2006 skrev jag tre "nätnattväktare" om "fractional reserve banking" (ovanan att låna ut mer pengar än vad som faktiskt finns i bankvalven). Nu slår jag ihop dem till en enda - förhoppningsvis blir det överskådligare så. (Förmodligen skulle resonemanget kunna presenteras på ett mer strukturerat sätt, men det får vänta till framtiden.) - Några smärre redigeringar och omstuvningar har gjorts.

Låt oss ta det från grunden.

Att en bank ger ut sedlar är förstås inte något fel – förutsatt då att sedlarna är till 100% inlösbara i guld (eller silver). Samma princip gäller i moderna tider, när vi använder plastkort att betala med – beloppet som finns på plastkortet måste stå för motsvarande mängd guld (eller silver) i bankvalvet. Att använda sedlar eller platskort hellre än klingande mynt är en rent praktisk fråga: sedlar är lättare att bära med sig (speciellt om det gäller stora belopp), och plastkort är väldigt bekväma, utöver att de minskar rånrisken. (Ett plastkort man blivit bestulen på kan ju alltid spärras; medan det inte går att spärra en påse guldmynt en stråtrövare tagit ifrån en.)

Och naturligtvis är det inte heller något fel att ställa ut kredit – så länge krediten är i form av guld (eller silver) och detta guld (eller silver) faktiskt fysiskt existerar i bankvalven.

Men "fractional reserve banking" innebär att banken ger ut fler sedlar än vad som faktiskt motsvaras av guld (eller silver); m.a.o. att banken lånar ut pengar som den i själva verket inte har. Detta är bedrägeri.

Tidigare har jag sagt att om en bank är helt öppen med vad den gör och alltså talar om att den ägnar sig åt "fractional banking", skulle detta vara OK: den som lånar sådana pengar tar en risk (risken för att banken går omkull och pengarna försvinner, den dag alltför många kommer och vill lösa in sina sedlar i guld) – och att ta frivilliga risker är ju knappast kriminellt eller ens omoraliskt. Men det resonemanget håller inte.

För i det här fallet måste ju låntagaren veta att de sedlar (eller det plastkort) han får i sin hand inte är "riktigt riktiga". M.a.o.: låntagaren är medskyldig till det falskmynteri banken utövar.

Inte heller är detta en sak enbart mellan banken och den enskilde låntagaren. De sedlar som sätts i omlopp är ju faktisk falska. Det kan inte undgås att de leder till att penningvärdet urholkas. (Hur mycket det urholkas beror förstås på hur omfattande det här bedrägeriet är, men det ändrar inte poängen.) Detta kan inte annat än leda till de skadeverkningar inflation alltid leder till. T.ex. leder det omedelbart till den "omfördelningseffekt" som Ludwig von Mises var den förste att identifiera: de som först får dessa falska sedlar i handen är i en position där de kan köpa innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen kan köpa först efter det att priserna stigit. Och bara bedrägeriet är tillräckligt omfattande, sätter det igång den välbekanta "boom-bust"-cykeln, där det i första skedet skapas en illusion av välstånd, som sedan avslöjas när bankerna börjar gå omkull och all kreditgivning stramas åt.

Offren här är därför alla vi andra som inte handlar med falska sedlar.

Men låt oss då anta att varenda människa faktiskt accepterar "fractional banking" – så att förfarandet är frivilligt hos alla parter. (Det antagandet är orealistiskt, för jag skulle aldrig acceptera det, och inte heller George Reisman. Men för all del, vi är båda dödliga, så när vi båda har dött…) Men det gör inte det hela mer rätt. Det skulle betyda att mänskligheten består av en samling bedragare, och så fall förtjänar inte mänskligheten annat än inflation.

Ovan har jag förutsatt guldmyntfot (eller metallisk myntfot) och ett fritt bankväsen. I dagens förtvivlade läge – där staten, via lagstiftningen ("legal tender laws") prackar på oss "fractional banking" – har vi inget annat att göra än att hålla god min i elakt spel. Men det ska inte hindra oss från att plädera för en bättre och hederligare värld.

Men notera en sak: det är ganska vanligt bland libertarianer att hävda att allt ont emanerar från staten, och att det som sker frivilligt, utan statligt tvång, därför är OK. Men bedrägerier som begås av enskilda (eller grupper av enskilda) är fortfarande bedrägerier. Till statens legitima funktioner hör att stävja bedrägerier. I ett perfekt "nattväktarsamhälle" ska staten inte lägga sig i ekonomin, så länge det inte förekommer tvång eller bedrägeri. Men "fractional banking" är bedrägeri; och staten är fullt berättigad att stifta en lag mot oskicket.

Reisman om "fractional banking"

I en tidigare nätnattväktare skrev jag följande, som jag vill passa på tillfället ett korrigera:

Men Reisman anser inte att det är okej. När jag skrev det ovanstående hade jag följande stycken i åtanke (Capitalism, s. 514f):

Jag tog alltså det här för Reismans egen uppfattning. Men en anonym nätdebattör och Reismanbeundrare vid namn "Dagissnuten" påpekade för mig i en debatt att Reisman faktiskt bara presenterar de båda uppfattningarna här, utan att ta ställning. Så jag mejlade själv Reisman och frågade om saken, och han hänvisade mig till det följande, på s. 957f i Capitalism:

Och det här är också precis vad jag själv skrivit ovan.

---

Objektivister för falskmynteri?

Somliga objektivister invänder mot mitt resonemang ovan. De menar att om "fraktionella" pengar förekommer på en fri marknad, så finns det ingenting att invända mot saken, eftersom det är fullständigt frivilligt om man vill använda sig av sådana pengar eller ej. Och det var ju också den uppfattning jag själv tidigare lutade åt. För enkelhetens skull saxar jag några inlägg från Liberal Debatt:

Ja, du missar något här. Tankeexperimentet med monopolpengar är inte relevant.

Antag t.ex. att du köper något för 100 kr och försöker betala med fyra "selmor" och en tjuga från monopollådan. Naturligtvis kommer säljaren inte att acceptera den sista tjugan. Problemet med "omloppsmedel" eller "FRB-pengar" är ju - om vi håller oss till samma exempel - att varje tjuga påstår sig vara värd 20 kr men i själva verket bara är värd 16 kr.

Problemet med "fiduciary media" (eller "omloppsmedel" som man skulle kunna säga på svenska, efter Mises tyska term "Umlaufsmittel") är att de bara delvis är falska.

Säg att vi har två banker som båda har 100 kg guld i valven (eller 100 ton, ifall det är stora banker). Den ena banken håller sig till den smala vägen och ger ut sedlar till ett värde av 100 kg (eller ton) guld. Den andra banken irrar ut på den breda, "fraktionella" vägen och ger ut sedlar till ett värde av 110 kg (eller ton) guld. Den första banken ägnar sig inte åt något falskmynteri alls, medan den andra ägnar sig åt ett litet pluttigt falskmynteri på bara c:a 10%. Men ett litet pluttigt bedrägeri är fortfarande bedrägeri; och en liten smula inflation är fortfarande inflation.

Och dessutom gav jag ett väldigt moderat exempel här. Om man väl accepterar "fractional banking", så finns det ju inget som säger att man ska stanna vid 10% falskmynteri. Det kan i princip anta vilka proportioner som helst.

Om någon bank ställde ut sedlar som inte hade någon täckning alls i guld eller annan ädelmetall, skulle det vara en parallell till dina monopolpengar. Och sådana pengar skulle förstås ingen ta på allvar. (Annat än om man spelar Monopol, förstås. Men vi pratar ju om verkliga livet här, inte om något sällskapsspel.)

Det kan ju tilläggas att de pengar vi har idag - när alla förtöjningar till guld eller andra ädelmetaller är kapade - egentligen är just "monopolpengar". Det enda som får oss att acceptera dem är att lagen påbjuder det, och att lagen alltid backas upp med hot om straff, ifall man inte lyder den.

Jovisst, du skulle kunna acceptera en sedel med en sådan text från banken, och det skulle vara du som tar risken. Men det är ju bara början på huvudvärken. För när du sedan ska använda sedeln och köpa något för den, måste du hitta en säljare som är beredd att ta samma risk. Och när han i sin tur ska köpa något för sedeln, måste han göra detsamma. De flesta skulle nog dra öronen åt sig inför sådana sedlar (av ungefär samma skäl som det är få människor som bryr sig om kedjebrev, och ännu färre som nappar på erbjudanden från politikeränkor i Nigeria). Så ingen bank skulle nå särskilt långt med den här sortens sedlar. Och det är väl just därför som det aldrig någonsin står på sedeln att den är "fraktionell", än mindre då specificerar hur stor fraktionen är.

Problemet med "omloppsmedel" är att de ger sig ut för att vara pengar, och också i viss mån är pengar (så länge uppbackningen i ädelmetaller är >0). Det syns inte på sedeln om den är en Mulligansedel med 100% guldbackning eller en keynesiansk sedel med kanske 1% guldbackning. Midas Mulligan skulle, i ett samhälle med helt privatiserade banker, kunna komma runt det här genom att trycka på sedeln: "The Mulligan Bank, Galt's Gulch, Colorado", och de som känner till honom skulle förstå att sedeln är 100% inlösbar. Men det finns ett problem till här:

Banker konkurrerar med varandra till stor del genom att erbjuda krediter. Och en bank som praktiserar "fractional banking" har mer pengar att låna ut, och kan dessutom göra det till lägre ränta. Resultatet av detta, ifall det tillåts, är att andra banker måste följa efter för att hävda sig i konkurrensen.

Frank Shostak har skrivit en intressant uppsats om det här, där han bl.a. påpekar att bankerna idag inte har något annat val än att "hänga med i lånekarusellen", för alternativet skulle vara att slå igen. I dagens läge, där karusellen sätts igång av centralbankerna, kan man ju inte moralisera över att enskilda banker gör så här. Men i ett fritt samhälle, utan centralbanker, måste man ju moralisera över den enskilda bank som sätter igång inflationskarusellen genom "fractional banking".

Förhoppningsvis besvarat ovan. Ja, den dag folk upptäcker skillnaden mellan Mulligansedeln och FBR-sedeln, kommer de att överge FBR-sedeln. Men om det redan från början står på FBR-sedeln: "bara 95% uppbackning", då skulle den nog inte ha så stor chans från början.

Jag kan tillägga att det inte skulle lösa problemet ens om man redovisade på sedlarna hur mycket av värdet som täcks av guld och hur mycket som är inflationsluft. För även om det står på en nyutgiven sedel att guldbackningen är (exempelvis) 95%, så är detta sant bara för ögonblicket. Nästa gång det kommer ut en dos "FRB-pengar" i ekonomin, så sjunker värdet även på den sedal som getts ut tidigare. - Och förresten: Varför ge ut en 100-kronorssedel som bara är värd 95 kr? Varför inte ge ut en 95-kronorssedel i stället?

Det går inte att komma förbi att "omloppsmedel" (eller "FRB-pengar", som faktiskt är en bra synonym) är en form av falskmynteri, eftersom beloppet på sedeln inte täcks av motsvarande mängd guld i bankvalvet. Inte heller går det att komma förbi att FRB-pengar i omlopp minskar penningvärdet. Och då går det heller inte att komma ifrån "Miseseffekten": att den som först får dessa sedlar i handen är i en position att handla för dem innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen kan handla för dem först efter det att priserna stigit. Så att använda FRB-pengar är helt enkelt ett sätt att snuva sina medmänniskor på pengar.

Det är bara en gradskillnad mellan detta och vanligt simpelt falskmynteri. Att betalning med en helt falsk sedel är ett sätt att snuva andra på pengar är väl ändå inte kontroversiellt? Men FRB-pengar är lite lömskare än så, just därför att de bara delvis är falska – på samma sätt som en halvsanning är lömskare än en fet lögn, därför att den feta lögnen är så mycket lättare att genomskåda.

Och när du skriver "alla relevanta parters vetskap" ovan, så vill jag svara att "alla relevanta parter" här inte bara är banken och den låntagare som tar ett lån i FRB-pengar. Eftersom pengar används i praktiskt taget varenda transaktion på en marknad, är också praktiskt taget varenda människa en relevant part här – i all synnerhet då de som i slutändan blir snuvade på pengar.

Men OK: om "alla relevanta parter" vore väl insatta i saken – vilket skulle innebära att de alla hade läst Franciscos "money speech" i Atlas och dessutom kände till Carl Mengers analys av pengars uppkomst i Principles of Economics, och kanske lite till – då skulle det kanske vara moraliskt OK att göra ett litet försök med FRB-pengar. I så fall skulle ingen ta i de pengarna med tång, så det är så bra med det.

Får jag fråga varifrån du har den uppgiften?¹⁾ Hursomhelst, antingen siffran 30% stämmer eller inte: Produktionstillväxten i en ekonomi kan vara så stor att den tar ut inflationen, så att den inte slår igenom i allmänna prishöjningar. Och eftersom 1800-talet, speciellt i USA, var en period av enorm tillväxt, är det här förstås fullt möjligt. Den enda slutsats som kan dras här är hursomhelst att prisnivån utan FRB-pengar skulle ha sjunkit ännu mer markant.

Sedan är det ju också så att stigande priser är långtifrån den enda effekten av inflation. Även när inflationen är så pass måttlig att den uppvägs av produktionstillväxten (så att prisnivån förblir relativt konstant), sätter den igång den välbekanta "boom-bust"-cykeln. Och det bör noteras att inte heller 1800-talet var fritt från recessioner och depressioner. De var inte lika svåra som 1930-talsdepressionen, men de förekom.

Sedan är det ju en sak som jag tagit upp förr, men som tydligen måste upprepas: deflation är inte synonymt med "sjunkande prisnivå". Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla till sist spricker. Deflation är en plötslig och markant minskning av penningmängden i ekonomin (i "penningmängden" inräknas då givetvis "omlopssmedel" eller "FRB-pengar"). Ett plötsligt, allmänt prisfall är ett av symptomen på deflation, men det är inte det enda: andra symptom är att banker går omkull och att det blir omfattande arbetslöshet. Sjunkande prisnivå under guldmyntfot (även under "partiell guldmyntfot" av den sort vi diskuterar här) är en helt annan sak och visar bara att den allmänna produktionsökningen är större än ökningen i penningmängden.

Det finns en annan typ av invändning som är fullständigt ad hominem, men som jag ändå vill ta upp, om inte annat så för att röja den ur vägen:

Det här är ett exempel på ett felslut som på engelska kallas "circumstantial ad hominem" (jag känner tyvärr inte till den svenska termen), och som har formen: "X har haft fel förr; alltså har han fel nu också". I det här fallet: Murray Rothbard har fel när han pläderar för anarkism, han har fel när han påstår att USA är en krigshetsarnation och att Sovjetunionen var fredsälskande, och till på köpet ägnar han sig åt illasinnat förtal mot Ayn Rand; alltså har han också fel när det gäller guldmyntfot och "fractional banking" (och den som till äventyrs håller med honom i den frågan är av samma skrot och korn som Rothbard).

I själva verket står förstås argumenten mot "fractional banking" helt på egna ben och är helt oberoende av om ett eller annat ruttet äpple håller med eller ej.

Och det är alltså "fractional banking" den här diskussionen handlar om, inte Murray Rothbards moraliska karaktär.

[Det finns f.ö. åtminstone ett ruttet äpple också bland objektivistiska ekonomer, nämligen Richard Salsman. Värt att nämna, eftersom den här debattören rekommenderar Salsmans skriverier.]

Parentetiskt: jag anser inte att den "österrikiska" skolan är felfri. (Har skrivit om detta förr och ska skriva mer om det i framtiden.) Men felet är definitivt inte att den pläderar för 100-procentig guldmyntfot och motsätter sig FRB-pengar. (Det är f.ö. inte ens alla "österrikare" som gör det. Hayek har ett besynnerligt alternativt förslag. Men Mises, Rothbard och Reisman gör det i varje fall.) [Och f.ö. är den retoriska fråga jag besvarar av den sort som kan göra en gråhårig, ifall man försöker räkna ut från vilken kontext den kommer.]

Nej, det hade hon förstås inte. Men var i Ayn Rands skrifter kan man läsa att falskmynteri skulle vara något rationellt? Och var i hennes skrifter kan man återfinna något som tyder på att hon skulle motsätta sig vad jag skrivit här, nämligen att FRB-pengar är en form av falskmynteri? Nåja, jag tror aldrig att hon tog upp just den saken, men jag kan väl påpeka att Francisco, i sitt tal om pengar, säger "Those pieces of paper, which should have been gold" – inte "Those pieces of paper, which should have been partially backed by gold". [Inte heller förekommer det några FRB-pengar i Galt’s Gulch", bara guld och silver. Och när Ragnar ger Rearden, Dagny och andra producenter skatteåterbäring, gör han det "in full and in gold".]

Och eftersom tvistefrågan här faktiskt är om FRB-pengar är bedrägeri eller inte, så kan du ju inte bara utgå från att det inte är det. Det är "question-begging", och dessutom är det fel. [Och det blir inte ett dugg mer rätt av att frågeställaren försöker dölja sig bakom Ayn Rands auktoritet.]

Det finns en idé som f.n. tycks vara "i svang" inom den objektivistiska rörelsen: att det finns en oöverstiglig klyfta mellan objektivismen och den "österrikiska skolan". Men faktum är att jag själv började studera denna skola på rekommendation av ingen mindre än Ayn Rand. I litteraturlistan i Kapitalismen: det okända idealet förtecknas åtskilliga av Ludwig von Mises verk – inklusive då The Theory of Money and Credit, som är den grundligaste genomgång som gjorts av fenomenet "omloppsmedel". Det är naturligtvis sant att Ayn Rand rekommenderar Mises med förbehåll. Men jag känner till de objektivistiska förbehållen mot Mises och "österrikarna" – och den "österrikiska" konjunkturcykelteorin (till vilken frågan om "omloppsmedel" hör) hör definitivt inte till dessa förbehåll.

Jag borde kanske ge någon sorts "auktoritativt uttalande" från Ayn Rand också:

Så var det alltså med den saken. Eller? Nej, så enkelt är det nog inte. För objektivister som är för falskmynteri skulle genast invända att det här handlar om statligt legaliserade plundrare som riktar ett gevär mot sina offer, och alltså inte säger ett jota om falska sedlar som prånglas ut av privata banker på en fri marknad.

Men än sen? När staten inte sköter sin legitima uppgift att stävja bedrägeri, så sköter den inte sin legitima uppgift. Har Ayn Rand någonsin påstått något annat?

"Objektivister för falskmynteri" (d.v.s. sådana som inte vill olagligförklara "fractional banking") brukar hävda att lösningen på problemet är att avskaffa bankgarantier och tillåta banker att gå i konkurs.

Och något ligger det ju i detta. I dagens läge fungerar centralbankerna som en "lender of last resort". När en bank är på fallrepet, vänder den sig till centralbanken och ber om pengar därifrån. Men centralbanken kan ju å sin sida bevilja sådana lån endast genom att spä på inflationen. Och hade vi ett fritt bankväsende utan centralbanker, skulle sådana bankgarantier förstås inte existera.

Och en bank som lånar ut mer pengar än den har täckning för förtjänar förstås att gå i konkurs – precis som vilket annat företag som helst som missköter sin ekonomi. Men observera en sak: att gå i konkurs innebär betalningsinställelser. När ett företag går i konkurs, innebär det att de som gör affärer med det företaget förlorar pengar. Konkursbon ställs under konkursförvaltning, och vitsen med det är att försöka fördela förlusterna så jämnt och rättvist som möjligt mellan de olika fordringsägarna.

Och observera nu att min ursprungliga moraliska invändning mot "fractional banking" var att banken lånar ut mer pengar än den faktiskt har. Resultatet av detta (om det görs i tillräckligt stor omfattning av tillräckligt många banker) är att penningvärdet sjunker. På så sätt blir vi alla "snuvade på pengar" av "fractional banking". Men om en bank som sysslar med detta sedan i stället går i konkurs, betyder det också att dess kunder snuvas på pengar! Så den moraliska invändningen är precis densamma!

Nu kan man ju alltid tänka sig ett scenario där centralbankerna avskaffas och bankväsendet görs fritt utan att man samtidigt förbjuder "fractional banking". Banker som sysslar med "fractional banking" riskerar då att gå i konkurs; medan banker som inte gör det klarar sig. Det ohederliga förfarandet att låna ut pengar man faktiskt inte har skulle väl kunna rensas bort den vägen. Jag anser ändå att det är mer konsekvent med ett förbud; eftersom det faktiskt hör till statens legitima funktioner att stävja bedrägeri.

Det följande är en invändning som jag betraktar som bisarr och ett försök att gripa efter ett halmstrå; men jag vill ändå ta upp den för att inte framstå som svarslös.

Jag skrev så här i en nätdebatt:

Och fick detta svar:

Sådana saker som eldsvådor, skeppsbrott, benbrott, plötsliga sjukdomsfall eller dödsfall eller vad man än mer kan försäkra sig emot orsakas inte av försäkringsbolagen. Hus skulle brinna ner, fartyg förlisa, ben gå sönder ifall man ramlar från stegen när man byter glödlampa, etc., etc., om det så inte fanns ett enda försäkringsbolag i världen!

De skadeverkningar som "omloppsmedel" ställer till med, däremot, beror just på att bankerna ställer ut "omloppsmedel". Om en bank går omkull, därför att en mängd kunder kommer och vill ha sina sedlar inlösta i guld samtidigt, så går banken omkull just därför att den tidigare lovat mer än den kan hålla!

Nog sagt.

En tredje invändning jag hört är att om bankerna inte kunde ägna sig åt "fractional banking", skulle de inte heller kunna betala ränta till sina kunder.

Så är det inte. Men låt oss för ett ögonblick anta att argumentet vore riktigt. Den första uppenbara implikationen av detta är att ränta skulle innebära falskmynteri och att alla ränteinkomster i själva verket består av falska pengar.

Men det är mer än så. Låt oss laborera med en modest siffra, som 2%. (Resonemanget skulle vara detsamma som siffran i stället var 20% eller 200% eller vad ni vill.) Så låt oss anta att 2% av penningmängden vore "fraktionell" och återstående 98% bestod av guld/silver och sedlar inlösbara i guld/silver. Den ränta bankerna betalar ut skulle då rimligen också vara 2%. Men observera att prisökningarna i ekonomin också i genomsnitt skulle vara 2%. Med andra ord skulle ens ränteinkomster vara precis stora nog att motverka inflationen! Vad i all världen skulle då bankkunderna med ränteinkomster till? De skulle precis lika gärna kunna ha 100% metallisk myntfot, inga prisökningar och ingen ränta.

Nu är det ett par fel med resonemanget. För det första utgår det från att penningmängden under metallisk myntfot skulle vara konstant. Men det kommer alltid att brytas mer guld och silver, och en del av det kommer att myntas till pengar. Som George Reisman åtskilliga gånger påpekar i Capitalism kommer den allmänna produktionsökningen i ett fritt samhälle alltid att "spilla över" på brytningen av ädla metaller. Räntan följer den allmänna profitnivån i ekonomin, och tillflödet av nya mynt ger också ett litet tillflöde i profitnivån. (Vad som är sant är att detta tillflöde av mynt i normala fall – d.v.s. om man inte upptäcker någon enorm ny guldåder – kommer att vara synnerligen modest och något motverka den allmänna tendensen till prisfall.) I en fri ekonomi med guldmyntfot kommer räntan alltid att vara låg, därför att den allmänna profitnivån kommer att vara låg; men den kommer inte att lägga sig på 0%. (Om någon undrar över detta och inte orkar läsa Reismans hela bok, går det bra att läsa min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Jag kan ju också påpeka att under de perioder då räntor och profiter är höga, talas det alltid (och med rätta) om att en del av detta är "inflationsluft". Men det är aldrig hela räntan eller profiten som är "inflationsluft"; en del av den är fortfarande reell. Om den invändning jag bemöter här stämde, ja då skulle varenda liten profit och varenda liten ränteinkomst vara just "inflationsluft".

Men den reella räntan (med "inflationsluften" bortrensad) beror inte på mängden pengar i ekonomin. Den beror på den genomsnittliga tidspreferensen bland människorna.

Med "tidspreferens" menas det faktum att en behovstillfredsställelse som ligger närmare i tiden – allt annat lika – har ett större värde än en som ligger längre bort i tiden. Det är denna värdeskillnad mellan nutid och framtid som speglas i räntan. Och den saken har ingenting alls att göra med penningmängden i ekonomin eller dess tillväxt. Faktum är att tidspreferens skulle spela en roll även i en ekonomi utan pengar. (Man kan t.ex. anta att en limpa bröd i en bytesekonomi normalt byts mot ett tjog ägg. Säg nu att äggproducenten av någon anledning inte kan leverera äggen med en gång, utan först om någon vecka, och att transaktionen ändå kommer till stånd därför att äggproducenten erbjuder sig att som kompensation för förseningen lägga till ett eller ett par ägg.)

Tidspreferensen är alltid högre ju närmare svältgränsen man befinner sig. Om jag är uthungrad och någon vänlig själ erbjuder mig ett skrovmål, vill jag ha detta skrovmål idag och inte om en vecka – för om en vecka kanske jag redan har svultit ihjäl. Och av det skälet sjunker tidspreferensen (om vi talar om den "allmänna" eller "genomsnittliga" tidspreferensen) med stigande välstånd. Den är också lägre hos rika än hos fattiga. Och det också därför som räntan i en avancerad civilisation är låg.

Men att den är låg betyder inte att den någonsin skulle kunna bli obefintlig eller sjunka till noll. För det skulle innebära att all tidspreferens försvann, och hur skulle det kunna ske?

Och detta bör alltså räcka som svar på idén att banker inte skulle kunna betala ränta under 100-procentig guldmyntfot.

(Jag ska förstås tillägga att äran för att ha upptäckt att räntan ytterst bottnar i tidspreferens tillkommer den österrikiske ekonomen Eugen von Böhm-Bawerk. Att fenomenet "tidspreferens" självt bottnar i det faktum att man måste vara vid liv idag för att vara vid liv i morgon påpekades, vad jag vet, första gången av George Reisman – vem annars?)

---

Ayn Rand om "fractional banking"

Ayn Rand har aldrig, vad jag vet, yttrat sig i frågan om "fractional banking" eller "fiduciary media", men det finns ett stycke i Kapitalismen: det okända idealet som tar upp saken, i Alan Greenspans uppsats "Guld och ekonomisk frihet":

Om alla varor och tjänster skulle betalas i guld, skulle stora betalningar vara svåra att verkställa, och detta skulle tendera att begränsa arbetsdelningen och specialiseringen i ett samhälle. En logisk förlängning av att det skapas ett betalningsmedel är därför att det utvecklas ett bankväsen och kreditinstrument (sedlar och depositioner), vilka fungerar som ersättning för, men kan inlösas i, guld.

Ett fritt bankväsen grundat på guld kan bevilja kredit och på så sätt skapa sedlar (valuta) och depositioner i enlighet med ekonomins produktionsfordringar. Enskilda guldägare förmås genom utbetalning av ränta att deponera sitt guld i en bank (som de sedan kan ställa ut checkar på). Men eftersom det sällan är fallet att alla deponenter vill ta ut allt sitt guld på en gång, behöver bankiren bara behålla en bråkdel av allt sitt deponerade guld som reserver. Detta gör det möjligt för bankiren att låna ut mer än beloppet av sitt deponerade guld (vilket innebär att han håller krav på guld snarare än själva guldet som säkerhet för sina depositioner). Men beloppet av de lån han har råd att ge är inte godtyckligt: han måste bedöma det i relation till sina reserver och sina investeringars status. (S. 92 i den svenska översättningen; min översättning och min kursivering.)

Det här är, som alla ser, ett argument för "fractional banking" – och Greenspans uppsats måste förstås ha haft Ayn Rands godkännande, eftersom den publicerades i hennes bok (och tidigare i hennes tidskrift The Objectivist Newsletter). Så något fett ad verecundiam att slänga i ansiktet på "objektivister för falskmynteri" har jag inte; tvärtom måste jag ju säga att objektivismen sanktionerar denna särskilda form av falskmynteri – och att det är jag som är renegat, när jag säger något annat.

Jag frågade George Reisman om han någonsin diskuterat den här frågan med Ayn Rand personligen, men det hade han inte; vid något tillfälle hade han diskuterat den med någon annan i hennes närvaro, men då hade hon inte verkat intresserad av saken. Reismans kommentar:

Och visst kan det vara så. Ayn Rand var inte professionell ekonom, även om hon alltid hade bra saker att säga de gånger hon uttalade sig i ämnet.

Och hur som helst: frågan här är inte vem som har "auktoriteten på sin sida" (vare sig nu auktoriteten är Mises eller Rand). Frågan är vad som är rätt.

Ludwig von Mises var den förste av de "österrikiska" ekonomerna som utförligt och systematiskt behandlade sådana fenomen som "fractional banking" och "fiduciary media" ("Umlaufsmittel" eller "omloppsmedel"). Han ägnade sin första bok, The Theory of Money and Credit, åt saken, och den behandlas också på åtskilliga ställen i Human Action. Ingen som läst dessa böcker kan gärna, med hedern i behåll, hävda att Mises var någon förespråkare av "fractional banking". Det är däremot sant att Mises inte går så långt som vissa av hans efterföljare (t.ex. Murray Rothbard, George Reisman och P.O. Samuelsson) och hävdar att företeelsen bör förbjudas. Nej, han säger inte det – men han säger heller inte någonsin att det skulle finnas något positivt, något av värde, i bruket att prångla ut omloppsmedel.

Nu är det inte alla som har hedern i behåll. Det finns de som hävdar att om Mises inte ville förbjuda företeelsen, så betyder det att han också var för den. Jag läste t.ex. nyligen följande i kommentarerna på en blogg (ej av blogginnehavaren själv, som är fullständigt oskyldig):

Och fortsätter:

Utöver att anklagelsen för "stenåldersmonetarism" är en ren oförskämdhet, fullt i still med John Maynard Keynes gamla gliring att guld är en "barbarisk relik", är argumentationen direkt ohederlig. Det första som ska noteras är att Misescitatet är ryckt ur sitt sammanhang. Så låt mig sätta in det i sitt sammanhang. Det här är vad som faktiskt står i det citerade avsnittet ur Human Action:

Var i det här stycket säger Mises att det skulle vara något speciellt bra med "fiduciary media"? Allt han säger är att det (på en fri marknad) är "harmless". Och han säger inte ens att han, Mises, betraktar det som "harmless", utan att bankmännen betraktade det som "harmless".

Resten av detta avsnitt i Human Action ("Credit Expansion") handlar helt och hållet om statens roll när det gäller att skapa mer och mer "fiduciary media". Jag ska bara citera ett par korta rader:

Detta förklarar varför Mises inte löpte linan ut och fordrade att "fractional banking" borde förbjudas: han ansåg helt enkelt inte att det skulle bli några större problem med saken på en helt fri marknad.

För att ge lite mer kött på de benen kan vi bläddra några hundra sidor bakåt i Human Action, närmare bestämt till sidan 446, i avsnittet "Observations on the Discussions Concerning Free Banking":

M.a.o.: om vem som helst fick trycka upp och sprida sedlar, oavsett om han har guld och silver att backa upp dem med, skulle ingen människa så mycket som ta i en sedel!

Poängen här är att privata banker på en fri marknad visst kan skapa "fiduciary media" och också har gjort det. Men de skulle aldrig kunna göra det i sådan skala som sker i en statligt reglerad marknad. Jag citerar från s. 447:

Summan av hela denna kardemumma är att Mises inte förespråkade något förbud mot "fractional banking", därför att han inte ansåg att något sådant förbud var nödvändigt. På en helt fri marknad skulle företeelsen antingen försvinna helt, eller också hållas inom så snäva gränser att det aldrig ställer till med några större problem. (Och jag tror han har rätt; att det ändå enligt min uppfattning bör förbjudas beror på att det innebär ett bedrägeri. En mängd brottshandlingar, grövre eller mildare, skulle tvivelsutan vara betydligt ovanligare i ett helt rationellt samhälle än vad de är idag; men det betyder ju inte att man kan avstå från att lagstifta emot dem.) – Det stora problemet är och förblir den formliga explosion av "fiduciary media" som orsakas av att staten går in och styr ekonomin.

Men det är förmodligen för mycket att hoppas att falskmynteriförespråkaren jag citerade i början ska skämmas sina smutsiga ögon ur kroppen, även om det är vad han borde göra.²)

Även om Mises inte var någon förespråkare av "fiduciary media" menade han alltså inte att de borde förbjudas. För att visa hur han resonerade vill jag citera lite till ur Human Action, ur kapitlet "The Limitations on the Issuance of Fiduciary Media" (s. 434f). Men först ett par ordförklaringar, för att citaten ska bli begripliga:

Alla betalningsmedel som kan användas i stället för riktiga pengar (som t.ex. sedlar eller bankväxlar) kallas av Mises "money-substitutes". Om de har full täckning och kan lösas in till 100%, kallar han dem "money-certificates". Har de det inte, kallar han dem "fiduciary media". – "Catallactics" är en term som Mises själv myntat och betyder "läran om utbyte".

Notera vad Mises faktiskt säger i detta citat. Två saker: 1) Det kostar banken pengar att trycka upp sedlar, mynta skiljemynt (s.k. mynttecken), administrera kontona. Man måste antigen ta ut en avgift av kunderna för detta, eller också måste man komplettera utgivningen av verkliga "penningcertifikat" med att också ge ut "omloppsmedel"; och 2) problemen med "omloppsmedel" är desamma som med inflation i allmänhet; de ökar penningmängden i ekonomin. Så problemet är vilka gränser som kan sättas för utgivningen av "omloppsmedel". Och ska de gränserna sättas genom statliga ingripanden eller av marknaden själv? Dessa frågor diskuterar Mises på de följande sidorna, och det följande är vad han kommer fram till:

Och:

Och vad är då summan av denna kardemumma? Jag kan inte se annat än att Mises såg "omloppsmedel" som ett "nödvändigt ont"; banker måste ge ut dem, därför att det skulle vara för dyrt att låta bli; men med ett fritt bankväsen skulle ofoget hållas inom snäva gränser (medan stater och regeringar däremot har allt intresse i världen av att inte hålla dem inom några gränser alls).

Är det nödvändigt att hålla med Mises här? Nej, det kan jag inte se. För vad är det egentligen som hindrar bankerna från att ta ut en avgift för riktiga "penningcertifikat" (sedlar, växlar, skiljemynt, etc. med full täckning)? Idag tar banker ut en liten avgift för de plastkort vi använder, som ju också fungerar som "penningcertifikat" eller "penningsubstitut". Så jag anser fortfarande att Reismans (och Rothbards) position – att omloppsmedel borde förbjudas i lag – är den mest konsekventa.

Låt mig för fullständighetens skull också ta upp något av vad Mises skriver i The Theory of Money and Credit (i kap 18, "The Redemption of Fiduciary Media).

Första avsnittet i kapitlet heter helt enkelt "The Necessity for Complete Equivalence Between Money and Money Substitutes" – vilket förstås betyder så mycket som att "penningsubstituten" ska ha 100-procentig täckning. I andra avsnittet finner vi följande träffande iakttagelse:

Och längre ned på samma sida finner man det följande, som jag citerat förut men lika gärna kan citera igen:

I det tredje avsnittet tar Mises upp frågan om "omloppsmedel" borde förbjudas eller ej (denna fråga hade faktiskt väckts av somliga ekonomer redan före 1912), men han ger egentligen inget svar; han försöker bara förklara varför det inte har skett:

Är det här avsett som ett försvar för en begränsad användning av "fiduciary media" eller bara som en förklaring till att de alls uppkommit?³⁾ Låt mig ta det som ett försvar och granska det utifrån den premissen.

Vad menar Mises med "the convulsions that would be involved in an increase in the objective exchange value of money"? Det kan inte gärna vara något annat än det vid det här laget (för Nattväktarens läsare, vill säga) välbekanta faktum att guld- och silverpengar blir mer och mer värda, allteftersom varor och tjänster blir allt billigare. Varför detta skulle vara en "convulsion" är mer än jag förstår. Priser och löner skulle helt enkelt långsamt men stadigt justeras nedåt. Det hör till George Reismans stora förtjänster att ha förklarat den här saken väldigt klart. Nu ska kanske inte Mises klandras för att inte redan 1912 ha läst vad hans främste lärjunge inte publicerade förrän 1996…

Vad är det för "lucrative source of revenue" Mises talar om? Det enda jag på rak arm kan tänka på är det faktum att den som först får nya "fiduciary media" i händerna är i en position att handla för dem innan priserna hunnit stiga. Men eftersom detta är Mises egen epokgörande insikt med avseende på inflation i allmänhet, kan jag ju inte tro att det är det han menar – om han nu inte helt enkelt är sarkastisk.

Och skulle verkligen sedelutgivningen och clearingsystem undertryckas och kvävas utan "fiduciary media"? Jag ser inte riktigt varför. Och dessutom tycker jag att det motsägs av någonting Mises själv skriver redan på nästa sida:

Jag vill notera att det finns väldigt goda skäl till att använda sedlar (eller andra "penningsubstitut") hellre än klingande mynt. Ett enkelt exempel skulle vara om man vill göra en stor betalning i ett avlägset land (kanske på en annan kontinent). Att betala med en säck guld skulle medföra rätt avsevärda transportkostnader. Hur mycket enklare då att skicka en sedel i ett rekommenderat brev, en sedel som sedan på plats kan inlösas i guld. (Idag räcker det med ett klick på datorn, men datorer fanns ju inte år 1912.) Men just den saken har ju inte med "fiduciary media" att göra; det går ju precis lika bra med fullt inlösbara sedlar. Och i vardagslivet är det förstås mycket bekvämare att använda sedlar, skiljemynt och plastkort än att gå omkring med guldmynt i portmonnän; allt man kan fordra av dem är att de är till 100% inlösbara i guld eller silver. "Penningsubstitut" gör livet lättare – så länge de bara är inlösbara.

"Fractional banking" är inte bara bedrägligt – det är också fullständigt onödigt!

Post scriptum (juni 2007): Jag bör nämna att det finns annat i The Theory of Money and Credit som tyder på att Mises var helt emot "omloppsmedel" och "fractional banking", t.ex. följande från s. 447:

Now it is obvious that the only way of eliminating human influence on the credit system is to suppress all further issue of fiduciary media. The basic conception of Peel's Act [en lag från 1844 som begränsade sedelutgivningen] ought to be restated and more completely implemented than it was in the England of his time by including the issue of credit in the form of bank balances within the legal prohibition.

Och det följande är saxat från ett mail från Misesinstitutet (det handlar om en bok jag inte läst som heter Marxism Unmasked).

As he moves on to money, Mises reveals himself to be tougher on the issue of fiduciary media than he was when he wrote his 1912 book The Theory of Money and Credit.

In response to a question Mises says: "In the future no additional banknotes should be issued, no additional credit should be entered on a bank subject to check, unless there is a 100 percent coverage in money."

Mitt intryck (för vad det är värt) är att Mises blev mer och mer avvisande till "fractional banking", ju äldre han blev.

Post scriptum (februari 2008): En sak jag kanske borde ha påpekat är att t.o.m. en "fraktionell" guldmyntfot skulle vara bättre än vad vi har idag. För vad vi har idag är fiatvaluta och "omloppsmedel" som grundar sig på fiatvaluta. "Omloppsmedel" som grundar sig på guld och/eller silver skulle vara ett steg framåt. Men att det är bättre än vad vi har idag betyder ju inte att det är idealiskt. Och varför nöja sig med det näst bästa, när det allra bästa är inom räckhåll? Eller i varje fall skulle vara inom räckhåll, om folk bara studerade rätt ekonomer.

Post scriptum januari 2011: Till min stora besvikelse har jag upptäckt att Ayn Rand själv var för "fractional reserve banking". Detta framgår av intervjun med John Ridpath i den nyligen utkomna 100 Voices: An Oral History of Ayn Rand. Jag citerar:

I vividly remember another example of her ability to go to fundamentals to clear up a debate. After a Ford Hall appearance, back at her hotel suite, one of us asked her if she could help with a debate many of us were involved in. The issue was: is fractional-reserve banking, because of its creation of expanded credit on a given base, implicit theft or legitimate banking practice. We - several of us doctoral students, if not already PhDs in economics - were split on this issue. With characteristic focus, she asked several questions, revealing a surprising understanding, and then - bingo -the answer was evident to her. It is appropriate - it is a matter of informed, calculated risk and, in essence, not theft at all. (S. 353f.)

1) Jag frågade George Reisman om saken, och enligt statistik som han tagit del av var "reserve-ratio" högre än så - snarare i trakten av 50%. Hursomhelst påverkar ju inte siffran mitt resonemang. Den enda förklaringen till att inflationen inte slår igenom i priserna är att den uppvägs av den allämnna produktionstillväxten. Och det är alltid illa nog att "reserve-ratio" är mindre än 100%.

2) Naturligtvis fick jag en del oförskämdheter och förolämpningar som svar (det brukar komma sådant från folk som tror sig veta allt om saker de inte vet ett förbannade något om). Jag ska bara ta upp en av dem:

Med tanke på vad Reisman lär ha skrivit i ämnet måste man fråga sig om Reisman ens läst Mises.

Om det nu inte skulle vara allmänt bekant vill jag upplysa om att Reisman studerade åtskilliga år för Mises och hörde till dennes mest uppskattade elever (tillräckligt uppskattad, i varje fall, för att få ett särskilt omnämnande i förordet till tredje upplagan av Human Action). Givetvis är detta bara en "fraktionell" garanti för att Reisman har rätt - men man kan ju spara sina svepande omdömen tills man själv blivit torr bakom öronen!

3) Jag presenterade det här citatet för George Reisman i ett mejl, och han menade att om det här ska läsas som ett försvar, så är det "a serious inconsistency" från Mises sida. Men det kan också vara – som jag förmodar – blott och bart en förklaring till att de inte förbjudits. (Reisman trodde att det möjligtvis kan röra sig om felöversättningar från tyskan. Men jag har kollat den tyska grundtexten – som numera finns tillgänglig i pdf-format – och Mises skriver detsamma på tyska.)