Ett filosofiskt kåseri (med allvarlig underton)

Det har sagts att "all filosofi är fotnoter till Platon" (jag minns tyvärr inte vem som myntade detta uttryck). Det har också sagts att "det var Platon som formulerade de flesta av filosofins grundläggande frågor - och tvivel. Det var Aristoteles som lade grunden för de flesta av svaren." (Ayn Rand, i recensionen av J.H. Randalls Aristotle). Att Platon nu håller på att ges ut i svensk nyöversättning (av Jan Stolpe) måste därför ses som en kulturgärning. (Vi väntar bara på samma kulturgärning vad gäller Aristoteles - somligt finns översatt, men långt ifrån allt, och framför allt inte hans Organon eller avhandlingar i logik.)

En av dessa nyöversatta dialoger heter Kratylos (efter en lärjunge till Herakleitos). Dialogen diskuterades av Hans Ruin i Dagens Nyheter för några veckor sedan; jag följer här nedan hans framställning. Den handlar om frågan om orden i språket är "konventioner" eller om det finns ett "naturligt samband" mellan ett ord och det ting det betecknar. För undvikande av missförstånd: den handlar inte om frågan om våra begrepp står för något verkligt eller ej, utan om det ord som symboliserar ett begrepp har ett "naturligt" eller "konventionellt" samband med vad begreppet står för. T.ex.: finns det något hos ett bord som gör att det måste heta just "bord" och inget annat. (Frågan kan tyckas besynnerlig med tanke på att det heter helt andra saker på andra språk; men hur som helst är det denna fråga Platon ställer i dialogen.)

Platon låter Sokrates i dialogen plädera för att det finns ett sådant samband. För att citera Ruin: "Så grundas Agememnons namn i hans beundransvärda ihärdighet och förmåga att hålla ut (agastos epimone) som under belägringen av Troja. Människan själv - anthropos - visas ha sitt namn från sin egenart att titta upp (anathreo) mot vad hon sett. Och så fortsätter det, sida upp och sida ner."

Men det finns en enkel invändning som Platon själv inte tycks ha kommit på. Om det är riktigt att "anthropos" kommer från "anathreo", skjuter det bara problemet ett steg längre bakåt: finns det något "naturligt samband" mellan ordet "anathreo" och handlingen att titta upp? Om en människa lyfter blicken ger ju detta lyftande av blicken inget ljud ifrån sig! Inget tittande (på grekiska "threo") ger något ljud ifrån sig; inte heller den relation vi på svenska kallar "upp" eller på grekiska "ana". De enda ord den här teorin skulle kunna vara tillämplig på är onomatopoetiska (ljudhärmande) ord: rissla, rassla, tissla, tassla, prassla etc.

I dialogen låter Platon Sokrates gå vidare och plocka isär orden i deras beståndsdelar: stavelser och ljud - och kommer fram till sådant som att bokstaven rho (r) står för rörelse och att bokstaven delta (d) står för vila. Jag vet nu inte om all rörelse ger ett r-ljud ifrån sig, men jag tillåter mig allvarligt betvivla att all vila, allt stillastående, skulle ge ett d-ljud ifrån sig.

Längre fram i dialogen låter Platon Sokrates själv drabbas av tvivel på denna teori; men tvivlen är inte de jag framfört ovan. En del av teorin är att språket ursprungligen givits oss av "insiktsfulla namngivare", personer (av allt att döma anhängare av Herakleitos filosofi) som lyckats identifiera de här "naturliga sambanden" och instruerat oss andra. Den naturliga frågan nu är: "hur vet vi att de var så insiktsfulla?", och det är precis den frågan Sokrates ställer. De kan ha haft sina egna fördomar. En av de fördomar som nämns är att de som goda heraklitiker såg något positivt och gott i allt som förändras och flödar; därför valde de ett ord för "ful" (aischron) som bokstavligen betyder "det som stoppar flödet". Sokrates slutsats är skeptisk: de ursprungliga namngivarnas egna fördomar kan mycket väl vara inbyggda i det språk vi till dagligdags använder.

Om någon ser ett "medvetandets primat" i denna teori har han eller hon rätt. Intressant är också att vi här har den idéhistoriska källan till sådana idéer som att "vi är språkets fångar" eller att "vårt språks gränser är vår världs gränser" (Wittgenstein). Platon kom verkligen med några av de första filosofiska besynnerligheterna! Wittgenstein är bara en fotnot...

Sokrates i dialogen kommer faktiskt fram till en sista slutsats som jag kan hålla med om: att det är bättre att känna tingen själva än att bara känna dem "via deras namn". Underlig omväg bara för att komma fram till denna slutsats.

Det finns en legend om just Kratylos som säger att han bestämde sig för att sluta tala. Som god lärjunge till Herakleitos menade han att allt förändras från det ena ögonblicket till det andra - så varje uttalande man gör blir omedelbart osant, eftersom det uttalandet handlar om har hunnit förändras. Men det är värre än så: orden vi använder ändrar också betydelse från det ena ögonblicket till det andra, så att det Kratylos menar när han säger något genast i nästa ögonblick betyder något helt annat! Han kan inte ens säga "Jag sitter på en stol", dels därför att han inte kan sitta kvar på stolen längre än ett ögonblick, dels därför att själva yttrandet i nästa ögonblick kan betyda "Jag ligger på en säng" (eller "Det finns fler primtal än vad matteboken nämner" eller vad som helst). Alltså bestämde han sig för att i fortsättningen hålla mun. (Det enda man kan önska är att vissa av Wittgensteins efterföljare - de som ständigt citerar sista satsen ur Tractatus, "Varom man icke kan tala, därom måste man tiga" - ville göra detsamma: vi skulle slippa ifrån en hel del meningslöst filosofiskt babbel på det viset.)

Men den här legenden kan omöjligt vara sann. Ser ni varför?

Om vi vet varför Kratylos slutade tala, måste det bero på att han talat om det för någon. (Annars är den förklaring som ges bara en spekulativ efterhandskonstruktion.) Men om Kratylos talade om i förväg varför han tänkte sluta tala, måste han ju fortfarande ha trott att hans ord har en betydelse som förblir densamma mer än för ögonblicket. Hade han inte trott det skulle han redan ha slutat tala! Och ingen skulle veta varför.

Och dessutom: om allt förändras från ena ögonblicket till det andra, måste ju också Kratylos slutsats förändras från ett ögonblick till nästa. Vilket skulle betyda att Kratylos inte skulle ha kunnat hålla mun i mer än bråkdelen av en sekund för att sedan börja babbla på som vanligt, helt glömsk av sista satsen i Tractatus.

Vad har nu allt detta med det förtvivlade världsläget att göra? (Jag har ju lovat att det ska finnas en allvarlig underton i detta kåseri.)

Håll gärna ögonen öppna (var människa och vänd blicken uppåt!) och notera varje gång ni hör eller läser någon tala om alltings föränderlighet (eller mera specifikt om "samhällets föränderlighet" eller vilken variant som helst på temat "det som var sant igår är inte sant idag"). De tänker som Herakleitos. Och notera varje gång ni hör eller läser att ord och begrepp inte har någon fast betydelse, sådant som att "begreppet ändrats sedan sist". De tänker som Kratylos.

Och sedan, som motgift, sätt igång och plugga in filosofihistoriens tre "stora A:n": Aristoteles, Aquinas och Ayn Rand.

POS
14 oktober 2000

Aristoteles kan vara jobbig att läsa, och det kan vara svårt att skilja agnarna från vetet i hans skrifter. För den som vill komma igång kan jag rekommendera ett kassettband av Robert Mayhew, "Aristotle for Objectivists", som kan köpas från Second Renaissance Books för $13.95 + frakt.

Nästa nummer: Traktat mot toleransen. Det finns gott om objektivister som fördömer David Kelley för att han predikar tolerans men som samtidigt praktiserar tolerans och ser mellan fingrarna med vad Leonard Peikoff och hans närmaste medarbetare tar sig till. (Jag har t.ex. sett mycket få protester mot att The New Left: The Anti-Industrial Revolution tagits från marknaden och ersatts med ett omstuvat mischmasch.) Detta är ett sanningens ord till båda sidor i den s.k. "Kelleykonflikten". - Läsare som är obekanta med denna konflikt kan förhoppningsvis också ha glädje av min uppsats. Föreställningen att all tolerans är av godo och all intolerans av ondo är vitt spridd, men inte mindre felaktig för det.