Korn av sanning hos Kant
Det följande är ett par ”övningsuppgifter” jag lade ut på Facebook. Anledningen är att jag hittade Kants bok Om pedagogik för halva priset i en bokhandel, så jag passade på att köpa och läsa den. Jag lägger också in lite grann av den diskussion som uppstod.
Jag har ofta sagt att det finns små korn av sanning hos Immanuel Kant, men att dessa sedan sätts in i ett alldeles felaktigt sammanhang. Låt mig se om ni kan upptäcka kornen av sanning i följande citat, hämtat från Om pedagogik; avsnittet handlar om barns religiösa uppfostran. (Själv har jag hittat tre sådana korn.)
Till att börja med måste allt tillskrivas naturen, men därefter måste denna själv tillskrivas Gud, till exempel hur allt för det första är anlagt för arternas bevarande och balans, men i ett vidare perspektiv också för människan, för att hon ska kunna skapa sig sin egen lycka. […]
Vad är då religion? Religion är lagen inom oss, i den mån som den hämtar kraft från en lagstiftare och domare över oss; den är en moral tillämpad på kunskapen om Gud. Knyter man inte religionen till moraliteten, så blir religionen blott en strävan efter gunst. […]
Hos barnet måste man först börja med den lag det har inom sig. Människan är föraktlig för sig själv om hon är lastbar. Detta är grundat i henne själv, och inte något som hon är bara för att Gud har förbjudit det onda. […] Härav lär sig människan inse att hennes goda uppträdande är det enda som gör henne värdig lyckan. Den gudomliga lagen måste samtidigt framträda som naturlag, då den inte är godtycklig. Därför hör religion till all moralitet.
Det felaktiga sammanhanget här är förstås att Gud förs in i resonemanget. Men vilka är alltså kornen av sanning?
$ $ $
De korn jag själv hittade var:
1. "Människan är föraktlig för sig själv om hon är lastbar."
2. "Härav lär sig människan inse att hennes goda uppträdande är det enda som gör henne värdig lyckan."
Det första kornet är samma poäng som Aristoteles gör i Nikomachiska etiken, nämligen att en dålig människa inte kan tycka om sig själv, eftersom det inte finns något hos henne som hon kan tycka om. Och det andra kornet är, kort sagt, att lyckan inte är lättköpt; man måste göra sig förtjänt av den.
Ett tredje korn också:
"... för människan, för att hon ska kunna skapa sig sin egen lycka."
Här visar sig Kant från sin "snälla sida": Han vill att vi människor ska kunna bli lyckliga. Och om jag förstått Kant rätt (och det har jag nog), menar han att pliktuppfyllelse är en förutsättning för lycka. Men uppfyller man plikten i avsikt att bli lycklig, så "vänder man på drivfjädrarna": sätter lyckan över plikten. Och att människan kan göra detta är det "radikala onda", om vi ska tro vad han skriver i Religionen inom det blotta förnuftets gränser.
"Till att börja med måste allt tillskrivas naturen, men därefter måste denna själv tillskrivas Gud..."
Det här tog jag inte som ett sanningskorn, eftersom det egentligen säger vad som är fel med Kant: att han försöker försvara kristendomen och plockar in Gud i ekvationen.
Diskussion:
Slutklämmen i det andra "sanningskornet" är förvånansvärt bra för att vara Kant, och går stick i stäv mot kärnpremisserna i Grundläggning av sedernas metafysik.
Instämmer.
"Knyter man inte religionen till moraliteten, så blir religionen blott en strävan efter gunst." – Detta är ju i viss mån sant. Pascals vad är väl ett gott exempel. Om man ska följa något sorts allsmäktig väsen, så kan man göra det av två anledningar. Antingen för att lyda honom, eller för att han representerar vad som är gott ("Är det gott för att Gud har identifierat det goda, eller för att han bestämmer det goda?"). Jag misstänker dock att det inte är en teologisk utvikning du är ute efter.
Teologiska utvikningar kan vara intressanta, men det var förstås inte det jag var ute efter. Att "Pascals vad" strider mot Kants idéer om religion har jag inte tänkt på förut, men det är ju helt logiskt.
1800-talets teologer var förresten väldigt förtjusta i Kant, speciellt då Religionen inom det blotta förnuftets gränser, eftersom den handlar om arvsynden, och kristna teologer gillar idén om arvsynd. Jag lade märke till det på jobbet: jag gick igenom och katalogiserade en del teologisk litteratur, och jag bläddrade en del i böckerna också.
Ytterligare en teologisk utvikning: Kant menade ju att vi får hoppas på ett liv efter detta; men om man gör detta hopp till bevekelsegrund eller maxim för sitt handlande, då handlar man inte rätt "av plikt", utan på sin höjd "i enlighet med plikten". Och då kommer man väl inte in i himmelriket?
Så om någon går med på "Pascals vad", hamnar han förmodligen i helvetet, om Kant får bestämma.
Lite spånande från min sida; det går ju tyvärr inte att fråga Kant om det var så han menade. Jag ska ta upp det med honom, när och om vi träffas i himmelriket.
$ $ $
Ytterligare ett litet övningsexempel på Kant. Det följande är hämtat från Lars Løvlies efterskrift till Om pedagogik:
Kant föredrog den sokratiska dialogen i den moraliska uppfostran. Dialogen vänder sig till samvetet och formar den personliga karaktären. Detta leder från Om pedagogik till andra versioner av Kants ”metodlära” eller didaktik. I en liten kommentar i Sedernas metafysik (1797), med titeln ”Brottstycken till en moralisk katekes”, föreslår han att man går ”sokratiskt-dialogiskt” till väga i den moraliska uppfostran, det vill säga engagerar eleven i ett moraliskt samtal. Han ställde sig samtidigt kritisk till den så kallade kateketiska metoden, dvs. den förhörsmetod där eleverna genom konkreta frågor till Luthers katekes skulle svara med vad de redan hade hört prästen säga. Kant föreslår ett mellanting. I den sokratiska formen kommenterar läraren hur t.ex. lycka kan uppnås:
Läraren: För att nu veta hur du skall uppföra dig för att få del av lyckan, utan att vara den ovärdig, så ligger regeln och anvisningen endast i ditt förnuft. Det betyder att du inte behöver lära regeln för ditt beteende från erfarenheten eller från andra genom deras undervisning. När du t.ex. ser möjligheten att skaffa dig eller din vän en stor fördel genom en utspekulerad lögn, och det inte ens är till skada för någon annan, vad säger då ditt förnuft?
Eleven: Jag skall inte ljuga, även om fördelen för mig och min vän må vara än så stor. Att ljuga är uselt och gör människan ovärdig lyckan.
Slutklämmen här är ett av ”sanningskornen” hos Kant. Men det föregående resonemanget? Jag kan se åtminstone ett stort fel i det. Kan ni se vilket? Och kan ni kanske hitta andra fel? [Jag upptäckte senare att det faktiskt fanns tre fel.]
$ $ $
Övningsuppgiften var tydligen inte särskilt svår för mina duktiga elever. Det mest iögonenfallande felet är mycket riktigt idén att man skulle kunna "skaffa sig en stor fördel genom en utspekulerad lögn, som inte ens är till skada för någon annan". Alla utspekulerade lögner går väl ändå ut på att just skaffa sig en fördel på någon annans bekostnad? Och den fördel man i så fall vinner är alltid på kort sikt och ur ett snävt perspektiv; på lite längre sikt visar sig fördelen vara en chimär.
Också det andra felet var lätt att se: att använda förnuftet med bortseende från erfarenheten.
Det tredje felet jag såg är lite mer subtilt. Kant motsätter sig den "kateketiska" metoden, där eleven bara upprepar vad prästen redan sagt. Men elevens svar i exemplet är ju faktiskt bara en upprepning av vad Immanuel Kant redan sagt!
Diskussion:
Men ändå är känslan vägen för att nå kunskap om den noumenella världen?
Inte enligt Kant. Det här är en missuppfattning. Vad som än är fel med Kant för övrigt, så menade han inte att plikten är en fråga om vad man känner. Men nu måste jag förstås gräva fram citat som visar att jag har rätt på den punkten, och det får bli en dag när jag har tid och ork.
Det håller jag med om. Plikttanken är förnuftsbunden. Men han ansåg ju att Guds existens var sann, och visshet om Gud kunde man bara nå genom tro och känslor?
Jag tror inte Kant resonerade så, men här måste jag nog kolla upp lite mer. I varje fall var Kant väldigt starkt emot allt "känslotänkande". Men, som sagt, jag måste gräva fram en del citat för att belägga det.
"And so, as he stated famously in the Second Preface to the first Critique, 'I have therefore found it necessary to deny knowledge in order to make room for faith'."
Också en sak som jag tänkt ta upp. Det ord Kant själv använder på tyska är "aufheben", och det betyder faktiskt inte "deny" eller "förneka". På svenska blir det förstås "upphäva". Den närmaste engelska motsvarigheten är förmodligen "suspend".
Men man ska också lägga märke till att "aufheben" på tyska har en dubbelmening: det kan betyda "upphäva" i betydelsen "annullera", men det kan också betyda "höja till en högre nivå", och då skulle den närmaste engelska motsvarigheten vara "elevate". Det är oklart vilken betydelse av "aufheben" Kant har i åtanke här; men att det inte handlar om "förnekande" av kunskapen står helt klart. Och det är ju rätt ironiskt om kritiken mot Kant skulle grunda sig på en felöversättning.
Just den här dubbelbetydelsen av "aufheben" spelar stor roll i Hegels filosofi. Peikoff talar utförligt om den, när han behandlar Hegel i sin kurs "Modern Philosophy: Kant to the Present".
$ $ $
Här är i alla fall ett citat som jag gillar:
"Vi får inte bli till besvär för varandra; världen är stor nog för oss alla." (S. 37.)
| Fler nummer av "nätnattväktaren" |