarande desamma. Så den som tar ett ”fraktionellt” lån kan använda de lånade pengarna till att köpa vad han nu vill köpa för dem, innan priserna stigit. Andra, som inte tagit sådana lån, får de nya omloppsmedlen i handen först efter det att priserna har stigit. Låntagaren blir en vinnare, icke-låntagaren en förlorare.

Och detta har jag alltså kallat ett bedrägeri. De som är kunder hos en ”fraktionell” bank tjänar på bekostnad av dem som inte är kunder. Fraktionella reserver urholkar penningvärdet. Alla som inte har möjlighet (eller inte bryr sig om) att ta fraktionella lån från en fraktionell bank får se sina tillgångar minska i värde. Och detta alltså inte av egen förskyllan, utan på sin höjd därför att de fallit offer för sin egen okunnighet och inte förstått att de måste hålla sig väl med den fraktionella banken för att inte se sina tillgångar urholkade.

Så långt borde allt vara klart: ”fraktionella reserver” är i sig inflationsdrivande, och de utgör också ett bedrägeri, där somliga skor sig på andras bekostnad. (Den invändning som jag besvarat här är att ”fraktionella reserver” inte skulle kunna vara ett bedrägeri, så länge både banken och låntagaren känner till vad saken gäller och ändå kommer överens om lånet; men de som bedras är tredje part, alla de som inte tar fraktionella lån, men som ändå drabbas av de senare prishöjningarna; för ytterligare om detta hänvisas med varm hand till George Reismans genomgång av saken i Capitalism: A Treatise on Economics, s. 957 f.)

Men eftersom ”fraktionella reserver” är ett bedrägligt system bör det inte förvåna att systemet försvaras med bedrägliga argument.

Ett motargument jag har sett är att det inte finns någon självklar rätt till värdebeständighet och att det faktum att ens tillgångar kan sjunka i värde inte utgör bevis för att fraktionella pengar är bedrägeri. Om jag t.ex. äger en speceriaffär och någon slår upp ett snabbköp i grannskapet, kommer min speceriaffär att sjunka i värde utan att det betyder att jag har blivit bedragen. Eller säg att jag har skapat ett operativsystem för datorer som jag tjänar en slant på; men någon annan kommer med ett annat operativsystem som fungerar bättre än mitt; det vore förstås absurt att säga att konkurrenten har lurat mig på pengar genom att komma med en innovation.

Eller säg att jag köper en villa eller lägenhet när fastighetspriserna är höga och fastighetspriserna sedan har sjunkit när jag några år senare vill sälja villan eller lägenheten.

Jag vet inte om någon ser vad som är fel med detta motargument, så jag får väl berätta:

För det första: om detta motargument vore giltigt, skulle det inte bara vara tillämpligt på ”fraktionella reserver” i ett system med guldmyntfot; det skulle vara precis lika tillämpligt på inflation med fiatpengar och på ”fraktionella reserver” som bygger på fiatpengar. Det skulle vara precis lika tillämpligt på en hyperinflation som utplånar alla ens banktillgodohavanden. Ändå tror jag knappast att någon som läser detta är oenig med mig när jag säger att inflation med fiatpengar är ett sätt att skinna oss på pengar. Skillnaden mellan den inflation vi upplever dagligdags i dagens förtvivlade läge och den inflation som skapas av ”fraktionella reserver” under guldmyntfot är en gradskillnad; den senare formen av inflation är betydligt måttligare, men den är fortfarande inflation.

Men det avgörande felet med detta motargument är att det faktiskt utgör ett cirkelresonemang. Argumentet ska ”motbevisa” tesen att fraktionella reserver är bedrägeri; men det utgår från att de inte är ett bedrägeri.

I de båda första exemplen jag gav ovan är absolut inget falskmynteri med i bilden. Snabbköpet konkurrerar ut min specerihandel tack var sitt större sortiment och sin förmåga att pressa priserna genom att ha lägre kostnader. Mitt operativsystem blir utkonkurrerat helt enkelt genom att det konkurrerande operativsystemet är bättre. (Det tredje exemplet är mer komplicerat; att fastighetsbubblor uppstår och sedan spricker beror just på att penningmängden ökat, med nytryckta papperspengar och fraktionella reserver som bygger på denna pappersbas.)

Men när någon tar ett ”fraktionellt” lån i en ”fraktionell” bank och sedan använder lånet till att köpa innan priserna har hunnit stiga – och andra, som inte tagit sådana lån, kan köpa först efter det att priserna stigit – då är det ett falskmynteri. ”Motargumentet” är m.a.o. inget motargument alls.

Det här var många ord för att förklara något tämligen enkelt. Jag trodde från början att jag inte skulle behöva förklara det här; jag tyckte saken var glasklar. Men tydligen var den inte det; för då skulle jag inte höra motargumentet framföras av folk jag inte betraktar som ”tappade bakom en vagn”.

Ett annat motargument jag sett jämför ”fraktionell” bankverksamhet med försäkringar. Att alla en banks kunder skulle komma och vilja lösa in sitt guld, säger argumentet, är precis lika osannolikt som att alla försäkringstagare i ett försäkringsbolag skulle behöva utnyttja sina försäkringar på en och samma gång.

Men detta argument bortser från något som är lika väsentligt som det är självklart: Det är inte försäkringsbolagen som skapar de olyckshändelser som ska täckas av försäkringarna. Men risken för en ”bankrusning” skapas av den fraktionella banken själv.

Det finns ett tredje motargument som tar lite längre tid att bemöta.  Motargumentet går ut på att så länge den ”fraktionella” utlåningen håller sig inom vissa gränser, är den inte inflationsdrivande: den allmänna prisnivån kan t.o.m. sjunka, trots att mängden pengar + omloppsmedel ökar. Och så länge lånen går till produktiva investeringar, blir alla delaktiga i den ökade produktionen; ingen blir lidande och den där värdeminskningen jag pratat om tidigare uteblir.

Om t.ex. penningmängden (pengar + omloppsmedel) skulle öka med 5%, medan mängden rena guldpengar bara går upp med 2%, och samtidigt produktionen av varor och tjänster går upp med 10%, ja, då borde den allmänna prisnivån sjunka med 5%. (Siffrorna här är valda på måfå; principen är ju densamma om man skulle välja andra siffror.) Och då är ju de ”fraktionella” lånen inte inflationsdrivande; de skulle tvärtemot vara deflationsdrivande.

Vad det här resonemanget bortser från är att under ren guldmyntfot, skulle prisfallet vara ännu större. Om vi antar 2% ökning av guldmängden under ett år (vilket är rimligt, för det är ungefär så mycket guld som nyproduceras i normala fall), och produktion i genomsnitt ökar med 10%, så borde den allmänna prisnivån sjunka med 8% i stället för med 5%.

Men – kanske någon invänder – tack vare den ”fraktionella” utlåningen kan mer kredit ges till fler produktiva företag; så den där ökningen av produktiviteten kommer till tack vare den ”fraktionella” utlåningen. Med ”ren” guldmyntfot skulle vi inte kunna få till stånd denna produktionsökning.

Men varför skulle det behöva vara så? Investeringar måste komma ur besparingar; under ren guldmyntfot består besparingarna i guld; investeringarna är också investeringar i guld. Att därtill lägga ”fraktionella” pengar – omloppsmedel – förefaller mig vara en onödig form av konstgjord andning.

(Parentetiskt: Jag ställde en fråga om den här saken till Doug Reich (”den rationelle kapitalisten”), så om ni är intresserade kan ni följa länken och läsa både min fråga och hans svar.)

Mitt resonemang här hänger också på den korrekta definitionen av begreppen ”inflation” och ”deflation”. Som ni bör känna till är det ett allvarligt misstag att definiera inflation som en allmän pris- och lönehöjning, eftersom detta bara är en effekt av inflationen. Inflation innebär just en ökning av penningmängden. Om denna ökning är så modest som under det scenario jag skissat ovan (att de nya omloppsmedlen är mindre än den allmänna produktionsökningen), då slår inflationen inte helt igenom i prisledet, och det ser inte riktigt ut som inflation, fastän det faktiskt är det. (Ett historiskt exempel på detta är situationen närmast före den stora börskraschen 1929: eftersom prisnivån faktiskt sjönk en smula under 1920-talet, insåg ingen, utom Mises, att man satt på en tickande inflationsbomb.)

Så mycket om idén att ”fraktionell” utlåning inte skulle vara inflationsdrivande. Vad gäller begreppet ”deflation” är begreppsförvirringen om möjligt ännu värre. Det är ett katastrofalt misstag att kalla sjunkande priser för ”deflation”, oavsett vad som orsakar de sjunkande priserna. Sjunkande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker – den dag alla omloppsmedel som är i omlopp kommer tillbaka märkta ”kontot övertrasserat”. Hellre än att skriva en lång avhandling om detta – denna avhandling börjar ändå bli lång – hänvisar jag till George Reismans Capitalism, speciellt s. 573ff. Eller läs hans bloggpost Falling Prices are not Deflation but the Antidote to Deflation.

Ett annat populärt argument för ”fraktionella reserver” är att peka på historiska exempel, och allra mest populärt är att peka på det skotska bankväsendet under perioden från c:a 1716 fram till 1945. För en vederläggning av detta exempel hänvisar jag till Murray Rothbards uppsats The Myth of Free Banking in Scotland; men jag har också en egen invändning:

Visst, ett sådant system skulle säkert fungera bättre än vad vi har idag; idag har vi fiatpengar och pappersmyntfot, och omloppsmedlen staplas på denna redan slippriga grund av papper. Naturligtvis är det bättre om omloppsmedlen i stället staplas på en grund av guld och/eller silver. Men frågan är ju inte om det fraktionella systemet är bättre eller sämre i jämförelse med dagens förtvivlade läge; frågan är om det är bättre eller sämre i jämförelse med en ren metallisk myntfot.

$ $ $

En poäng som gjorts av Doug Reich är följande: Om jag lämnar in en mängd guld för förvaring i en bank, och banken sedan ställer ut en sedel på samma guldmängd, så uppstår en legal motsägelse. Sedeln säger att den är inlösbar i en viss mängd guld, vilket innebär att den tredje personen när som helst kan göra anspråk på guldet. Men jag, som ursprunglig ägare, kan självfallet göra samma anspråk på samma guld. Som om vi båda kommer till banken och vill ha vårt guld, så finns det nu två ägare till guldtackan. Banken har lovat mig att jag ska få igen guldtackan när jag så önskar, men den har utlovat detsamma till den tredje personen.

Saken ställer sig annorlunda om jag lämnat in guldet och gått med på att det ska lånas ut, i avsikt att tjäna ränta på mina guldpengar. I det fallet har jag överfört mitt ägande till banken för en viss tidsperiod; vi kan t.ex. ha kommit överens om att jag ska få tillbaka mitt guld med ränta efter ett år eller någon annan tidsperiod.

Doug Reich kallar det förra fallet ovan för ett ”insättningskontrakt” (”deposit contract”) och det senare ett ”utlåningskontrakt” (”loan contract”). Men fraktionell utlåning innebär att man blandar ihop dessa båda former av kontrakt; man gör samma sak med pengar som endast lämnats till förvaring som man gör med pengar som satts in med den uttryckliga avsikten att de ska lånas ut och förränta sig. (Jag har bara kort sammanfattat hans resonemang, så läs gärna vidare här.)

Detta tjänar också till att belysa vad George Reisman skriver i mitt inledande citat: fraktionella reserver är ett försök att komma undan lagen om det uteslutna tredje: antingen sätter man in sitt guld för förvaring enbart, eller också för att lånas ut; men inte bådadera på samma gång. Men fraktionell låneverksamhet innebär just att man försöker förvara guldet och låna ut det på samma gång.

Man kan förstås fråga sig varför det finns dessa båda olika former av överenskommelse eller kontrakt mellan bankkunden och banken. Låt oss börja med det första: varför lämna in sitt guld för förvaring i en bank, när man lika gärna kan förvara det hemma i byrålådan? Det rimliga svaret är att guldet ligger säkrare i bankvalvet än i byrålådan; det finns alltid en inbrottsrisk. Ett annat exempel är om man ger sig ut på en längre resa: att bära på sig stora mängder guld är en smula åbäkigt, och ökar också risken för att man ska bli rånad under resan; sedlar som representerar guldet är enklare att handskas med.

I det här fallet kan man, som jag nämnt tidigare, inte förvänta sig att få ränta på sitt guld utan man får i stället betala en avgift för förvaringen. Vill man ha ränta, måste man i stället ingå ett lånekontrakt.

Och då kan man ju alltid fråga sig varför man använder banken som mellanhand här. Man skulle ju själv kunna bli långivare och direkt, utan någon mellanhand, låna ut pengar till människor som är i behov av lån för att kunna investeras. Ja, det skulle man kunna göra. Men då måste man också besitta en viss expertis; man måste vara i stånd att avgöra vilka investeringar som kan tänkas bli lönsamma och vilka som kan misstänkas fallera. Den expertisen besitter inte gemene man. Men en bank värd namnet besitter den expertisen.

  $ $ $

Mycket mer skulle kunna skrivas i detta ämne, och det kan hända att jag återkommer till det. Men livsledsagarinnan har läst igenom det här och menar att jag redan varit alltför mångordig och omständlig; så därför säger jag ”slut för den här gången”.