Felslutet "självuteslutning" har jag skrivit om förr. Typexempel: "Allt ska betvivlas." Den tesen måste då också betvivlas; annars motsäger tesen sig själv.

Det finns mer komplicerade exempel. Det finns en teori som säger att logiska system inte samtidigt kan vara motsägelsefria och heltäckande. M.a.o.: om ett logiskt system inrymmer alla sanningar som yttrats – eller någonsin kommer att yttras – så kommer några av dessa sanningar att motsäga varandra; om det å andra sidan är motsägelsefritt, så kommer det att finnas sanningar som inte inryms i systemet men som icke desto mindre är sanna. Teorin framfördes en gång i tiden (1931 för att vara exakt) av matematikern Kurt Gödel och kallas därför "Gödels teorem". Den är ett populärt tillhygge mot alla oss som menar att det går att uppnå säker kunskap.¹⁾

Men om man nu tillämpar Gödels teorem på Gödels teorem? Om teoremet innehåller någon motsägelse, kan det ju slängas på tippen med en gång. Men om det är motsägelsefritt? Då måste det finnas sanningar som är hur sanna som helst men som ändå inte täcks av Gödels teorem! Så det hamnar på tippen i alla fall.

Ett annat exempel hittade jag i Lionel Rubys bok Logic: An Introduction. Det handlar om frågan om definitioner är beskrivningar av verkligheten eller om de är blott och bart "stipulativa", d.v.s. bara går ut på att godtyckligt bestämma ("stipulera") vad ett ord ska betyda.

Vissa definitioner är stipulativa. Om man introducerar en helt ny term i språket och talar om vad man menar med den, är det en stipulativ definition. Likaså om man använder ett existerande ord som har mer än en bemärkelse och man specificerar i vilken bemärkelse man tänker använda ordet.

Men om alla definitioner är stipulativa? Jag lämnar ordet till Ruby:

Ruby använder inte ordet "självuteslutning", men det är felslutet han demonstrerar här.

Men det roligaste exemplet hittade jag häromdagen i en deckare av Ed McBain (Blodsband). Hoppas fler än jag drar lite på smilbanden åt det:

(1) Från och med dagens datum får ingen officiell korrespondens undertecknas med namnteckning som åsatts med gummistämpel.

(2) Från och med dagens datum skall varje order eller instruktion som undertecknats med gummistämpel lämnas utan avseende.

(1) Polischefens meddelande hade undertecknats med gummistämpel.

(2) Alltså skulle man inte fästa något avseende vid polischefens meddelande.

(3) Om man inte skulle fästa något avseende vid meddelandet, var det fortfarande tillåtet att använda stämplade underskrifter på officiell korrespondens.

(4) Och om stämplade underskrifter fortfarande godtogs, skulle man fästa avseende vid alla order eller instruktioner som undertecknats på detta sätt.

(5) Alltså skulle man fästa avseende vid polischefens meddelande.

(6) Men om man skulle fästa avseende vid polischefens meddelande så förbjöd det alla stämplade namnteckningar, och eftersom meddelandet undertecknats med en gummistämpel så skulle man uppenbarligen inte fästa avseende vid det.

(7) Alltså skulle man inte fästa något avseende vid polischefens meddelande, och man skulle samtidigt fästa avseende vid det.

Det finns ett liknande exempel i filosofihistorien.

Det berättas om filosofen Kratylos – en lärjunge till Herakleitos – att han vid en viss punkt i sitt liv slutade tala. Han hade accepterat Herakleitos idé att allting oupphörligen förändras, och att därför varje uttalande man fäller blir osant i samma ögonblick som det fälls. Dessutom hade han kommit fram till att om detta är sant, så gäller det också om orden: de ändrar betydelse hela tiden, så om man fäller ett uttalande, kommer det att ändra betydelse i samma ögonblick som det fälls. Därav drog han alltså slutsatsen att det inte var någon mening med att säga något alls.

Nu är den här historien säkert en skröna. För hur vet man att detta var Kratylos motiv för att sluta tala? Uppenbarligen måste han ha berättat det för någon medan han fortfarande talade! Så vi är i samma dilemma som Carella i exemplet ovan: Om han redan hade bestämt sig för att sluta tala av ovan anförda skäl, varför brydde han sig om att berätta det för någon? Och om orden ändå ändrar innebörd från det ena ögonblicket till det andra, hur länge fanns det anledning för honom att stå fast vid beslutet?

Lite vid sidan av: människor som begår felslutet "självuteslutning" avslöjar ofta översittarmentalitet. Typexempel: man argumenterar för någon idé och ger skäl för den, och möts av repliken: "Hur kan du vara så förbannat säker på att du har rätt?" Premissen bakom detta är att det är fel att vara säker på sin sak, oavsett ens skäl för att vara säker. Men den som fäller repliken är hur tvärsäker som helst på att det är fel att vara säker på sin sak! Och därför är det helt OK för honom att sätta sig på dem som är säkra på sin sak.

Hundar begår inte felslutet "självuteslutning". Å andra sidan händer det att de jagar sin egen svans. Och det är ju egentligen samma sak.

Tillägg juni 2008: Ett annat bra exempel på självuteslutning är idén att "traditionen vet bäst". Idén brukar förknippas med Edmund Burke (och jag tror också han var den förste som framförde den). Burke citeras så här i en kommentar från en konservativ på Carl Svanbergs blogg:

Vi är rädda för att låta människan leva och handla blott efter vars och ens förråd av förnuft; eftersom vi misstänker att detta förråd hos var och en är litet, och att individerna skulle göra bättre i att lita till det samlade förnuftskapital som nationer och tidsåldrar tillhandahåller.

Men hur vet Burke (och andra konservativa) att det förhåller sig så? Därför att traditionen har berättat för dem att traditionen vet bäst och den enskilde individen alldeles för lite för att få ifrågasätta den? (På samma sätt som vissa kristna vet att Bibeln har rätt, därför att det står i Bibeln att Bibeln har rätt.) Men om ingen enskild individ är i stånd att med sitt begränsade "förråd av förnuft" bedöma traditionen, med vad rätt tror då just Edmund Burke att just han (en enskild individ med ett begränsat förråd av förnuft) är i stånd att bedöma den? Och hans efterföljare (eller efterapare) är ju också enskilda individer med begränsade förnuftsförråd, så hur kan de komma och säga att de vet att Burke förstår traditionen så mycket bättre än alla andra? (Det här är också ett exempel på den översittarmentalitet jag nämnde tidigare. Sådan översittarmentalitet begränsar sig förstås inte till enbart konservativa.)

(Naturligtvis ska man "lära av traditionen" i bemärkelsen lära av historien. Men om Burke, eller andra konservativa, menar att inga andra än de själva ägnar sig åt att lära av historien - eller försöker använda det som någon sorts "slagträ mot objektivismen" - de slår de bara in öppna dörrar med en ljudlig smäl.)

Förmdligen får jag anledning att uppdatera denna nätnattväktare fler gånger, allteftersom jag kommer på fler belysande exempel.

Tillägg mars 2010: Joseph Goebbels är ju känd för att ha sagt att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, kommer folk till sist att tro på den. Här är det fullständiga citatet:

Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att repetera den, kommer folk till slut att tro på den. Lögnen kan hålla bara så länge som staten kan skydda folket från politiska, ekonomiska och/eller militära konsekvenser av lögnen. Därmed blir det livsviktigt för staten att använda all sin kraft för att kväva oliktänkande, ty sanningen är lögnens svurna fiende och därmed blir alltså, i förlängningen, sanningen statens största fiende.