Nattväktaren
En fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet
tänd och underhållen av Per-Olof Samuelsson

20 november 2007

Hume om kausalitet och induktion

Innehåller också:
Hume och det "stulna begreppets" felslut
Kausalitetens axiomatiska natur
Det s.k. induktionsproblemet
"Münchhausens trilemma"
En skillnad mellan begreppsbildning och induktion
Induktion och karaktärsbedömning
Kausalitet, induktion och evasion

"Man kan aldrig så noga veta. Du vet vad farbrorn har sagt."
– Humebeundrare i min bekantskapskrets

David Hume anses ju allmänt ha kullkastat idén om kausalitet, om att det skulle finnas nödvändiga orsakssamband här i världen. En idé som med rätt eller orätt tillskrivs Hume är att vi inte kan veta att solen kommer att gå upp i morgon, bara för att den gjort alla tidigare morgnar. Hur förhåller det sig med den saken? Ansåg Hume ens själv att han kullkastat kausaliteten?

Tydligen inte. I Filosofin genom tiderna, s. 269, i Konrad Marc-Wogaus inledning till utdragen ur Humes verk, kan man läsa följande:

I ett ofta citerat brev av år 1754 framhåller Hume mot en kritiker: "Tillåt mig tala om för Eder att jag aldrig påstått något så absurt som att någonting kan uppkomma utan orsak; jag har endast gjort gällande att vår visshet om denna sats falskhet varken härstammar från intuition eller demonstration."

Hume borde ju veta vad han själv ansåg, så vi får väl ta honom på orden. Han förnekar inte kausaliteten, allt han hävdar är att vi inte kan fatta den "intuitivt" (vad nu det ska betyda) och att vi inte heller kan demonstrera att kausalitet faktiskt förekommer. Det senare låter ju snubblande nära ett direkt förnekande av kausaliteten, men Humes egen uppfattning om den saken återkommer jag till senare.

Den vanligaste (och vad jag kan förstå korrekta) tolkningen av vad Hume faktiskt säger och menar redovisas så här av Einar Nylén i översättarens förord till Om det mänskliga förståndet:

Visar oss erfarenheten att det finnes något nödvändigt kausalsammanhang mellan tingen? Nej! Allt vi kunna finna är, att tingen följa efter varandra, men att det skulle existera något inre band dem emellan ha vi aldrig kunnat iakttaga. Allt vi kunnat finna är, att tvenne ting alltid följt på varandra i tiden, men detta innebär ju ingalunda att de skola göra så i framtiden.

M.a.o., och för att ta ett enkelt exempel: om jag sticker in en hoprullad tidning i en brasa och tidningen fattar eld, så är det inte ett nödvändigt orsakssamband jag iakttar; det är två saker som tillfälligtvis inträffar efter varandra. Om jag tröttnar på brasan och häller en hink vatten på den, så är det återigen inte ett nödvändigt orsakssamband att brasan fräser till och slocknar; det är två saker som händelsevis inträffar efter varandra. Nästa gång jag sticker in en tidning i en brasa, eller häller en hink vatten på en brasa, kanske det inträffar något helt annat! Som t.ex. att tidningen släcker brasan eller att vattnet fattar eld.

Nu ska man ju låta en filosof tala för sig själv och inte argumentera mot karikatyrer av hans filosofi, så låt mig plocka fram en del av vad Hume själv skriver i Om det mänskliga förståndet. (Einar Nyléns något ålderdomliga svenska får ni stå ut med.)

För att ni inte ska låta er förvirras av att Hume ibland pratar om "orsak" eller "nödvändigt samband", ibland om "kraft" eller "verksamhet", bör jag först påpeka att Hume betrakta dessa termer som synonyma:

Jag börjar då med att påpeka att termerna verksamhet, agens, drivande kraft, energi, nödvändighet, samband och skapande faktor alla äro i det närmaste synonyma... (S. 192)

Det följande står att läsa i del 3, kap. 14, "Föreställningen om ett nödvändigt samband":

Låt oss antaga tvenne objekt, av vilka det ena är orsak och det andra verkan. Det är då tydligt att vi från det blotta betraktandet av dem aldrig kunna uppfatta det band som förenar dem, eller kunna bli i stånd att påstå, att ett samband dem emellan finnes. Vi kunna därför ej från ett enda exempel nå fram till föreställningen om kausalitet, om ett nödvändigt samband dem emellan, om kraft, energi och verksamhet. Om vi ständigt blott uppfattade enstaka samband mellan objekt, som vore fullständigt skilda från varandra, skulle vi aldrig bli i stånd att bilda sådana föreställningar.

(Kort kommentar här: vem har någonsin pratat om orsakssamband mellan objekt som är fullständigt skilda från varandra? I mitt tidigare exempel med tidningen som fattar eld, måste ju tidningen faktiskt komma i kontakt med brasan för att fatta eld. Men vidare i texten:)

Men om vi åter kunna iakttaga flera fall, där samma objekt är förenade med varandra, så inse vi omedelbart, att det råder ett samband dem emellan samt sluta från det ena till det andra objektet. Denna mångfald av liknande fall utgör därför själva väsendet av kraften eller sambandet, är den källa, från vilken föreställningen springer fram. För att fatta föreställningen om kraft måste vi därför taga hänsyn till denna mångfald. Därmed är också allt givet, som kräves för att lösa den svårighet, som så länge trotsat oss. Jag resonerar på följande sätt. Upprepningen av fullständigt lika fall kan aldrig i och för sig giva upphovet till en ursprunglig föreställning, olik från vad som finnes i varje enskilt fall. Detta har redan tidigare framhållits samt följer ur vår grundläggande princip, att alla föreställningar äro kopierade på omedelbara intryck. Men då föreställningen om kraft är ny och ursprunglig, men icke finnes i något av våra exempel, men likväl uppkommer när dessa exempel upprepas, då följer därav att det ej är upprepningen som har denna verkan. Ty upprepningen måste först skapa något nytt, som är grunden för den ifrågavarande föreställningen. Om därigenom ej något nytt frambragtes skulle visserligen våra föreställningar mångfaldigas men skulle ej vidgas utöver vad de inrymde efter iakttagelse av det enskilda fallet. Varje utvidgning – till exempel föreställningen om kraft eller nödvändigt samband – som kommer till stånd på grund av upprepningen av liknande fall, beror på verkningarne av denna mångfald och fattas fullständigt när vi fatta dessa verkningar. När vi finna, att något nytt uppkommer genom en upprepning måste vi därför förlägga kraften och energin dit och ej till objektet.

Hängde ni med?

Eftersom Hume inte bekymrar sig med att konkretisera sina idéer med exempel, får väl jag göra det i stället. Så säg att du surnar till över vad du läser i Svenska Dagbladet och sticker in den i brasan och tidningen fattar eld. De "tvenne objekten" här är en tidning och en brasa. Tidningen är gjord av papper och brasan är "gjord av eld". Säkert har du sett liknande fall förr av att papper fattar eld, men även om du inte hade gjort det, skulle detta enda fall räcka för att bilda en induktiv generalisering, innefattande ett kausalsamband, av typen "eld bränner papper". Men detta är alltså vad Hume förnekar i dessa stycken.

Så om du inte är alldeles bombsäker på din första induktiva generalisering och vill pröva dess allmängiltighet? Du prövar med Dagens Nyheter; den fattar också eld. Men gäller generaliseringen bara morgontidningar? Du prövar med Expressen; den fattar också eld. Gäller det bara storstadsdrakar? Du stoppar in lokaltidningen i brasan, och den fattar eld. Kanske gäller det bara svenska tidningar? Du prövar med Frankfurter Allgemeine. Du kan rentav pröva med Pravda för att se om det kyrilliska alfabetet gör någon skillnad. Kanske det bara gäller dagstidningar? Du prövar en veckotidning med samma resultat. Kanske bara tidningar men inget annat av papper? Du plockar fram några sedlar ur hushållskassan, och uttalar sedan en svordom över din förvärrade ekonomiska situation. Dina experiment bör vid det här laget ha övertygat dig, men skulle de övertyga David Hume? "Inget nytt" har tillkommit genom upprepningen.

Men vidare i texten, för vi är väl nyfikna på vart David Hume egentligen är på väg?

Men för det första är det uppenbart att upprepningen av lika objekt i samma relationer – samvaro i tid och rum – ej visar oss något nytt i dem och detta emedan vi ej kunna draga någon slutsats därifrån eller göra denna upprepning till föremål för en demonstration eller ett sannolikhetsslut, något som redan visats [och Hume hänvisar till ett tidigare stycke i boken].

M.a.o.: Hur många gånger man än stuckit en tidning, eller något annat av papper, i en brasa, så visar det ändå ingenting. Hur många gånger man än hällt vatten på en brasa och sett den slockna, visar det ändå ingenting. Och hur många gånger man än råkar sticka ett finger i en brasa, så är man ändå inte berättigad till någon induktiv generalisering av typen "eld vållar smärta". Och hur många gånger man än sedan spolat kallt vatten eller lagt en isblåsa på fingret för att lindra smärtan...

Jag hoppar fram lite i texten, för att det inte ska bli för mycket upprepning. Ett stycke längre fram kan man läsa följande:

Ty man torde gärna medgiva, att de upprepade fallen av samband mellan liknande orsaker och verkningar i och för sig äro fullkomligt oberoende och att den rörelse, som jag ser för närvarande uppkomma genom sammanstötningen av tvenne biljardbollar är fullkomligt skild från den, som jag såg uppkomma från en liknande impuls för ett år sedan. Dessa verkningar påverka ej varandra och den ena kan ha existerat utan att den andra någonsin uppkommit.

Ibland är det verkligen svårt att se vad det är för uppfattningar Hume egentligen vänder sig emot. För vem har någonsin trott eller hävdat att en biljardboll idag rullar på grund av en biljardstöt som gjordes för ett år sedan? Men det är tydligen en sådan idé som Hume tar till intäkt för "kullkasta" induktiva generaliseringar av typen "biljardbollar rullar när man stöter till dem".

Ännu lite längre fram:

Ehuru de liknande fall, vilka hos oss väcka föreställningen om kraft, ej influera på varandra [d.v.s. att en biljardstöt som gjordes för ett år sedan ej influerar på en biljardstöt som görs idag] och aldrig kunna skapa en ny egenskap hos objektet och därigenom vara grunden till den ifrågavarande föreställningen, så väcker likväl iakttagandet av denna likhet ett nytt intryck hos oss och det är detta, som bildar utgångspunkten för föreställningen. Ty sedan vi funnit denna likhet i ett tillräckligt stort antal fall, finna vi omedelbart en benägenhet [min kursivering] att övergå från det ena objektet till dess vanliga ledsagare samt att fatta det i ett starkare ljus på grund av denna relation.

Här börjar katten krypa fram ur Humes säck. Orsak och verkan skulle alltså inte handla om relationer mellan tingen därute i yttervärlden (det må sedan vara biljardbollar eller tidningar som fattar eld eller en sol som tycks krypa fram över horisonten varje morgon på grund av jordens rörelse runt solen), utan om en benägenhet hos oss att se saker på ett visst sätt. (Mer om det felslut som är involverat här – det "stulna begreppets" felslut – kommer senare.) Direkt vidare:

Denna benägenhet är det enda resultatet av likheten och måste därför vara identisk med kraft eller verksamhet, ty föreställningen därom härleder sig från likheten. De olika exemplen på liknande samband för oss till en uppfattning av kraft och nödvändighet. Dessa fall äro i och för sig fullständigt olika och förenas ej på annat sätt, än genom det medvetande som uppfattar dem. Nödvändigheten är alltså en verkan av denna iakttagelse och intet annat än ett inre intryck eller benägenhet att låta tankarne gå från ett objekt till ett annat. Utan att betrakta frågan på detta sätt kunna vi aldrig nå fram ens till en avlägsen uppfattning av dem [...] På det hela taget är nödvändighet något, som finnes i vårt medvetande men ej i objekten. [Min kursivering.]

Somliga av de fantastiska saker Hume kläcker ur sig kan otvivelaktigt härledas till det faktum att han aldrig studerat Introduction to Objectivist Epistemology. En av de självklarheter som tas upp i den boken är det faktum att vi människor bildar begrepp på grundval av iakttagna likheter och skillnader. Begreppet är ett resultat av vårt medvetandes aktivitet; men de iakttagna likheterna och skillnaderna måste existera i yttervärlden och är inte något som vårt medvetande "bara tillskriver" tingen.

Så om vi har sett biljard spelas två gånger, en gång idag och en gång (för att följa Humes exempel) för ett år sedan, då kan vi se att de båda spelen är lika och skiljer sig avsevärt från t.ex. fotboll eller bordtennis, även om både fotboll och bordtennis innefattar transport av runda föremål. Och om det ena biljardpartiet var carambole och det andra snooker, så ser vi likheterna och skillnaderna: i båda spelen stöter man till bollar med en kö på en grön filtmatta, men reglerna för detta stötande är annorlunda. Allt fakta som finns därute, inte bara i vårt eget medvetande. Men se, det är alltså vad Humes filosofi går ut på att förneka! Om detta kan vi inte en så fram till en avlägsen uppfattning!

Men att Hume tänker så här är inte så underligt, om man bara tar i beaktande att en grundbult i hans filosofi är att förnuftet är skilt från erfarenheten. Jag backar bandet några sidor:

[F]örnuftet allena [kan ej] giva upphov till en ursprunglig föreställning och [...] förnuftet, såsom skilt från erfarenheten, [kan] aldrig komma oss att draga den slutsatsen att en orsak eller skapande kraft är nödvändig för att en existens skall börja. [Min kursivering.]

Så skilj bara ditt förnuft från erfarenheten, så kommer du att inse David Humes storhet och litenheten hos vissa andra filosofer (Aristoteles, Rand, POS)! Svårare är det inte!

Men vi ska väl låta Hume själv sammanfatta vad han kommit fram till så här långt:

Den nödvändighet, som kommer två gånger två att bli fyra, eller gör tre vinklar i en triangel tillsammans lika med två räta, utgöres alltså av en medvetenhetsakt, medels vilken vi jämföra dessa föreställningar; på samma sätt utgöres nödvändigheten av den kraft, som förenar orsak och verkan, av en benägenhet att övergå från den ena till den andra. Orsakerna styrka eller energi förlägges varken till orsakerna själva eller till gudomen eller till samverkan mellan dessa tvenne principer utan tillhör helt och hållet vårt medvetande, som betraktar sambandet mellan två eller flera objekt vid alla tidigare tillfällen. Det är här man finner orsakerna verkliga kraft förlagd, liksom deras samband eller nödvändighet. [Återigen mina kursiveringar.]

Ja, upprepning "tillför ju inget nytt"; det har ju Hume själv redan påpekat... Men tänk efter vad det här faktiskt innebär: att det är vår benägenhet att se biljardbollar rulla, papper brinna, pistolskott döda, etc. som får biljardbullar att rulla, papper att brinna och pistolskott att döda. Våra benägenheter har sannerligen kraft i sig!

Vi kan bortse från den där "gudomen" som Hume drar in i resonemanget. Hume är känd för att ha polemiserat mot allehanda religiöst flum, så förmodligen är det något sådant han polemiserar mot här också. Men jag kan inte låta bli att tänka på den arabiske medeltidsfilosofen al-Ghazali, som är känd för att ha hävdat att allt som sker, sker på grund av Guds vilja, så om man låter papper komma i kontakt med eld och papperet faktiskt börjar brinna, så beror det inte på sådana saker som "eldens natur" eller "papperets natur", utan på att Gud vill att papperet ska brinna. Humes resonemang är inte ett dugg bättre: den allmakt al-Ghazali tillskriver Gud, tillskriver Hume i stället vårt eget medvetande, våra benägenheter.

(Somliga kommer nog att hävda att jag karikerar Hume här och säga att han "bara" talar om hur vi kommer fram till idén om kausalitet och nödvändigt samband, inte om hur det är¸ ute i yttervärlden, oberoende av vårt medvetande. Men det är inte så Hume själv formulerar sig. "Det är bara här [d.v.s. i vårt medvetande] man finner orsakernas verkliga kraft förlagd.")

Hume själv var uppenbarligen vagt medveten om absurditeten i sitt resonemang, för lite längre fram skriver han:

[J]ag betvivlar att mina förklaringar skola mottagas med andra omdömen än att de äro extravaganta och löjliga. Vad! Orsakernas verksamhetsförmåga är detsamma som en benägenhet hos vårt medvetande! Liksom om orsaker icke verkade fullständigt oberoende av medvetandet och ej skulle fortsätta sin verkan även om det ej funnes något medvetande, som uppfattade dem eller tänkte över dem.

Och Hume har ett långt svar på denna vettiga invändning, ur vilket jag saxar det väsentligaste:

Vad det beträffar, att man säger att naturens verkningar äro oberoende av vårt tänkande och uppfattning, så erkänner jag detta förhållande. Jag har också påpekat, att objekten sinsemellan äga relationerna närhet i tid och rum; att lika objekt vid många tillfällen kunna iakttagas under samma relationer och att allt detta är oberoende av samt föregår medvetandets verkningar. [Min kursivering.]

Jamen då så? Men Hume fortsätter:

Men om vi gå längre och tillskriva dessa objekt en kraft eller ett nödvändigt samband, så är detta något vi aldrig kunna iakttaga hos dem, utan måste sluta oss till, från den föreställning vi erhålla från vår inre uppfattning. Och detta kan jag pressa så, att jag är villig att förvandla mitt föreliggande resonemang till ett exempel därpå genom en ingalunda svårfattlig subtilitet.

När vi uppfatta ett objekt skänker det omedelbart en livlig föreställning om det objekt som vanligen åtföljer det och denna benägenhet hos oss skapar det nödvändiga sambandet mellan objekten.

Ursäkta om jag avbryter Humes "ingalunda svårfattliga subtilitet" här för en kort anmärkning: om jag sticker in en tidning i en brasa och tidningen fattar eld (ett nödvändigt samband, även om Hume förstås skulle invända att jag inte "ser nödvändigheten"), så beror det ingalunda på att jag har en livlig föreställning om att tidningen ska fatta eld; det handlar om direkt varseblivning. Men jag låter Hume subtilisera vidare:

Men om vi förändra synpunkt från objekten till förnimmelserna, så är i detta fall det omedelbara intrycket att betrakta som orsak och den livliga föreställningen som verkan och deras nödvändiga samband är en ny benägenhet vi känna att gå från föreställningen om det ena till idén om det andra. Den enande principen hos våra inre förnimmelser är lika oförståelig som när det gäller de yttre tingen och ej känd för oss annat än genom erfarenheten. Men nu har erfarenhetens väsen och verkningar redan tillräckligt undersökts och förklarats. Den skänker aldrig någon insikt i objektens inre struktur eller verkande kraft, utan blott vänjer medvetandet att gå från det ena till det andra. [Min kursivering.]

Har inte Humes katt varit ute ur säcken förut, så är den det nu. Vi har blivit så vana vid att se vissa saker hända tillsammans eller direkt efter varandra att vi kallar det "kausalitet" eller "nödvändigt samband". Det är inte "intuition" och det är inte "demonstration" som leder oss kausaliteten, det är våra tankevanor. Den allmakt al-Ghazali tillskrev Gud, tillskriver Hume i stället våra vanor.

Jag ska återkomma till vad som är fel med detta längre fram och avrunda den här delen av framställningen med ytterligare ett citat:

Enligt det ovan utvecklade finnes det inga objekt, vilka medels ett blott och bart åskådande, utan stöd av erfarenheten, kunna av oss fattas som orsaker till andra och ej heller några objekt, vilka vi med säkerhet kunna påstå icke vara några orsaker. Allt kan frambringa allt. Skapelse, förintande, rörelse, förnuft, viljande, allt detta kan uppkomma ur vartannat eller ur andra objekt, vilka vi efter behag kunna föreställa oss. [Min kursivering.]

Nej, Hume har "aldrig påstått något så absurt som att någonting kan uppkomma utan orsak". Han påstår att vad som helst kan vara orsak till vad som helst. Vilket är mest absurt?

För att vara fullständigt rättvis mot Hume måste jag nämna att han redan på nästa sida drar några regler om kausaliteten som är vanligt sunt (aristoteliskt) bondförnuft; jag ska citera några av dem i sammandrag:

1. Orsak och verkan måste äga samband i tid och rum.

2. Orsaken måste föregå verkan

3. Det måste finnas ett konstant samband mellan orsak och verkan. [...]

4. Samma orsak förorsakar alltid samma verkan och samma verkan kan aldrig uppkomma ur annat än samma orsak. [...]

5. [...] [D]är flera objekt äga samma verkan måste detta vara på grund av någon gemensam egenskap. [...]

6. [...] Skillnaden i verkan hos tvenne liknande objekt måste bero på den omständighet, vari de skilja sig från varandra. [...]

7. När ett objekt tilltager eller avtager i proportion till sin orsak betraktas det som en sammansatt verkan, härledd från föreningen av flera olika yttringar av skilda delar av orsaken. [...]

8. [E]tt objekt som sedan någon tid nått sin fulla utveckling utan att utöva någon bestämd verkan [kan icke] vara den enda orsaken till denna verkan utan [...] det kräves ett eller annat stödjande moment för att verksamheten ska utlösas.

Visst. Men behövde vi Hume för det? Och skulle dessa regler också vara produkter av våra tankevanor och sakna motsvarighet i yttervärlden? Som alla citat från Hume visat, är det ju faktiskt precis det han säger.

Hume och det "stulna begreppets" felslut

Objektivister är förstås förtrogna med det "stulna begreppets" felslut, och även icke-objektivister gör klokt i att bekanta sig med det. Felslutet består i att använda sig av ett begrepp, samtidigt som man ignorerar eller förnekar något mer grundläggande begrepp som det första begreppet är beroende av. (Man kan läsa mer om det i The Ayn Rand Lexicon, som numera finns tillgängligt på nätet.) Ett standardexempel är Proudhons yttrande: "Egendom är stöld": begreppet "stöld" är beroende av begreppet "egendom"; funnes inte egendom, skulle det inte heller finnas något att stjäla. Ett annat exempel är om en determinist kläcker ur sig ordet "ansvar": utan fri vilja är det meningslöst att tala om ansvar.

David Hume är något av en specialist på att begå just det här felslutet.

Det är uppenbart att när Hume härleder kausaliteten ur vår vana vid att se vissa saker följa på varandra, så stjäl han begreppet "kausalitet". Vad han säger är ju faktiskt, om man uttrycker det med all den enkelhet saken förtjänar, att orsaken till att vi alls pratar om "orsak och verkan" är att vi vant oss vid att göra det, och att vi kallar det för ett "nödvändigt samband", därför att våra tankevanor (eller tankeovanor) gör detta nödvändigt. Jag ska ta mig friheten citera mig själv här (ur uppsatsen "Rand vs. Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump"):

Hume påstår att vissa företeelser i yttervärlden, genom att ofta upprepas, ger upphov till vanemässiga associationer i vårt medvetande. Vi kan lämna åsido exakt hur detta går till, för det viktiga är att han påstår att vissa orsaker ger upphov till vissa verkningar, m.a.o. hans invändning grundar sig på att orsakslagen i dess mest allmängiltiga form faktiskt gäller. Och han säger också om vårt medvetande att det i varje fall har förmågan att forma vanor, vilket åtminstone är ett uttalande om medvetandets natur. Så inte ens Hume kan undvika att någonstans i sitt resonemang åberopa sig på identitetslagen och orsakslagen, hur gärna han än vill förneka dem. (Eller vill Hume påstå att vi bara blivit så vana vid att upprepningar i yttervärlden ska följas av vanor i medvetandet att också det blir till en vana? Men det vore att leda ut resonemanget i en oändlig regress.) [Sista meningen kursiverad här.]

Oändlig regress är vad Hume skulle hamna i, om han bara tänkte sin tanke vidare. Att vi bildar vanor är något vi kan lära oss både genom introspektion och genom att observera våra medmänniskor (för att inte tala om våra hundar). Jag har t.ex. för vana att röka en hel del; men andra har inte bildat någon sådan vana, och så finns det de som vant sig av med det. Marcel Proust hade för vana att gå tidigt till sängs; själv har jag aldrig varit i närheten av att bilda denna vana. Etcetera: ni har alla vanor – eller ovanor – nog för att själva kunna exemplifiera.

Och från dessa, och otaliga andra, exempel kan man inducera sig fram till att vanor är något som växlar alldeles oerhört mycket från person till person. Så hur vill Hume förklara att så gott som varenda människa har för vana att tänka i termer av orsak och verkan – och hur vill han förklara att människor sällan lägger bort den vanan, ens sedan de utsatts för Humes eget korrumperande inflytande? T.o.m. Immanuel Kant hade en bättre förklaring, när han antog att kausaliteten s.a.s. från början är inbyggd i vårt medvetande.

Naturligtvis finns det saker som ger upphov till – m.a.o. orsakar – alla dessa vanor och ovanor. Att det är gott att röka, t.ex., eller att nikotin är vanebildande, eller rentav av rökning är ett sätt att trotsa förmyndarsamhället.

Men hur skulle Hume, med sin metod, kunna komma fram till ett sådant abstrakt begrepp som vana? Allt han faktiskt iakttar är ju (för att hålla oss till exemplet) upprepade fall av att en och samma person tänder en cigarett! Var någonstans ser han vanan i denna upprepning? Det har han inte ur sin "direkta erfarenhet". Men han har väl sett många fall av upprepat beteende hos människor, han har fått lära sig att sådana upprepade beteenden kallas "vanor" (eller "ovanor"), och sedan har han alltså vant sig vid att kalla dem för det! Men han ser ju inte de här vanorna direkt med sina sinnen, lika lite som han ser de "nödvändiga sambanden" mellan två biljardbollar som kommer i kontakt med varandra (eller någonting som helst som han vant sig vid att kalla "orsak–verkan").

Jag vet inte om jag behöver hamra hem poängen ytterligare. (Ni borde ha vant er vid här laget... Eller fattat poängen.) Men jag vill be er observera hur ofta Hume begår detta felslut bara i de stycken jag citerat här.

Ta t.ex. följande:

... alla föreställningar äro kopierade på omedelbara intryck...

...iakttagandet av [en] likhet [väcker] ett nytt intryck hos oss och det är detta, som bildar utgångspunkten för föreställningen...

Denna benägenhet är det enda resultatet av likheten...

Nödvändigheten är alltså en verkan av denna iakttagelse och intet annat än ett inre intryck eller benägenhet att låta tankarne gå från ett objekt till ett annat...

När vi uppfatta ett objekt skänker det omedelbart en livlig föreställning om det objekt som vanligen åtföljer det och denna benägenhet hos oss skapar det nödvändiga sambandet mellan objekten.

När vi uppfatta ett objekt skänker det omedelbart en livlig föreställning om det objekt som vanligen åtföljer det och denna benägenhet hos oss skapar det nödvändiga sambandet mellan objekten.

...det omedelbara intrycket [är] att betrakta som orsak och den livliga föreställningen som verkan och deras nödvändiga samband är en ny benägenhet vi känna att gå från föreställningen om det ena till idén om det andra...

Att en föreställning "kopieras" på ett intryck är ett orsakssamband; att en iakttagelse ger upphov till ett "inre intryck" eller en "benägenhet" är ett orsakssamband; att en "benägenhet" är ett "resultat av en likhet" är ett orsakssamband; att "skänka en livlig föreställning" och att "skapa ett nödvändigt samband" är orsakssamband; och Hume säger t.o.m. själv att "det omedelbara intrycket är att betrakta som orsak och den livliga föreställningen som verkan". Och hur i all världen vet han då det, om han ännu inte vet om det finns något sådant som orsak och verkan här i världen och inte kan vara säker på de orsaker och verkningar han iakttar i yttervärlden?

Övertolkar eller karikerar jag Hume här? Tänk efter, och försök tänka som Hume själv tänker: bara för att vi otaliga gånger upplevt att ett intryck gett upphov till en föreställning, eller att våra föreställningar varit "kopierade" på omedelbara intryck, hur vet vi att detta gäller generellt? Har vi bara upplevt det en gång, så säger det ingenting bestämt; och har vi upplevt det många gånger (sak samma hur många), så "tillför upprepningen inget nytt".

Men Hume tänkte inte själv som Hume tänker; d.v.s. han följde inte sin egen tankemetod till dess yttersta konsekvenser. Ett annat exempel som jag tagit upp förr är hans idé om "jaget som ett förnimmelseknippe":

För min del råkar jag alltid, då jag söker komma i omedelbar kontakt med vad jag kallar mig själv, på en eller annan enstaka förnimmelse, såsom av värme eller köld, ljus eller mörker, kärlek eller hat, lust eller olust. Jag kan aldrig få tag i mig själv vid något tillfälle utan en förnimmelse och kan aldrig iaktta något annat än förnimmelsen... Jag [är ingenting annat än] ett knippe eller en samling av olika förnimmelser som följa efter varandra med en obegriplig hastighet och befinna sig i en ständig ström och rörelse." ("Mig själv" kursiverat av Hume själv; övriga kursiveringar mina. Citatet är ur samma bok och av samme översättare som övriga citat här.)

Det är ju uppenbart att begreppet "jag" här används som ett "stulet begrepp". Och om han konsekvent följde sin egen metod, skulle hans formulering bli denna:

"För förnimmelseknippets del råkar det alltid, när det söker komma i kontakt med vad det kallar sig självt, på en eller annan enstaka förnimmelse... Förnimmelseknippet kan aldrig få tag i sig självt vid något tillfälle och kan aldrig iaktta något annat än förnimmelsen."

Och så är det bara en enstaka förnimmelse kvar av Humes hela filosofi!

Kausalitetens axiomatiska natur

Den här rubriken låter onekligen som om den skrivits av min kompis (och ibland trätobroder) Filip Björner. Men det är just det det kommer att handla om: orsak–verkan som axiom. (Och inget ont om Filip...)

Mer seriöst: om någon tycker att något av det jag skriver nedan påminner om Leonard Peikoffs föreläsningsserie "Induction in Physics and Philosophy", så är det ingen tillfällighet utan just ett sådant där nödvändigt samband. En del av det jag skriver är sådant jag lyckats klura ut på egen hand, men del är sådant där Peikoffs föreläsningar "fått polletten att trilla ner". (Det kommer en bok så småningom, grundad på dessa föreläsningar, men på frågan när den kommer, kan jag bara svara: "Man kan aldrig så noga veta." Men utdrag ur boken har publicerats i The Objective Standard.) 1)

Om nu Hume bara lyckas bita sig själv i svansen vad beträffar kausalitet och induktiva generaliseringar, kan man ju fråga sig vad som är en mer rationell syn på saken. Jag tror inte det följande kommer att säga allt, men det kommer att säga något, i alla fall.

Låt mig ta fyra induktiva generaliseringar och kausala utsagor jag redan nämnt: "Eld bränner papper", "Vatten släcker eld", "Eld (eller stark värme överhuvudtaget) vållar smärta", "Kallt vatten, eller is, lindrar sådan smärta".

Ställ nu frågan: hur många fall av dessa generaliseringar behöver man iaktta för att veta att generaliseringen är sann? Inte många. Egentligen skulle det räcka med ett iakttaget fall.

För ni såg väl alla hur absurt det var av mig att föreslå att man ska prenumerera på varenda tidning i hela världen för att förvissa sig om att alla tidningar fattar eld, när de sticks in i en brasa? Det räcker så gott med Svenska Dagbladet!

Jo, den kunskap man vinner med detta enda lilla experiment kan förstås modifieras och utvidgas. Man kan stoppa in en dyblöt tidning i brasan och se att det tar längre tid för den att fatta eld. Detta ger en ny kunskap: torrt papper brinner bättre än vått!

Flitigt iakttagande av brasor och eldsvådor kan också utvidga ens kunskap om att "eld släcker vatten", men denna utvidgning skulle då vara att ju större elden är, desto mer vatten behövs för att släcka den.

Och ett studium av olika brännskador vidgar ens kunskap om den smärta, och de skador, eld kan vålla. Men inget av dessa fall är det ju fråga om att vidgad kunskap kullkastar ens tidigare, mera begränsade kunskap. Den vidgade kunskapen vidgar kunskapen, ingenting annat.

Ett annat exempel är den induktiva generaliseringen att kroppar faller till marken (eller golvet), ifall man släpper dem. Hur många iakttagelser behövs för att styrka sanningen i den generaliseringen?

Nu är det ju så att människor gick omkring i århundraden och trodde att kroppar faller snabbare, ju tyngre de är – ända tills Galileo gjorde sitt berömda experiment vid lutande tornet i Pisa och visade att de faller lika fort, oavsett tyngd. Att folk gick omkring med denna missuppfattning beror säkert på att de sett sådant som att fjädrar eller löv eller snöflingor singlar ner till marken betydligt långsammare än stenbumlingar och andra tyngre föremål – och inte insåg att dessa avvikelser från vad Galileo senare upptäckte berodde på luftmotståndet (och att de alltså skulle falla med samma hastighet som tyngre föremål i ett lufttomt rum).

Poängen här (den första poängen) är att det finns en parallell mellan induktion och begreppsbildning. Ni minns säkert att Ayn Rand själv (i Introduction to Objectivist Epistemology) påpekade att processen att bilda ett begrepp ("bord", "stol", "säng", "hund", "katt", "häst", etc., etc., etc.,) är en induktiv process – man iakttar två bord, stolar eller vad det nu kan vara, och så bildar man begreppet utifrån dessa direkta varseblivningar. Att sedan tillämpa begreppet ("bord", etc.) på nya bord (etc.) man ser är en deduktiv process.

Och man måste ha bildat begreppen "bord", "stol", "säng" (och kanske några till) för att bilda begreppet "möbel"; men måste ha bildat begreppen "hund", "katt", "häst" (och kanske några till) för att bilda begreppet "djur". Också det är en induktiv process. Men antag att du stöter på något djur du aldrig sett förut, men du vet ändå att det är ett djur. (Första gången du såg en räv, eller en elefant, så förstod du genast att det var ett djur, även om du inte visste något annat om dem.) Den processen är deduktiv: du tillämpade ett redan bildat begrepp på någon för dig ny företeelse.

Du har också på ett tidigt stadium bildat sådana begrepp som "blomma", "träd", "buske", "gräs". Utifrån dessa begrepp kan du nu bilda det mera vittomfattande begreppet "växt". Och när du har begreppen "djur" och "växt", kan du nå fram till begreppet "organism". Men du skulle aldrig kunna komma fram till begreppet "organism" genom direkt varseblivning; du behöver de tidigare bildade begreppen "djur" och "växt"; och för dem behöver du begreppen "hund", etc., "blomma", etc., begrepp som du bildade från direkt varseblivning.

Processen är förstås densamma för begrepp som betecknar attribut eller egenskaper: du måste ha begrepp som "röd", "blå", "gul", etc. för att kunna bilda begreppet "färg". Och du måste ha "färg", "ljud" och några begrepp till för att nå fram till det mycket allmännare begreppet "egenskap" (eller "attribut", för er som föredrar främmande ord). (Men jag ska inte trötta med fler exempel; poängen bör stå klar vid det här laget.)

Begreppsbildning sker i nivåer, från väldigt enkla, varseblivningsmässigt givna, begrepp till alltmer avancerade, allt längre ifrån den direkta varseblivningen. Och det är likadant med induktiva generaliseringar. Många av dem är oerhört avancerade. Ta som ett exempel Newtons upptäckt att gravitation är ett universellt fenomen, som förklarar en hel uppsjö andra fenomen (planeternas rörelser, tidvattnet, jordens avplattning vid polerna, m.m., m.m.). Newtons induktiva generalisering grundade sig på en mängd tidigare gjorda induktiva generaliseringar, bl.a. Keplers generalisering att planeterna rör sig i elliptiska banor med solen i ena brännpunkten – och också på Galileos tidigare nämnda generalisering att kroppar (om vi bara bortser från luftmotståndet) faller med konstant hastighet och konstant acceleration.

Men denna induktiva generalisering (Galileos, alltså) skulle vara fullständigt omöjlig att göra, om det inte vore för en tidigare induktiv generalisering som vi alla kan göra, nämligen att kroppar faller (om man släpper dem från en höjd). Och den generaliseringen kommer från direkt varseblivning.

Så till min andra poäng.

De exempel jag givit (och ni kan själva fylla på med exempel på induktiva generaliseringar som kommer ur direkt varseblivning) är alla exempel på kausalsamband. När jag sticker in den där tidningen i brasan och den fattar eld, iakttar jag inte bara två saker som händelsevis råkar sammanfalla i tid och rum; jag iakttar ett kausalsamband. Samma när jag häller vatten på elden, bränner fingret, spolar vatten på fingret, släpper en tegelsten i huvudet på någon ovän som promenerar på trottoaren nedanför, etc.

Frågan de som förläst sig på Hume (och gjort akademisk karriär på det) nu ställer är förstås: "Hur fan kan du vara så säker på att det är ett kausalsamband? Var det inte det du skulle försöka bevisa?"

OK, så vad är "kausalitet". Vad är "orsak och verkan"? Om du läst Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand (fortsättningsvis förkortad OPAR), så vet du (med sedvanligt filosofiskt fikonspråk) att det är ett "korollarium till identitetslagen". Identitetslagen säger att allt som finns är vad det är och inte någonting annat, eller (för att "byta fikon") att allt som finns har en specifik natur. Kausalitetslagen säger att allt som finns gör vad det gör, att ingenting kan agera mot sin natur.

Så "eld bränner papper", "vatten släcker eld", etc.; mer än så finns inte att säga. Vad vi varseblir i dessa fall är konkreta exempel på kausalitetslagen – precis lika väl som varje bord vi ser, varje hund vi kliar bakom öronen, är ett konkret exempel på begreppen "bord" och "hund".

Jag skrev "om du läst OPAR", men egentligen är det onödigt att ens läsa OPAR, för du vet det redan så väl själv. Identitet är ett axiom, och kausalitet är ett axiom. Så låt mig citera vad Ayn Rand skriver om axiom (i "Galts tal"):

Ett axiom är ett påstående som identifierar kunskapens bas och basen för varje följande påstående som hänför sig till denna kunskap, ett påstående som med nödvändighet ingår i alla andra, vare sig en viss talare väljer att identifiera det eller ej. (S. 1083 i den svenska översättningen; kursiveringen min.)

Axiomen ingår i all kunskap – och i en viss bemärkelse vet vi alla det från den dag vi föds. Nej, en bebis kan förstås inte säga eller tänka "kausalitet", innan den ens lärt sig säga "hund", "katt" eller "tack för maten". Men den implicita kunskapen om kausalitet finns där från första början, precis som den implicita kunskapen att "det finns något som jag är medveten om, och jag måste ta reda på vad det är". (Eller, för att citera samma Humebeundrare som i ingressen: "Jag vet inte vad det är, men något är det".)

Förväxla nu för allt i världen inte detta med Immanuel Kant! Kant menade som bekant att idén om kausalitet på något vis är "inbyggd i vårt medvetande", och att det är därför vi inte kan tänka annat än i kausala termer. Men det enda som är "inbyggt" är vår förmåga att iaktta verkligheten. Och i verkligheten råder kausalitet! Inte underligt att vi också upptäcker detta, ifall det är verkligheten vi iakttar (och alltså inte nödvändigheten att acceptera Hume, Kant och diverse annat strunt för att klara filosofitentorna).

Det s.k. induktionsproblemet

Något som du förmodligen blivit itutad av din filosofilärare på gymnasiet – och om inte, så alldeles säkert när du gick vidare och läste filosofi vid universitet – är att det finns ett oöverstigligt "induktionsproblem", som består i att vi aldrig kan nå säker kunskap genom induktion. Det spelar m.a.o. ingen roll hur många tidningar från världens alla hörn vi prenumererar på bara för att stoppa in dem i en brasa och se om de brinner; vi blir ändå aldrig fullständigt säkra på att "eld bränner papper".

Det första som måste sägas (och jag har nog sagt det förr) är att om induktion inte ger oss säker kunskap, så kan inte heller deduktion ge oss säker kunskap. Skälet är uppenbart: om premisserna i en deduktion härleddes endast ur tidigare gjorda deduktioner, skulle vi hamna i en oändlig regress. Premisserna i en deduktion måste vi ha nått fram till på induktiv väg. Det är deduktion som säger oss att Sokrates är dödlig, eftersom han är en människa (för att dra det gamla standardexemplet); men det är induktion som säger oss att "alla människor är dödliga". Nog om det.

Det finns två skäl till att filosofer ser ett "induktionsproblem"; det första är att de bortser från kontext, det andra är att de fordrar att induktion ska göra oss allvetande.

"Kontext" är ett fint ord som betyder "sammanhang". Ingen kunskap existerar "i ett vakuum"; all kunskap hänger på något sätt ihop med all annan kunskap. Och att ta reda på exakt hur en viss kunskap hänger ihop med annan kunskap kallas med ytterligare ett fint ord för "integration".

Bekymrar man sig inte om "kontext" och "integration" blir all ens (s.k.) kunskap helt enkelt hängande i luften.

För att belysa hur moderna filosofer "droppar kontexten" när det gäller induktion ska jag ge ett fullständig korkat exempel, som tydligen härrör från Bertrand Russell:

Detta enkla förhållande [att induktion inte ger oss säker kunskap] belyses av ett ganska ruggigt exempel som tillskrivits Bertrand Russell. Det handlar om en kalkon som under sin första morgon på kalkonfarmen märkte att han blev matad klockan 9. Sedan den erfarenheten upprepats varje dag i flera veckor, kände sig kalkonen tryggt kunna dra slutsatsen "jag blir matad klockan 9 på morgonen". Den slutsatsen befanns dock vara definitivt falsk, då kalkonen på julafton i stället för att matas fick halsen avskuren. Kalkonens resonemang ledde honom från ett antal sanna observationer till en falsk slutsats, vilket tydligt visar hur resonemang är ogiltigt ur logisk synpunkt. (Citatet hämtat från Carl Svanbergs blogg.)

Tydligen tror Russell (och hans efterföljare) att vi är dumma som kalkoner, för hur menar de annars att vi ska det här exemplet på allvar? Nåja, låt dem prata för sig själva...

För vad som är uppenbart i det här exemplet är ju att kalkonen har en "begränsad kunskapskontext". Kalkonen är helt okunnig om kalkoners roll i anglosaxiskt julfirande!

Med den här sortens induktion i ett kunskapsvakuum kan man förstås "bevisa" vad som helst. Antag t.ex. att man stöter på en hel radda idioter (inklusive vår nuvarande statsminister) som alla heter Fredrik och drar den "induktiva" slutsatsen att förnamnet "Fredrik" alltid implicerar idioti. Och första gången man träffar en Fredrik som verkar helt vettig, rasar ens världsbild samman... (Medges att just det här exemplet är en karikatyr, men det ät tydligen så här anti-induktivisterna tror att induktion går till. Och är det mer karikatyr än Russells kalkon?)

Men precis lika korkat som Russells kalkonexempel är det standardexempel på "induktion" som ni säkert har hört förr. Det går ut på att alla svanar man hittills observerat varit vita, och så drar man slutsatsen att "alla svanar är vita" – och sedan rasar ens världsbild samman när man får veta att det finns svarta svanar i Australien. Man fordrar av induktionen att den ska göra en allvetande om färgen på svanar.

Låt mig först påpeka en detalj: man behöver inte alls åka till Australien för att konstatera att det finns svanar som inte är vita. Det räcker med att ta sig till något ställe där det finns gott om svanar, t.ex. Stockholms ström, för att konstatera att somliga svanar är spräckliga.

Men låt mig också ge ett exempel på observation och induktion som faktiskt är tillämpligt också på svanar:

När man lämnat Stockholms ström med den nyvunna kunskapen att det finns spräckliga svanar, övergår man till att studera andra djur, t.ex. labradorer. De flesta labradorer är svarta, men det finns också de som är bruna, gula eller (nästan) vita. Man kan gå vidare med andra hundraser. De flesta papilloner är vit- och brunspräckliga, men det finns de som är vit- och svartspräckliga. Sennenvovvar (Berner, Grosser, Entlebucher) är alla svarta med inslag av vitt på nosen, magen och svanstippen – men proportionerna mellan svart och vitt varierar lite grann mellan olika enskilda sennenvovvar. (Glömde nämna att de också är bruna ovanför ögonen.)

När man är klar med vovvarna, tar man sig t.ex. an tigrarna. De flesta tigrar är gulrandiga, men går man till Parken Zoo i Eskilstuna finner man att somliga är vitrandiga. Sedan går man vidare med fler djur – kanske röda rävar i jämförelse med vita fjällrävar. Eller papegojor som kan ha de mest skiftande fjäderskrudar. Hursomhelst: den induktiva slutsats man knappast kan undgå att dra är att färg är en egenskap som varierar väldigt mycket t.o.m. inom samma art.

Och sedan kan leva lugnt även med kunskapen att det finns en eller annan svart svan här i världen! Och lika lugnt kan man leva med vissheten att Hume, Popper, Russell et. al. helt enkelt är ute och cyklar!

(Jag har saxat det här från en kommentar jag gjort på Henrik Sundholms blogg. Och jag vill också passa på att ge "credit" till Bo Dragsdahl: en kommentar han fällde i förbigående i sina föreläsningar om Karl Popper var just att svanexemplet inte alls är något exempel på verklig induktion, utan ett krav att induktionen ska göra oss allvetande om färgen på svanar. Fick "polletten att trilla ner".)

Anti-induktivisterna är emellertid inte sena att slå mynt av och dra växlar på sitt svanexempel. Ett populärt resonemang (jag borde kanske kalla det "popperulärt". för det härrör från Karl Popper) går ut på att man inte induktivt kan bevisa att induktion är giltig. För att slippa gå till biblioteket och låna hem Popper i urval en gång till (jag kan inte läsa mer än en halv sida i taget i den boken utan att bli illamående), ska jag i stället citera Filosofilexikonet. Efter att ha dragit valsen om svanarna forstätter filosofilexikografen så här:

Principen kan emellertid heller inte ges någon grund utifrån erfarenheter där den har använts framgångsrikt, eftersom slutledningen "Induktionsprincipen blev använd med framgång vid tillfälle1, tillfälle2 ... vid tillfällen; ergo kan den alltid användas med framgång" själv utgör en induktiv slutledning och således utgör ett cirkelbevis. Bakgrunden för problemets moderna behandling är kunskapen [sic] att det är principiellt omöjligt att bevisa en universell utsaga slutgiltigt på grundval av hur många singulära utsagor som helst.

Återigen: den "moderna behandlingen" av detta problem är löjeväckande. Nog för att det finns fallgropar när det gäller induktion, lika väl som det finns fallgropar när det gäller deduktion; men det här är ju, precis som när det gäller färgen på svanar, en fordran att induktion ska vara ofelbar och automatiskt göra oss allvetande.

Så för att summera: nog för att det kan finnas "problem med induktion". Vi är, för att upprepa ett gammalt objektivistiskt "mantra", varken allvetande eller ofelbara; så visst kan det hända att vi hugger i sten ibland. Men just det problem som filosoferna går omkring och kallar "Induktionsproblemet" med stort I är inget annat än sagda filosofers alldeles egna hjärnspöke!

"Münchhausens trilemma"

Det här har jag också från Bo Dragsdahls föreläsningar om Popper.

Om man menar att det inte finns något sådant som induktion och hävdar att all vår kunskap är deduktiv till sin natur, hamnar man i en absurditet som brukar kallas "Münchhausens trilemma". "Münchhausen" efter den kände äventyraren som en gång red ner sig i ett kärr och löste situationen genom att dra både sig själv och hästen ur kärret genom att dra sig i hårpiskan; "trilemma", därför att det rör sig om ett dilemma med tre "horn" i stället för två.

Problemet är var den deduktiva kunskapen i så fall startar; och det finns tre möjligheter:

1. Den startar ingenstans; det enda vi har är en oändlig kedja av deduktioner som går tillbaka i en oändlig regress.

2. Varje deduktion vi gör är cirkulär; slutsatsen upprepar bara vad som redan finns i premisserna; premisserna förblir obevisade.

3. Vi väljer helt godtyckligt ut en startpunkt och säger: "Här startar vi. Varför? Vi bara gör det!"

Trilemmat har formulerats av efterföljare till Karl Popper som i varje fall lyckats se att det finns ett problem med Poppers syn på induktion. I själva verket är det förstås ett reductio ad absurdum av Poppers position.

Trilemmat har också tidigare formulerats av en lärjunge till Immanuel Kant vid namn Fries. Men hans tredje alternativ var i stället att börja med direkt varseblivning. Och det är förstås det rätta svaret. Men vad är det som i vår kunskapstillägnelse följer närmast efter direkt varseblivning? Rätt svarat: induktion.

En skillnad mellan begreppsbildning och induktion

Jag skrev förut att det finns en klar parallell mellan begreppsbildning och induktion, men det finns också en skillnad värd att nämna:

Induktiva generaliseringar handlar alltid om att identifiera kausalsamband. En enkel generalisering av typen "eld bränner papper" identifierar ett kausalsamband; en väldigt avancerad generalisering av typen "gravitation är ett universellt fenomen som förklarar X, Y, Z, etc." gör det också.

Men att bilda ett begrepp behöver inte inbegripa kausalitet. För att bilda begreppet "bord" räcker det med att ha observerat två eller flera bord; vi behöver inte veta varifrån borden kommer eller vem som har snickrat ihop dem, eller det kausala sambandet mellan borden som står i vardagsrummet och träden som växer ute i skogen.

Jag kom på det här, när jag läste följande något besynnerliga stycke i ett blogginlägg av Andrew Medworth (en objektivist i England). (Resten av det här inlägget var superbt, och jag rekommenderar det till läsning.)

For example, when we perceive a red ball, a red rose, a red road sign, red blood et cetera, and we see the causal significance of colour in our everyday lives (e.g. these red berries are dangerous, red road signs tend to mean danger, red liquid running down my arm means I have cut myself) it is necessary to form a concept like "red" to designate it. By contrast, when I look at my watch, a king’s crown, a planetary orbit, and a ship’s mooring rope tied around a bollard, I see that they all have the common feature of encircling something (my wrist, the king’s head, a star and the bollard), and yet this commonality has no causal importance — it does not lead to any significant common consequences for this group of entities — which is why we do not form a concept such as "encirclist".

"Omringningsexemplet" känner ni nog igen från OPAR. Peikoff nämner en schizofren person som ser en likhet mellan Jesus, en cigarr och en kärleksakt: Jesus omringas av en gloria, cigarren av en gördel och kvinnan i kärleksakten av en man.

Men saken är ju den att Medworths positiva exempel förklarar lika litet. "Rött" betyder inte alltid "fara"; än mindre är den gemensamma faktorn "rödhet" här någon kausalförklaring.

(Nu bevisar ju det här inget annat än att inte heller objektivister är ofelbara; och, som sagt, resten av Medworths uppsats var superb.)

Och naturligtvis finns det ett nödvändigt samband mellan begreppsbildning och induktiva generaliseringar, med det är väldigt enkelt: hade vi inte bildat begreppen "eld", "bränna" och "papper", skulle vi aldrig kunna formulera generaliseringen "Eld bränner papper"!

Induktion och karaktärsbedömning

Detta ämne har jag som bekant behandlat förr, men det kan vara värt att ta upp igen.

Den som vistats länge i akademiska miljöer – eller följt med diverse nätdebatter – kan inte ha undgått att märka att det föreligger en stark korrelation mellan "sympatier för Hume och Popper" å ena sidan och "intellektuell huliganism i varje annat avseende" å den andra. Skulle denna korrelation peka på något annat än ett kausalsamband?

Man kan tvista om hur det här kausalsambandet exakt ser ut (och det kan säkert skifta en smula från fall till fall), men de båda huvudmöjligheterna är ju:

  1. Flitigt studium av Hume och Popper gör en till huligan; eller:
  2. Om man är huligan, så dras man till Hume och Popper.

En tredje möjlighet är förstås att det rör sig om någon sorts "reciprok kausalitet", där den ena faktorn hela tiden förstärker den andra (ungefär som ständig syretillförsel bränner syret och håller elden vid liv). Men jag lutar åt förklaring (2) av den enkla anledningen att om en person som inte redan är huligan kommer i kontakt med Humes och Poppers idéer, skulle han/hon snabbt avfärda dem! Är man redan huligan, så ger en i stället Humes och Poppers idéer en uppsjö av rationaliseringar!

Ur varje "vara" följer ju ett "böra", så ett gott råd om man vill undvika att ha med intellektuella huliganer att göra: så fort man ser att någon säger att Hume och/eller Popper sagt sista ordet i någon fråga (som t.ex. "vara och böra" eller "induktion"), då vet man vad för folk man har att göra med och kan säga "adjö".

Kausalitet, induktion och evasion

Eftersom kausalitet är ett korollarium till identitet, och eftersom induktion handlar om att identifiera kausalitet, skulle induktion kunna sägas vara ett korollarium till identitets- och kausalitetslagarna. Betyder alltså inte (ursäkta tjatet) att induktion är "automatiskt ofelbar" eller att det inte finns "induktiva fallgropar"; men det betyder att vi måste praktisera induktion för att nå någon kunskap alls. Och det betyder att "anti-induktivism" är ett angrepp på, och ett försök att ogiltigförklara, mänsklig kunskap som sådan. Vilket förstås är ett angrepp som "biter sig självt i svansen", för anti-induktivisterna vill ju inte gärna ogiltigförklara sin egen påstådda "kunskap" om att induktion är ogiltig, antingen de nu tror sig ha nått denna "kunskap" på induktiv väg eller på rent deduktiv.

Nu kan man ju fråga sig varför folk (eller filosofer) alls sysslar med att förneka axiom eller deras korollarier. Jag skrev ju tidigare att vi strängt taget känner till axiomen från allra första början, bara genom att slå upp våra blå, spetsa öronen och iaktta verkligheten. Så varför alla dessa fantastiska filosofiska systembyggen som bara går ut på att förneka verkligheten?

Svaret är att vi människor har förmåga att evadera verkligheten (eller någon viss del av den) – d.v.s. ignorera den, bortse från den, blunda för den, slinka undan den. "Inte blindhet, utan vägran att de, inte okunnighet, utan vägran att veta" – ja, ni känner igen citatet. (Och Filip Björner har myntat den svenska termen "vetskapsvägran" för "evasion".) På evasion följer rationalisering av evasionen; och den kan bli hur komplicerad som helst.

Om ni nu frågar mig varför människor evaderar, måste jag svara: "Hur fan ska jag kunna veta det?" Skälen är lika många som det finns saker här i världen att evadera – och hur många saker tror ni att det finns i världen? Men faktum är ju att de gör det – ibland i smått, ibland i stort. Gör de det, så måste de ju ha kapacitet att göra det.

Och här gäller det ju evasion i ofantlig skala – eftersom kausalitet är ett så allomfattande fenomen.

Man kan ju alltid försöka sig på idéhistoriska förklaringar, t.ex.: Popper läste väldigt mycket Kant i sin ungdom (han plöjde sig igenom Kritik av det rena förnuftet första gången när han var fjorton); Kant lät sig "väckas ur sin dogmatiska slummer" när han läste Hume (och blev sedan tvungen att uppfinna ett alldeles eget sömnpiller för att somna om igen); Hume gör inte mycket mer än drar ut konsekvenserna av idéer som finns redan hos George Berkeley; och denne i sin tur slog mynt av och drog växlar på tidigare filosofers misstag; och möjligen beror allt ytterst på någon liten lucka i Aristoteles kunskapsteori som Aristoteles inte riktigt lyckades täppa till. (Möjligen – här spekulerar jag.)

Men det förklarar ju inte varför Popper följer Kant i spåren i stället för att avfärda honom! Inte heller varför Kant inte avfärdar Hume med samma enkla argument som jag gjort här – att vi faktiskt iakttar kausalitet direkt – utan i stället bygger upp sin fantastiska arkitektur av kategorier. Eller varför Hume, fastän han avfärdade Gud, inte kunde avfärda Berkeley (idén att världen består därför att Gud hela tiden tittar på den). Nej, "misstag av den här storleksordningen görs aldrig oskyldigt" (som Ayn Rand skrivit i något annat sammanhang). De görs av evasion. Av vetskapsvägran.

Men fråga mig alltså inte varför de vägrar veta. Skälen kan som sagt variera. Det enkla faktum är ändå att de gör det.

Avslutande, mer eller mindre vetenskaplig, efterskrift

Puh – det här blev långt!

Var Hume verkligen värd det?


PS: Jag nänns inte undanhålla er följande korta recension:

"Orsak? POS. Verkan? Total vederläggning av Hume."


1) Vänligen tolka inte denna vänliga kommentar om Leonard Peikoff som att jag skulle betrakta honom som att jag skulle ha fallit till föga i min egen konflikt med honom.

Tillägg augusti 2010: Boken jag nämnde finns nu utgiven; den heter The Logical Leap och är skriven av David Harriman men grundar sig på nämnda föreläsningsserie av Leonard Peikoff. Jag har läst den och kan rekommendera den.

Fler nummer av "nätnattväktaren"

Tillbaka till startsidan


Utgivare: Per-Olof Samuelsson, Järnvägsgatan 13, 645 31 STRÄNGNÄS
E-post: per-olof.samuelsson@swipnet.se
Hemsida: www.nattvakt.com


Anser du att Nattväktaren är värd ditt stöd? Betala då in en summa, stor eller liten (beroende på om du är Percy Barnevik, en fattig student eller något däremellan), på postgiro 434 58 26-4.