Att identifiera denna institution [Förenta Nationerna] är att fördöma den, så att all kritik blir överflödig. Det är en institution som påstår sig hylla fredens, frihetens och de mänskliga rättigheternas sak, och som bland sina ursprungliga medlemmar har Sovjetryssland – den brutalaste fredsbrytaren, den blodigaste diktaturen, den storskaligaste massmördaren och massförslavaren i hela världshistorien. Ingenting kan läggas till detta faktum, och ingenting kan mildra det. Det är en så groteskt ondskefull skymf mot förnuft, moral och civilisation att ingen ytterligare diskussion är nödvändig, utom en blick på konsekvenserna.

Psykologiskt har FN bidragit en hel del till det grå träsk av demoralisering – av cynism, bitterhet, hopplöshet, fruktan och namnlös skuldkänsla – som håller på att uppsluka västvärlden. Men kommunistvärlden har vunnit en moralisk sanktion, en stämpel av civiliserad respektabilitet från västvärlden – den har vunnit västerlandets hjälp med att föra sina offer bakom ljuset – den har vunnit en likaberättigad partners status och prestige, och därigenom har den uppfattningen vunnit hävd att skillnaden mellan mänskliga rättigheter och massmord bara är en politisk åsiktsskillnad.

Kommunistländernas uttalade mål är att lägga under sig världen. Vad de har att vinna på ett samarbete med de (relativt) fria länderna är de senares materiella, ekonomiska, vetenskapliga och intellektuella resurser; de fria länderna har ingenting att vinna från kommunistländerna. Den enda möjliga formen av gemensam politik eller kompromiss mellan två sådana parter är därför den som en markägare följer om han stycke för stycke ger efter för en beväpnad bandit i utbyte mot banditens löfte att inte råna honom.

FN har överlämnat en större del av jordens yta och befolkning i Sovjetrysslands våld än Ryssland någonsin kunnat hoppas på att erövra med vapenmakt. Behandlingen av Katanga i jämförelse med behandlingen av Ungern är ett fullt tillräckligt exempel på FN:s politik. En institution som påstås ha bildats för syftet att använda världens samlade styrka till att stoppa en fredsbrytare har blivit ett medel att använda världens samlade styrka till att tvinga det ena hjälplösa landet efter det andra att överlämna sig i fredsbrytarens våld.

Vem, utom en konkretbunden kunskapsteoretisk vilde, kunde ha väntat sig några andra resultat av ett sådant "experiment i samarbete"? Vad skulle du ha väntat dig av en brottsbekämpande kommitté vars styrelse innehöll samhällets ledande gangsters?

Det är fåfängt att uttrycka indignation över FN eller ens diskutera det. I närvaro av en viss nivå av sedefördärv är indignation – som har en moralisk grund – inte på sin plats. När en institution når den grad av korruption, fräck cynism och vanära som demonstrerats av FN under dess skamliga historia, innebär en utförlig diskussion att man implicerar att dess medlemmar och anhängare kan ha gjort ett oskyldigt misstag beträffande dess natur – vilket inte längre är möjligt. Det finns ingen marginal för misstag när det gäller ett missfoster som skapats för det påstådda syftet att ena världen mot varje fredsbrytare men gått till verket att ena den mot varje offer för fredsbrott. Uteslutningen av en medlem som undertecknad den ursprungliga stadgan ["a charter member"], Republiken Kina – en handling som förbjuds av FN:s egen stadga – var ett "sanningens ögonblick", en naken uppvisning av Förenta Nationernas själ.

Vad kvalificerade Kommunistkina för medlemskap i FN? Det faktum att dess regering gripit makten med våld och behållit den i tjugotvå år genom terror. Vad diskvalificerade Nationalistkina? Det faktum att det var en vän till Förenta staterna.

Det var mot Förenta staterna som alla dessa mottagare av vårt utlandsbistånd röstade i FN. Det var hat mot Förenta staterna och nöjet att spotta oss i ansiktet som de firade tillsammans med sin frigörelse från moral – med, som sig bör, vildar som dansade djungeldanser i gångarna mellan bänkraderna.